Skadeståndsanspråk mot staten på grund av underlåtenhet av en tingsrätt att kontrollera parts behörighet

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår AA:s anspråk på skadestånd av staten.

Ärendet

Bakgrund

Caspian Trading Co Aktiebolag u.b. (nedan Bolaget) väckte genom sitt ombud, jur kand BB, vid Uppsala tingsrätt i ansökan om stämning talan mot två personer med yrkande om att dessa till Bolaget skulle utge visst belopp jämte ränta och ersättning för rättegångskostnader. Tingsrätten utfärdade stämning. Svarandena invände att käranden inte var partsbehörig eftersom Bolaget inte var registrerat hos Patent- och registreringsverket.

Tingsrätten förelade därefter Bolaget att vid äventyr av avvisning inkomma med behörigt intyg som visade att bolaget blivit behörigen registrerat.

Bolagets ombud medgav härefter i skrivelse att bolaget inte var registrerat.

I slutligt beslut den 10 februari 1995 avvisade tingsrätten Bolagets talan eftersom det inte var inregistrerat och enligt 2 kap. 13 § aktiebolagslagen (1975:35) saknade partsbehörighet.

I beslutet tillerkändes svarandenas ombud och biträde enligt rättshjälpslagen ersättning av allmänna medel med begärda 5 460 kr för arbete.

Tingsrätten förpliktade AA, såsom uppgiven företrädare för det inte registrerade bolaget, att utge ersättning för svarandenas rättshjälpskostnader enligt den fördelning som beslutades av rättshjälpsmyndigheten.

Bolaget överklagade beslutet till Svea hovrätt, som avslog överklagandet. Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd.

Anspråk m.m.

AA har begärt skadestånd av staten med 5 640 kr avseende de rättegångskostnader som han förpliktats att utge enligt tingsrättens beslut. Han åberopar som grund att tingsrätten självmant borde ha uppmärksammat rättegångshindret och därför omedelbart borde ha avvisat Bolagets talan.

Uppsala tingsrätt har yttrat sig i ärendet. Yttrandet bifogas detta beslut som bilaga (här utesluten).

AA har inkommit med ytterligare en skrivelse.

Uppsala tingsrätts akt i mål T 1519/94 har varit tillgänglig i ärendet.

Gällande regler

Enligt 2 kap. 13 § första stycket aktiebolagslagen (1975:1383) kan ett aktiebolag innan det registrerats inte förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter. Det kan inte heller söka, kära eller svara inför domstol eller annan myndighet. Av andra stycket nämnda bestämmelse framgår att de som deltagit i åtgärd på bolagets vägnar före registreringen solidariskt skall svara för förpliktelse som uppkommit genom åtgärden.

Av 11 kap. 4 § rättegångsbalken (RB) framgår att bevis om att den som i rättegång uppges vara part är behörig därtill inte krävs, om rätten inte finner att sådant bevis bör företes.

Enligt 34 kap 1 § RB skall rätten självmant beakta förekomsten av rättegångshinder om inte annan är stadgat.

Justitiekanslerns bedömning

Enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen (1972:207) skall staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. AA:s framställda yrkanden får anses grundade på denna bestämmelse.

Vad detta ärende närmast gäller är vilken skyldighet som åvilar en domstol att självmant undersöka huruvida den som uppträder som part i en rättegång verkligen har behörighet att göra det.

