Inspektion av Umeå tingsrätt

Beslutets huvudsakliga innehåll

Såvitt granskningen visat är Umeå tingsrätt en väl fungerande domstol med goda rutiner och tillfredsställande målbalanser.

Justitiekanslern riktar dock kritik mot tingsrätten för bristfällig eller felaktig handläggning av tvistemål i två fall. Det ena målet blev liggande under två och ett halvt års tid utan att några egentliga åtgärder vidtogs. Det andra målet handlades först som ett ordinärt tvistemål och lottades i samband med avgörandet om till ett förenklat tvistemål. Sådan omlottning är inte tillåten.

Det ifrågasätts vidare om det varit lämpligt att i två tvistemålsdomar som Justitiekanslern granskat utforma skälen på det sätt som skett. Några smärre brister i övrigt har också noterats. Det gäller målbeteckningen på ett mindre antal tvistemål samt fördröjning vid meddelande av en tredskodom.

Justitiekanslern har undersökt tingsrättens principer och rutiner för utseende av offentliga försvarare liksom principerna för lottning av mål och ärenden. Ingenting har här funnits att anmärka. Inte heller har den granskning som genomförts i fråga om barns möjligheter att komma till tals i mål om vårdnad, boende och umgänge eller hanteringen av vissa frågor om sekretess gett anledning till några anmärkningar. En fråga angående sekretess kommer dock att behandlas i ett särskilt ärende. Det gäller sättet att utforma domar i mål där huvudförhandlingen har hållits inom stängda dörrar.

Bakgrund

Justitiekanslern har enligt lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn och förordningen (1975:1345) med instruktion för Justitiekanslern tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Justitiekanslerns tillsyn omfattar bl.a. domstolarna.

Under hösten 2002 beslöt Justitiekanslern att inspektera någon tingsrätt som ett led i sin tillsynsverksamhet. Med hänsyn till de frågor som granskningen i första hand avsågs gälla (se nedan) beslöts att inspektionen skulle avse en medelstor tingsrätt som inte på många år hade besökts av Justitiekanslern. Valet föll på Umeå tingsrätt.

Tingsrätten underrättades om inspektionen den 25 november 2002. Härefter tillskrevs tingsrätten den 27 november angående bl.a. inspektionens inriktning samt vissa önskemål som Justitiekanslern hade. Domböcker och akter beställdes därvid fram.

Inspektionen

Inspektionens syfte och inriktning

Inspektionen genomfördes den 5 och 6 december 2002. Avsikten var att den skulle inriktas särskilt på följande frågor:

- handläggningstiderna i tvistemål och principerna för utsättning av sådana mål till huvudförhandling med tre domare

- principerna för utseende av offentlig försvarare

- tillämpningen av systemet med avräkningsunderlag vid frihetsberövanden

- hanteringen av skyddade adressuppgifter och av frågor om sekretess och förhandling inför stängda dörrar

- möjligheterna för barn att komma till tals i mål om vårdnad, boende och umgänge.

Därutöver togs vissa frågor upp med anledning av vad som framkom vid granskningen av domböcker och akter. Vilka dessa frågor var framgår av redovisningen nedan.

Granskningen inriktades särskilt på rättssäkerhetsfrågor men i någon mån även på frågor om integritet, offentlighet och effektivitet.

Hur inspektionen genomfördes

Inspektionen inleddes med ett samtal med företrädare för tingsrätten. Lagmannen presenterade domstolen och redovisade vissa förhållanden som var viktiga för Justitiekanslern att känna till. Under inspektionen gick Justitiekanslern sedan igenom dels domböcker och motsvarande samlingar av avgöranden för år 2002, dels de tio äldsta icke avgjorda brottmålen, ordinära resp. förenklade tvistemålen och ärendena, dels också ett urval av akter från åren 2001 och 2002 med huvudsaklig inriktning på de frågor som nämnts ovan. Det fördes vidare samtal med företrädare för tingsrätten angående bl.a. principerna för val av offentlig försvarare, utvecklingen av målbalanserna, principerna för utsättning av tvistemål till huvudförhandling med tre domare, systemet för lottning av mål samt avräkning av frihetsberövanden. Justitiekanslern hade under inspektionen tillgång till tingsrättens målhanteringssystem.

Inspektionen avslutades med att justitiekanslern muntligen redovisade några iakttagelser.

