Detta är en utskrift från Justitiekanslerns webbplats

Skriv ut

Ett förfarande angående eftergift av en statlig fordran har innehållit ett sådant mått av skönsmässig bedömning att det inte har ansetts innefatta en prövning av civila rättigheter och skyldigheter i den mening som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår CL:s anspråk.

Ärendet

Anspråket

CL har begärt ersättning av staten för ideell skada med 25 000 kr. Han har som grund för anspråket anfört att handläggningstiden i ett mål angående eftergift enligt förordningen (1993:1138) om hantering av statliga fordringar har varit oskäligt lång och att hans rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen därigenom har åsidosatts.

Utredningen

Justitiekanslern har inhämtat yttrande från Reger­ings­rätten. Av yttrandet och de bifogade handlingarna framgår sammanfattningsvis följande. Den 14 maj 1993 beslutade Lokalkontoret i Nacka att CL var skyldig att återbetala för mycket utbetald sjukpenning. CL begärde omprövning av lokalkontorets beslut med det ändrades inte av Socialförsäkringsnämnden. CL överklagade inte Socialförsäkringsnämndens beslut. Den 20 oktober 2000 beslutade Försäkringskassan att inte bevilja CL eftergift av fordran på återbetalning av sjukpenningen. Riksförsäkringsverket beslutade den 1 december 2000 att avslå CL:s överklagande av Försäkringskassans beslut. CL överklagade till Länsrätten i Hallands län och anförde huvudsakligen att han oförskyllt hade drabbats av återbetalningskravet och att Försäkringskassan vid ett flertal tillfällen gjort fel, såväl genom flera felaktiga utbetalningar som att man hade underlåtit att skicka påminnelser eller deklarationsuppgifter. Länsrätten avslog i dom den 2 maj 2001 överklagandet. Länsrätten anförde som skäl att en myndighet, enligt 17 § förordningen och hantering av statliga fordringar, helt eller delvis får efterge en fordran om det på grund av den betalningsskyldiges sjukdom eller av någon annan anledning är uppenbart oskäligt att kräva betalning, men att vad CL hade anfört inte utgjorde skäl för eftergift. Efter överklagande beslutade Kammarrätten i Göteborg den 8 oktober 2001 att inte meddela prövningstillstånd. CL överklagande till Regeringsrätten. Handläggningstiden i Regeringsrätten var två år och sju månader. Målet låg utan åtgärd i Regeringsrätten under två år och sex månader innan Regeringsrätten den 16 juni 2004 beslutade att inte meddela prövningstillstånd. Enligt Regeringsrättens mening måste handläggningstiden betraktas som alltför lång. Saken kan dock antas ha haft begränsad betydelse för CL då han i frågan om eftergift har hänvisat till god tro och omständigheter som rör ursprungskravet trots att han har avstått från att överklaga beslutet om åter­betalningsskyldighet.

Justitiekanslerns bedömning

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har var och en vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller vid en anklagelse om brott rätt till domstolsprövning inom skä­lig tid. Rätt till sjukpenning är att anse som en civil rättighet i den mening som avses i artikel 6.1 i konventionen och artikeln får i enlighet därmed även antas tillämplig i fråga om åter­­betal­nings­skyldighet avseende sådan ersättning. CL var i ären­det om återbetalningsskyldighet tillförsäkrad tillgång till domstols­­pröv­ning men har såvitt framkommit avstått från att genom ett överklagande av Socialförsäkringsnämndens beslut få saken prövad i domstol. Det nu aktuella ärendet rör inte rätten till sjukpenning eller återbetalningsskyldighet avseende sådan ersättning utan eftergift enligt förordningen om hantering av statliga fordringar.

Den möjlighet som en myndighet ges att med stöd av förordningen efterge en statlig fordran om det på grund av den betalningsskyldiges sjukdom eller någon annan anledning är uppenbart oskäligt att kräva betalning kan emellertid inte anses innefatta en lagfäst rätt till eftergift för den enskilde. Prövning­­en av frågan om eftergift innehåller ett sådant mått av skönsmässig bedöm­ning från myndighetens sida att förfarandet enligt denna förordning inte kan antas avse en civil rättighet i den mening som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen. Att beslut enligt förordningen enligt nationella regler i och för sig kan bli föremål för domstolsprövning förändrar inte den bedömningen. Justitiekanslern bedömer således att artikel 6.1 i konventionen inte var tillämplig i ärendet om eftergift. CL:s anspråk ska därmed avslås.