När det gäller omfattningen av rättens skyldighet att undersöka förekomsten av ett tvingande rättegångshinder går det knappast att göra några generella uttalanden. Endast i undantagsfall förekommer det lagstadganden som anger hur långt rättens undersökningsplikt sträcker sig rörande ett sådant rättegångshinder. Ett sådant stadgande är 11 kap. 4 § RB. Utgångspunkten för bestämmelsen är enligt processlagberedningen (se NJA II 1943 s. 123) att de för det processuella förfarandet givna reglerna skall av domstolen iakttas ex officio, om inte annat är föreskrivet eller ligger i sakens natur. Med en sträng tillämpning skulle domaren ha att i varje mål infordra bevisning rörande t.ex. partsbehörigheten. I syfte att öppna en möjlighet till lättnader i domarens skyldigheter föreslog beredningen att bevisning om partsbehörighet, processbehörighet och ställföreträdares behörighet inte skulle fordras med mindre det förekom anledning att någon brist förelåg. Med utgångspunkt härifrån ansåg beredningen att domaren inte borde ålägga t.ex. ombud, som uppträdde för ett aktiebolag, att styrka att detta var registrerat och att den som utfärdat fullmakt var därtill behörig, om det rörde sig om ett känt bolag och en känd firmatecknare för detta.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen delade lagutskottet beredningens uppfattning att det inte kunde anses erforderligt att behörighetshandlingar företeddes i samma utsträckning som tidigare. Samtidigt fann dock utskottet att det ur såväl rättens som partens synvinkel var av vikt att någon tvekan rörande behörigheten inte förelåg; om det efter målets avgörande skulle framkomma att part eller ställföreträdare saknat behörighet, kunde detta föranleda att den meddelade domen undanröjdes på grund av domvilla. Enligt utskottets mening hade den ifrågavarande bestämmelsen fått en alltför kategorisk avfattning i departementsförslaget. Förslaget löd "att bevis ej skulle fordras med mindre särskild anledning förekom". Rätten borde enligt utskottet ha möjlighet att infordra behörighetshandlingar så snart det gällde en part eller ställföreträdare vars behörighet inte var känd för rätten. Utskottet föreslog därför att paragrafen skulle få den lydelse som nu gäller.

I den juridiska litteraturen har Per Olof Ekelöf hävdat att domstolen skall undersöka huruvida det finns något processhinder endast då anledning förekommer därtill. Ekelöf synes anse att rätten till följd därav kan avstå från kontroll beträffande flertalet tvingande processhinder (jfr Rättegång II, 8 uppl. s. 14 f). Per Henrik Lindblom (Processhinder, s. 99 not 1) anser att rättens undersökningsplikt sträcker sig längre än vad som framgår av Ekelöf. Enligt Lindblom bör det göras skillnad mellan det fallet där med tillgänglig utredning beviskraven för avvisning inte är uppfyllt och det fallet där det är uppfyllt. I det förra fallet bör hänsyn tas till bl.a. i vilken mån det intresse den ifrågavarande processförutsättningen är avsedd att skydda kan anses tillräckligt representerat av parterna. När så inte är fallet, t.ex. vid processobehörighet och tredjemansintressen, har domstolen enligt Lindblom större anledning att verka för ytterligare utredning. Om avvisning kan ske på föreliggande material, behöver domstolen enligt Lindblom inte sträcka sig längre än att förelägga käranden om att komplettera sin utredning.

I bolagets stämningsansökan i förevarande ärende uppgavs käranden vara "Caspian Trading Company AB (u.b.)". Något registreringsnummer rörande bolaget fanns inte angivet. Bland de till stämningsansökan ingivna handlingarna fanns vidare en kopia av en ansökan om nyregistrering av bolaget i fråga. Redan dessa omständigheter borde enligt min mening ha föranlett tingsrätten att begära komplettering av käranden rörande dess partsbehörighet. Eftersom käranden inte kunnat styrka att Bolaget registrerats hade tingsrätten kunnat konstatera att Bolaget inte var partsbehörigt och att dess talan skulle avvisas. Jag anser att tingsrätten genom att under dessa förhållanden utfärda stämningsansökan i målet gjort sig skyldig till sådant fel och försummelse att skadeståndsskyldighet uppkommit för staten.

Med anledning av vad tingsrätten avslutningsvis uttalat i sitt yttrande vill jag också ta upp frågan om medvållande från Bolagets sida.

Enligt 6 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen kan skadestånd med anledning av ren förmögenhetsskada jämkas om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Jämkning av skadeståndet sker, enligt tredje stycket, efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

Av utredningen framgår att Bolagets ansökan om registrering avslagits av både Patent- och registreringsverket och kammarrätten innan Bolagets ansökan om stämning gavs in. Bolaget och dess ställföreträdare AA kan alltså inte ha varit okunniga om att Bolaget i det läget saknade behörighet att företa några rättshandlingar. Trots detta har Bolaget som därvid hade bistånd av en jurist ansökt om stämning. Genom detta förfarande får Bolaget enligt min mening anses i sådan grad vara medvållande till skadan att något skadestånd inte skall utgå.

Ärendet är därmed avslutat.