Skadestånd på grund av att svensk rätt stått i strid med EG-rätten - bestämmelser om avgasrening av bilar

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern tillerkänner SL ersättning med 15 000 kr.

Justitiekanslern uppdrar åt Vägverket att se till att beloppet utbetalas till SL.

Ärendet

Bakgrund

SL är ägare till en personbil - en Toyota Corolla av årsmodell 1990 - med registreringsnummer HHX 554. Bilen fördes in till Sverige från Belgien av en privatperson. Bilen genomgick registreringsbesiktning och godkändes den 8 april 1999. SL förvärvade bilen den 2 april 2000.

Vid kontrollbesiktning hos AB Svensk Bilprovning (Bilprovningen) i Kristianstad den 25 augusti 2000 konstaterades att bilens avgasrening var bristfällig då HC-halten var för hög vid tomgång och då CO-halten var för hög vid s.k. förhöjd tomgång. Vidare var Lambda-värdet felaktigt vid förhöjd tomgång. Vid besiktningstillfället konstaterades även att ett längsgående bromsrör var rostskadat. Bilen underkändes därför vid besiktningen och ny kontrollbesiktning skulle utföras senast den 25 september 2000, annars inträdde körförbud för bilen.

Bilen inställdes inte till ny kontrollbesiktning inom den angivna tiden, varför körförbud inträdde enligt 84 § första stycket fordonskungörelsen (1972:595). Av stadgandets andra stycke framgår att körförbudet består till dess ny besiktning sker. Bilen inställdes sedermera till ny kontrollbesiktning hos Bilprovningen i Gislaved. Därvid befanns inget fel på bromsröret längre föreligga. Två av de tidigare anmärkta felen avseende avgasvärdena kvarstod dock, vilket medförde att bilen även vid detta tillfälle underkändes vid besiktningen. I besiktningsprotokollet angavs att ny kontrollbesiktning erfordrades senast den 11 december 2000, annars skulle körförbud åter inträda för fordonet. Bilen inställdes aldrig till ny kontrollbesiktning och den 8 januari 2001 begärdes bilen avställd.

Anspråket m.m.

SL har, såsom anspråket slutligt preciserats, begärt skadestånd av staten med 30 731 kr. Han har därvid gjort gällande att skadeståndsskyldighet för staten föreligger eftersom bilen godkänts vid registreringsbesiktning trots att den inte uppfyllt kraven på avgasrening. Av det begärda beloppet avser 23 000 kr ersättning för bilens värde samt 3 597 kr försäkringskostnader, 500 kr kostnad för besiktning och 3 634 kr verkstadskostnader för att åtgärda bristerna i avgasreningen. När det gäller verkstadskostnaderna har SL anfört att dessa uppkommit i onödan med anledning av felet hos Bilprovningen.

Under ärendets handläggning här har det uppmärksammats att det pågått en domstolsprövning av frågan om Sverige med hänsyn till EG-rättens regler haft rätt att uppställa de nyss berörda kraven på avgasrening avseende bilar av årsmodell 1989-1992 eftersom det inom EU inte funnits några motsvarande krav med avseende på dessa årsmodeller. Det innebär alltså att Sverige beträffande bilar av dessa årsmodeller ställt högre krav på avgasrening än övriga Europa. Den fråga som domstolsprövningen har avsett har varit om det varit tillåtet för Sverige att kräva den högre nivån på avgasrening för bilar som förs in här i landet från EU-området men som uppfyllt kraven i det EU-land där bilen först tagits i bruk.

Kammarrätten i Stockholm fann i tre domar rörande denna fråga den 14 mars 2001 (målen 3702-1999, 5484-1999 och 5485-1999) att de svenska kraven på avgasrening utgjorde ett otillåtet hinder mot den fria rörligheten av varor mellan medlemsländerna. Konsekvensen av domarna var att Sverige, vid import hit av en bil av någon av de aktuella årsmodellerna som tagits i bruk i ett annat EU-land enligt det landets regler, inte har rätt att kräva att bilen skall uppfylla en högre nivå på avgasrening (s.k. katalysatorrening) än den som gällt i det land där den först tagits i bruk.

Regeringsrätten har den 15 april 2002 beslutat att inte meddela prövningstillstånd i målen. Det innebär alltså att kammarrättens domar står fast och att kammarrättens bedömning är den som skall gälla för prövningen av dessa frågor.

Justitiekanslern har i april 2002 inför ärendets avgörande sammanträffat med företrädare för Vägverket i Borlänge för att bl. a. analysera konsekvenserna av kammarrättens och Regeringsrättens avgöranden för SL:s bil och möjligheterna av att godkänna bilen för framförande i Sverige med den befintliga avgasutrustningen.

Vägverket har därefter under hand meddelat att Bilprovningen avsåg att vid en ny kontrollbesiktning pröva fordonets avgasrening med bortseende från tidigare uppställda krav på katalysatorrening. Det innebär att bilen återigen bör kunna tas i bruk, förutsatt att den i övrigt är i ett sådant skick att den uppfyller kraven vid en kontrollbesiktning. SL har i brev den 13 maj 2002 underrättats om dessa besked och har beretts tillfälle att inkomma med ytterligare synpunkter.

