Ersättning jämkad helt till en person som frikänts från ansvar för mord på grund av bl.a. eget beteende

Anspråk m.m.

AA har som anhållen och häktad varit berövad friheten under tiden den 19 mars - 2 oktober 2000 på grund av misstanke om mord. Han dömdes den 18 juli 2000 av Kristinehamns tingsrätt för mord till fängelse på livstid, men frikändes från ansvar för brottet i dom meddelad av Hovrätten för Västra Sverige den 4 oktober 2000.

Dessförinnan, den 29 februari 2000, dömdes AA av Kristinehamns tingsrätt för bl.a. misshandel till fängelse tio månader. AA påbörjade verkställigheten av fängelsestraffet den 21 mars 2000 och blev villkorligt frigiven den 5 oktober 2000.

AA har i en skrivelse till Justitiekanslern begärt ersättning för lidande med 400 000 kr i anledning av att han varit frihetsberövad på grund av misstanken om mord. Han har även fordrat ersättning för ombudskostnader.

Åklagarmyndigheten, som avstyrkt AA:s ersättningsyrkande, har i ett yttrande hit anfört bl.a. följande.

"AA /--/ har under huvuddelen av den tid han varit frihetsberövad avtjänat ett fängelsestraff för annan brottslighet. På grund härav bör ersättningsbeloppet sättas ned.

Publiciteten kring målet har varit relativt stor och därigenom även kring de frihetsberövanden som ägde rum. Huruvida detta ledde till att AA kunnat identifieras av en vidare krets personer saknar jag underlag för att bedöma men det är möjligt att så är fallet.

Under förundersökningen och förhandlingarna i tingsrätten och hovrätten lämnade AA flera olika versioner om vad som hade inträffat. Av hovrättens dom framgår bland annat att de fyra tilltalade medgett att deras inställning vid tingsrätten berodde på att de efter mordet träffat en överenskommelse om att förtiga vad som hänt (hovrättens dom sid. 51 ). Vidare framgår av domen att trots att de fyra sagt sig sakna varje delaktighet i ett synnerligen brutalt mord har den omständigheten inte förmått dem att avhålla sig från att efter mordet återsamlas och umgås, att efter mordet hantera mordvapnet, att söka undanröja bevis, att gömma vapen eller att gemensamt fly från Hällefors med en stor mängd vapen. Deras samhörighet har varit sådan att de kunnat komma överens om att under förundersökningen förtiga vad som hänt och under huvudförhandlingen vid tingsrätten upprätthålla denna överenskommelse, även när detta som i AA:s fall tvingat honom att lämna groteskt oriktiga uppgifter (hovrättens dom sid. 60).

Genom sitt agerande har AA bidragit till att han berövats friheten och att frihetsberövandet pågått under en längre tid. På grund härav bör ersättningen vägras eller i vart fall sättas ned."

AA har inkommit med synpunkter på åklagarmyndighetens yttrande.

Justitiekanslern har haft tillgång till de domar som redovisats inledningsvis samt kopior av vissa förhör som hållits med AA under förundersökningen rörande mordet.

Justitiekanslerns bedömning

Utgångspunkter för bestämmande av ersättning

Den som varit frihetsberövad på grund av misstanke om brott har rätt till ersättning om det meddelas frikännande dom, jfr 2 § 1 lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen).

AA har frikänts från den brottsmisstanke som föranlett frihetsberövandet. Han är därför i princip berättigad till ersättning för det lidande som frihetsinskränkningen får antas ha inneburit för honom.

I 6 § frihetsberövandelagen föreskrivs emellertid att statens ersättningsskyldighet kan falla bort eller sättas ned i vissa fall. En nedsättning skall då ske efter en skälighetsbedömning som ibland kan leda till att nedsättning sker ända till noll (prop. 1997/98:105 s. 56) och att någon ersättning alltså inte alls utgår.

En situation där det görs undantag från ersättningsrätten gäller det fallet att den skadelidande har försökt att undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning. Ersättning skall då lämnas endast när det finns synnerliga skäl (6 § andra stycket). Beträffande denna jämkningsbestämmelse anges i förarbetena att det skall röra sig om att den skadelidande själv genom någon form av obstruktion föranleder att frihetsinskränkande åtgärder vidtas mot honom (a. prop. s. 54).