Iakttagelser och överväganden

Handläggningstider i tvistemål

En genomgång av de äldsta tvistemålen och av balansläget i stort vid domstolen tyder inte på att handläggningen av tvistemål generellt sett kan sägas ta för lång tid. Jag har förståelse för att arbetsbördan och de prioriteringar av bl.a. brottmål med häktade och andra mål av förturskaraktär som måste göras innebär att tvistemål inte alltid kan drivas fram till huvudförhandling och avgöras i den takt som egentligen är önskvärd. Det har också från domarnas sida framförts att det är svårt att med nuvarande arbetsbörda fullt ut upprätthålla ambitionen i denna del.

Även om inget således tyder på att handläggningstiderna för tvistemål generellt sett är för långa har jag vid granskningen uppmärksammat några fall där jag anser att handläggningen varit alltför passiv.

Ett av målen (T 1177-98) gäller handräckning och inleddes i juli 1998 genom att målet överlämnades till tingsrätten från kronofogdemyndigheten. Efter inledande skriftväxling och behandling av en fråga om rättshjälp hölls i juni 1999 ett sammanträde för muntlig förberedelse där yrkanden och grunder gicks igenom. Sedan käranden avgett bevisuppgift förelades svaranden den 3 juli 2000 att avge en slutlig bevisuppgift. Därefter synes inga egentliga handläggningsåtgärder ha vidtagits. Däremot har uppmärksamhet ägnats åt det förhållandet att käranden vistas på en okänd adress och åt frågan om käranden vidhåller sin talan eller inte. Käranden har emellertid ett ombud i målet, så något hinder mot att handläggningen drivs vidare och att målet sätts ut till huvudförhandling torde inte föreligga. Det är under inga förhållanden acceptabelt att ett mål blir liggande under två och ett halvt års tid utan att några egentliga åtgärder vidtas.

I ett annat mål som gällde fordran (FT 665-01) förelades svaranden att inkomma med skriftligt svaromål vid äventyr av tredskodom. Svaranden delgavs föreläggandet den 13 augusti 2001. Något svaromål inkom inte. Käranden förelades därefter att senast den 23 september 2001 slutföra sin talan. Det dröjde därefter fram till den 10 januari 2002 innan tingsrätten utfärdade en tredskodom i målet.

I 44 kap. 7 a § rättegångsbalken - där frågan om tredskodom i ett fall som det aktuella regleras - ges ingen anvisning om när tingsrätten skall ta ställning till om en tredskodom skall meddelas efter det att ett föreläggande inte följts. Det ligger dock i sakens natur att ställningstagandet bör komma relativt snabbt efter det att det kunnat konstateras att svaranden inte följt föreläggandet. Den fråga som tingsrätten har att ta ställning till är ju regelmässigt okomplicerad. Och en kärande som framställt ett krav som ansetts kunna ligga till grund för utfärdande av stämning bör kunna förvänta sig en tredskodom inom en relativt kort tid efter det att det kunnat konstateras att svaranden inte invänt mot kravet.

Det är vanskligt att ange några generella riktmärken när det gäller den tid som det i fall som det aktuella bör ta från det att förutsättningarna för tredskodom föreligger till dess att en sådan dom meddelas. Som nämnts ovan bör det dock inte dröja särskilt länge och den tid som det tagit i det nyss berörda målet framstår mot denna bakgrund som alltför lång.

Förhållandet mellan ordinära och förenklade tvistemål

När det gäller förhållandet mellan ordinära och förenklade tvistemål har jag vid min genomgång kunnat notera en viss oordning när det gäller de beteckningar som angetts för dessa båda måltyper. Förenklade tvistemål har i ett par fall betecknats som T-mål i stället för FT-mål. Även det omvända förhållandet har förekommit. Med tanke på parternas behov av klarhet och vikten av ordning när det gäller bl.a. statistikuppgifter och möjligheterna till granskning i efterhand skall mål och ärenden självfallet betecknas på ett korrekt sätt.

En bidragande orsak till bristerna har sagts vara att det i målhanteringssystemet MÅHS finns en spärr som hindrar användarna från att själva ändra målbeteckningen från T-mål till FT-mål. En sådan ändring är inte heller processrättsligt tillåten sedan handläggningen av målet väl har påbörjats (jfr strax nedan), vilket sannolikt ligger bakom behörighetsbegränsningen i MÅHS. Om ett mål av misstag getts fel beteckning vid registreringen, krävs det att Domstolsverkets s.k. MÅHS-jour kontaktas för att rättelse skall kunna ske. Det kan diskuteras om en sådan ordning är nödvändig. Möjligen borde domstolen kunna anförtros denna behörighet.

