Fråga om ersättning skall vägras vid s.k. förundersökningsbegränsning

Anspråk m.m.

AA har såsom anhållen och häktad varit berövad friheten under tiden den 11 maj - 10 juni 1998 på grund av misstanke om medhjälp till grovt bedrägeri. Förundersökningen har avslutats utan att åtal har väckts då åklagaren beslutat om åtalsunderlåtelse med stöd av 23 kap. 4 a § 1 stycket 2 p. rättegångsbalken jämfört med 20 kap. 7 § 1 stycket 3 p. rättegångsbalken.

AA har begärt ersättning för förlorad arbetsförtjänst med 11 928 kr och för lidande med 18 000 kr. Han har vidare begärt ersättning för ombudskostnader med 2 106 kr.

Åklagarmyndigheten har avgett yttrande. Åklagarmyndigheten har tillstyrkt att ersättning utgår men gjort gällande att den bör jämkas med hänsyn till att AA genom sitt eget beteende i viss mån kan sägas ha föranlett frihetsberövandet.

AA har fått del av åklagarmyndighetens yttrande och har i anledning av detta kommit in med synpunkter.

Justitiekanslerns bedömning

Den 1 januari 1999 trädde lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder i kraft samtidigt som lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning (frihetsinskränkningslagen) upphörde att gälla. Av övergångsbestämmelserna till den nya lagen följer att äldre bestämmelser skall tillämpas om en frihetsinskränkning har beslutats och också upphört före ikraftträdandet. AA:s ersättningsanspråk skall således prövas enligt frihetsinskränkningslagen.

Förundersökningen har avslutats utan att åtal har väckts. AA är därför i princip berättigad till ersättning enligt 1 § första stycket 3 p. frihetsinskränkningslagen.

I Justitiekanslerns praxis i ersättningsärenden av detta slag har ett beslut om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § första stycket 3 p. rättegångsbalken jämställts med en fällande dom och föranlett jämkning av ersättningen. Ett beslut om åtalsunderlåtelse enligt det lagrummet förutsätter nämligen i princip att det är klarlagt att den misstänkte begått gärningen. Det ter sig då ofta oskäligt att utge någon ersättning.

I det här fallet är det tydligen en annan situation - åklagaren har beslutat om s.k. förundersökningsbegränsning. Ett sådant beslut får till skillnad från åtalsunderlåtelse meddelas utan att skuldfrågan är klarlagd, jfr Fitger, Rättegångsbalken 23:29 ff. och Riksåklagarens cirkulär RÅC I 124:26 avsnitt 10.1. Såvitt framgår av utredningen är det inte klarlagt att AA begått det brott han varit misstänkt för. Något skäl att på grund härav vägra eller sätta ned ersättningen med stöd av 4 § andra stycket frihetsinskränkningslagen föreligger därmed inte, jfr. prop. 1974:97 s. 66 och JK-BESLUT 1996 D3.

Enligt 4 § frihetsinskränkningslagen föreligger inte heller rätt till ersättning om den som har varit utsatt för frihetsinskränkningen själv uppsåtligen har föranlett denna. Om han har försökt undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning skall ersättning som regel inte utgå.

Justitiekanslern anser inte att utredningen ger stöd för bedömningen att AA själv har föranlett frihetsberövandet eller att övriga omständigheter i ärendet utgör tillräckligt vägande skäl att sätta ned ersättningen.

AA bör sammanfattningsvis tillerkännas ersättning för lidande med ett belopp som motsvarar vad som normalt utgår vid frihetsberövanden av jämförbar längd, eller något mindre än han begärt.

Av det intyg från Industrifacket som AA har åberopat framgår att han under frihetsberövandet har gått miste om arbetslöshetsersättning med 11 928 kr. Hans yrkande avseende ersättning för förlorad arbetsförtjänst får därför godtas.

Begärd ersättning för ombudskostnader är skälig och medges.