Ett annat fall då ersättning kan vägras eller sättas ned är då den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Ersättning får i sådana situationer dock inte vägras eller sättas ned enbart på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd (6 § tredje stycket). I förarbetena till denna regel (a. prop. s. 55) anges att anledning till jämkning kan finnas om den skadelidande handlat på ett sådant sätt att han har dragit misstankarna till sig. Som exempel nämns det fallet att ett brott begås av någon i ett större stökigt gäng och polisen griper flera misstänkta. Även den som till sist inte kan bindas vid brottet bör då kunna vägras ersättning eller få sin ersättning jämkad, om han genom ett aktivt deltagande i gängets förehavanden har gett anledning till misstankar.

Ersättning får slutligen även sättas ned efter vad som är skäligt, om tiden för frihetsinskränkningen har avräknats eller annars beaktats vid fastställande eller verkställighet av brottspåföljd (6 § fjärde stycket). I förarbetena till motsvarande bestämmelse i den tidigare gällande lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning har uttalats att om någon som undergår straffverkställighet är häktad i ett annat mål och frikännande dom meddelas i det målet bör ersättning knappast utgå för de dagar under vilka han ändå varit berövad friheten på grund av verkställighet (prop. 1974:97 s. 68 f.).

Ersättningsrätten i detta fall

Justitiekanslern noterar inledningsvis att den ersättning som AA begärt för lidande vida överstiger den ersättning som normalt brukar utgå vid frihetsinskränkningar av motsvarande varaktighet. Som hållpunkt kan nämnas att ersättning för den tid som frihetsberövandet varat i detta fall normalt skulle bestämmas till 100 000 kr.

AA:s rätt till ersättning skall först bedömas med beaktande av reglerna i 6 § fjärde stycket frihetsberövandelagen. Det kan då noteras att denne under tiden den 21 mars - 2 oktober 2000 avtjänat ett tidigare ådömt frihetsstraff och att han sånär som på två dagar kunnat tillgodoräkna sig hela det aktuella frihetsberövandet såsom verkställighet av det tidigare straffet.

AA har gjort gällande att han, om han inte hade blivit frihetsberövad på grund av misstanken om mord, skulle ha förlagt verkställigheten till en annan period med hänsyn till att hans mor skulle genomgå en höftledsoperation. Denna invändning kan självklart inte föranleda till slutsatsen att någon jämkning inte skall ske. AA har alltså genom verkställigheten av det tidigare straffet redan blivit kompenserad för en stor del av frihetsberövandet.

Frågan är om han utöver de två dagarna som ej avräknats ändå bör anses ha rätt till någon ersättning. I liknande fall förekommer det att Justitiekanslern i sin praxis har beslutat utge viss ersättning med beaktande av att frihetsberövandet rört misstankar om ett grovt brott, att frihetsberövandet rönt massmedial uppmärksamhet och liknande omständigheter som brukar föranleda att en förhöjd ersättning utgår. En tillämpning av denna praxis på AA:s fall skulle alltså kunna medföra att staten hade att utge viss ersättning till honom. Med hänsyn till brottsmisstanken skulle ersättningen då bestämmas till omkring 35 000 kr.

Enligt Justitiekanslerns mening är omständigheterna emellertid i detta fall sådana att jämkning kan komma i fråga även med stöd av de övriga reglerna i 6 § frihetsberövandelagen som det tidigare redogjorts för.

Med hänsyn till vad som redovisats i hovrättens dom rörande AA:s eget beteende i anslutning till brottet och att denne lämnat även positivt oriktiga uppgifter om sina förehavanden i samband därmed finner Justitiekanslern att det vore klart oskäligt att utge någon ersättning till honom. Vid en sammanvägning av omständigheterna i ärendet gör Justitiekanslern den bedömningen att ersättningen till AA därför bör jämkas helt.

Vid denna bedömning kan han inte heller erhålla någon ersättning för ombudskostnader.

AA:s ersättningsanspråk skall alltså avslås.