Ersättning vägrad till en person som frikänts från ansvar för mord på grund av att de subjektiva brottsrekvisiten inte ansågs uppfyllda

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår AA:s begäran om ersättning.

Anspråk m.m.

AA omhändertogs den 9 maj 2000 med stöd av lagen om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128) och placerades på Lillhagens sjukhus, Göteborg. Hon var härefter berövad friheten som anhållen och häktad under tiden den 12 maj - 6 september 2000 på grund av misstanke om inledningsvis försök till mord och från den 15 juni 2000 (sedan målsäganden avlidit) för mord. Göteborgs tingsrätt dömde den 19 juli 2000 AA för dråp och förordnade att AA skulle överlämnas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

AA överklagade tingsrättens dom. Hon yrkade bl.a. att hovrätten skulle ogilla åtalet för uppsåtligt brott. Vidare medgav hon ansvar för vållande till annans död.

I en dom den 13 september 2000 ogillade Hovrätten för Västra Sverige åtalet. I domskälen har hovrätten angivit bl.a. följande.

Genom utredningen i målet är styrkt att AA har knutit en plastpåse över huvudet på BB och därefter lagt och tryckt en kudde mot BB:s ansikte, över påsen, samt att BB avled en månad senare till följd av de skador hon fått genom kvävning.

AA har hävdat att hon saknat uppsåt att döda eller skada BB.

Hovrätten prövar först i vilken mån AA kan anses ha handlat uppsåtligen. Av utredningen i målet framgår att AA vid tillfället var intagen på Lillhagens sjukhus enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård och att hon led av en allvarlig psykotisk sjukdom som hon, såvitt kunnat utredas, hade insjuknat i några månader tidigare. Utredningen ger även vid handen att AA befann sig i ett starkt förvirrat tillstånd. Innehållet i den rättspsykiatriska undersökningen ger inte stöd för några säkra slutsatser beträffande AA:s uppsåt vid tillfället. Med beaktande av vad som framkommit om AA:s psykiska tillstånd vid händelsen finner hovrätten inte utrett att AA då varit i sådan grad medveten om sin omgivning och sitt handlande att hon kan anses ha haft uppsåt att döda eller skada BB.

Hovrätten prövar härnäst frågan om AA har gjort sig skyldig till vållande till annans död. Mot bakgrund av bl.a. vad som framkommit genom det rättspsykiatriska utlåtandet och AA:s egna uppgifter gör hovrätten den bedömningen att AA:s uppfattning om omgivningen och hennes tankevärld vid tillfället synes ha varit så till den grad utan förankring i verkligheten att hon får anses ha varit omedveten om faran med sitt handlande. Således kan AA inte heller, trots att hon medgivit ansvar i denna del, dömas för att hon av oaktsamhet vållat BB:s död.

AA är således inte straffrättsligt ansvarig för sitt handlande. Åtalet skall därför ogillas.

AA försattes på fri fot den 6 september 2000.

AA har begärt ersättning för lidande med 58 500 kr. Hon har vidare begärt ersättning för ombudskostnader med 1 075 kr.

Åklagarmyndigheten har avgett yttrande.

Justitiekanslerns bedömning

Eftersom AA har frikänts från ansvar beträffande det brott frihetsberövandet avsåg är hon i princip berättigad till ersättning.

Av 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen framgår emellertid att ersättning kan vägras eller sättas ned, om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Ersättning får dock inte vägras eller sättas ned enbart på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd.

I förarbetena till bestämmelsen (prop. 1997/98:105 s. 54 f. och 1974:97 s. 66 f. och 90 f.) diskuteras flera situationer där rätten till ersättning framstår som oskälig. Som exempel på fall där en jämkning är aktuell nämns att det är klarlagt att en person begått ett brott men åtal väcks inte på grund av att preskription inträtt eller åtalsunderlåtelse meddelas.

I ärendet är det klarlagt att AA bragt en människa om livet. Hon har själv redogjort för det faktiska händelseförloppet och också förklarat sig skyldig till oaktsamhetsbrottet vållande till annans död. Åtalet har emellertid ogillats på grund av att de subjektiva brottsrekvisiten inte ansågs uppfyllda.

Enligt min mening är omständigheterna sådana att det får anses oskäligt att ersättning utgår (jfr även JK-Beslut 1982 D.2). Jag avslår därför AA:s begäran om ersättning.

Vid den bedömningen saknar jag anledning att gå in på frågan om AA har rätt till ersättning på grund av det straffprocessuella frihetsberövandet när hon annars skulle ha varit frihetsberövad i administrativ ordning.