Justitiekanslerns bedömning

Frågan om skadeståndsskyldighet i sig

Enligt bestämmelserna i 3 kap. 2 § skadeståndslagen skall staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Bilprovningens verksamhet med att besiktiga fordon som skall framföras här i landet anses innefatta myndighetsutövning mot enskild och omfattas alltså av den nämnda skadeståndsregeln. Om fel eller försummelse förekommit vid besiktningen av SL:s fordon, kan alltså detta medföra att staten har att ersätta honom för den skada som felet föranlett.

Av betydelse i detta ärende är även den skadeståndssanktion som kan bli följden av att en stat som är medlem av den Europeiska unionen inte levt upp till de förpliktelser som följer av medlemskapet. EG-domstolen har i ett flertal domar lagt fast att en medlemsstat kan bli skadeståndsskyldig gentemot enskilda om staten åsidosatt de förpliktelser som följer av gemenskapsrätten, se t.ex. domarna Francovich, Brasserie du Pêcheur, Factortame samt Dillenkofer m.fl. EG-domstolens avgöranden i dessa skadeståndsmål brukar sammanfattas under beteckningen Francovich-doktrinen, se också betänkandet Det allmännas ansvar vid överträdelse av EG-regler (SOU 1997:194) s. 53 f.

En gemenskapsrättslig regel som har direkt effekt och därmed kan åberopas direkt vid en nationell domstol har enligt vad EG-domstolen funnit alltid företräde framför nationell lag, se bl.a. målet 6/64 Costa mot ENEL. Principen torde numera vara oomstridd i Sverige och en underlåtenhet att sätta den nationella regeln åt sidan och ge företräde åt EG-rätten har t.ex. i Justitiekanslerns praxis ansetts kunna för vissa fall medföra skadeståndsskyldighet också enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen, se t.ex. JK-beslut 1997 C 19.

Innebörden av Regeringsrättens och kammarrättens avgöranden i de aktuella målen är att de strängare nationella svenska avgaskrav på katalysatorrening som gällde här vid import av bilar av årsmodell 1989-1993 innan EG-reglerna harmoniserades står i strid med artikel 30 i Romfördraget och har inneburit ett hinder för den fria rörligheten av varor mellan medlemsländerna.

De rent svenska nationella reglerna skulle alltså ha satts åt sidan i samband med att SL:s bil importerades och genomgick registreringsbesiktning här 1998. Nu kom bilen i stället att registreringsbesiktigas som en katalysatorrenad bil trots att några krav på sådan avgasrening för den importerade bilen inte fått ställas upp. Felet har fått verkan och kommit till uttryck genom kontrollbesiktningen året efter - dvs. år 2000 - då fordonet inte motsvarade den identitet som det åsatts vid registreringsbesiktningen, nämligen att vara en katalysatorrenad bil. Bilen har därmed fått lov att underkännas vid kontrollbesiktningen.

Det inträffade tycks mig vara ett exempel på sådana samverkande eller kumulerade fel som kan vålla skada för den enskilde. Enligt min mening står det klart att det som inträffat sammantaget innebär att ett fel begåtts för vilket staten är skadeståndsrättsligt ansvarig.

Skadeståndets beräkning

När det gäller beräkningen av den skada som har drabbat SL gör jag följande överväganden.

Såsom framgått tidigare utgör bristen på katalysatorrening inte längre något hinder mot att bilen blir godkänd vid kontrollbesiktning. Det är således möjligt att nu bruka bilen, förutsatt att den uppfyller övriga krav för att bli godkänd vid besiktning. Någon ersättning för bilens fulla värde kan därmed inte utges. Det finns däremot som jag ser det grund för att utge viss ersättning motsvarande bilens värdeminskning under den tid om cirka ett och ett halvt år då den till följd av det felaktiga beslutet hos Bilprovningen inte kunnat användas.

Enligt min mening bör ersättning också utges för de försäkringskostnader som uppkommit avseende tiden november 2000 - januari 2001 eftersom dessa får anses ha blivit onyttiga som en följd av Bilprovningens felaktiga handläggning.

Kostnaderna för besiktning, 500 kr, har däremot inte föranletts av den felaktiga handläggningen avseende kraven på avgasrening. Det första besiktningstillfället, den 25 augusti 2000, var det årliga besiktningstillfället. Kostnaden för detta tillfälle får SL i likhet med andra bilägare stå för själv. Detsamma gäller kostnaden för ombesiktningen eftersom bilen vid det första besiktningstillfället underkändes även på grund av ett rostskadat bromsrör. Det har således inte varit enbart de felaktigt uppställda kraven på avgasrening som medfört kostnaderna för besiktningstillfällena. Ersättningsanspråket i den delen skall därför avslås.

När det därefter gäller de reparationskostnader som SL begärt ersättning för kan konstateras att dessa - till ett belopp om cirka 1 000 kr - avser åtgärdande av problemen med bromsröret. Resterande belopp, dvs. 2 634 kr, tar däremot sikte på Bilprovningens krav på avgasrening och skall därmed ersättas eftersom dessa kostnader får anses stå i orsakssamband med den felaktiga handläggningen.

Med beaktande av att viss ersättning som nämnts bör utgå för värdeminskning och med hänvisning till vad som i övrigt anförts finner jag skäligt att bestämma ersättningen till 15 000 kr. Detta belopp skall utges till SL.

Ärendet avslutas.