När det gäller förhållandet mellan förenklade och ordinära tvistemål bör också en annan och viktigare fråga lyftas fram. Ett mål avseende återbetalning av bostadsbidrag (mål FT 2193-01) kan här nämnas. Tingsrätten avgjorde målet utan huvudförhandling och målet handlades fram till domen den 31 oktober 2002 som ett ordinärt tvistemål. I inledningen av domen anges att tingsrätten samma dag beslutat att lotta om målet till ett förenklat tvistemål. Bakgrunden till detta var att käranden satt ned sitt yrkande.

Ett mål där handläggningen påbörjats som ett ordinärt tvistemål kan inte senare lottas om till ett förenklat tvistemål med stöd av bestämmelsen i 1 kap. 3 d § rättegångsbalken, jfr bl.a. NJA 1982 s. 723. Skälet till att omlottning i dessa fall inte skall ske är framför allt parternas svårigheter att under ett måls handläggning överblicka vad som gäller beträffande rättegångskostnader och möjligheterna till överprövning. I detta fall har möjligheterna till överprövning inte påverkats av omlottningen eftersom käromålet efter justeringen inte översteg ett basbelopp. Tingsrättens åtgärd att lotta om målet måste emellertid ändå anses som ett rättegångsfel. Jag riktar därför kritik mot tingsrättens handläggning på denna punkt.

Domsmotiveringarna i vissa tvistemål

Vid genomgången av domar i tvistemål noterade Justitiekanslern att tingsrättens domsmotiveringar i ett par fall utgjordes helt och hållet av hänvisningar till kärandens argumentation (målen FT 2193-01 och FT 2334-01). I domskälen redovisades kärandens sakframställning och argumentation på ett par sidor, varefter svarandens motargument presenterades kort. Härefter konkluderades: "Tingsrätten finner på av Försäkringskassan anförda skäl att käromålet skall bifallas."

Bestämmelser om vad en dom i ett tvistemål skall innehålla finns i 17 kap. 7 § rättegångsbalken. Där stadgas att en dom skall avfattas skriftligen och i skilda avdelningar ange bl.a. domskälen med uppgift om vad som är bevisat i målet.

Att domskälen redovisas noggrant är av betydelse från rättssäkerhetssynpunkt och för förtroendet för rättskipningen. En noggrann redovisning av skälen gör det möjligt för parterna och andra att kontrollera hur domstolen har resonerat i målet. Redovisningen tjänar också till att domstolen skärper sina överväganden och den underlättar för en förlorande part att bedöma om det lönar sig att överklaga en dom. Vidare får högre rätt bättre möjligheter att bedöma om domen är riktig.

Hur utförlig en domsmotivering bör vara beror naturligtvis på omständigheterna i det enskilda målet. I enklare tvistemål är det normalt tillräckligt att domstolen kortfattat redovisar varför den har dömt på det sätt den har gjort. Men även i sådana fall är det rimligt att kräva att rätten redovisar en egen bedömning av omständigheterna i målet och inte utan egen motivering rakt av lägger kärandens argumentation till grund för utgången. Det gäller inte minst med hänsyn till det starka intresset av att domstolarna uppfattas som oberoende och förutsättningslösa i sitt dömande. Det intryck som förmedlas när domstolen inte formulerar ens kortfattade skäl med egna ord kan vara att domstolen oreflekterat har accepterat den vinnande partens argumentation. I sak kan naturligtvis en sådan utformning vara invändningsfri, men den riskerar enligt min mening att påverka förtroendet för domstolen negativt.

De nämnda riskerna är särskilt stora då en myndighet eller något annat offentligt organ processar mot en enskild och vinner målet. Så var fallet i de aktuella målen, där frågan var om svarandena var skyldiga att betala tillbaka bostadsbidrag. Mot den ovan angivna bakgrunden kan det enligt min mening ifrågasättas om det var lämpligt att utforma domskälen på det sätt som skedde, dvs. med enbart en hänvisning till de skäl som försäkringskassan hade anfört.

Principerna för utseende av offentlig försvarare

Till offentlig försvarare skall enligt 21 kap. 5 § rättegångsbalken i första hand förordnas advokat "som finnes lämplig därtill". Om den misstänkte har framställt önskemål om en särskild advokat skall denne förordnas om det inte skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller det annars finns särskilda skäl emot. Om den misstänkte inte har något önskemål ankommer det på rätten att utse en offentlig försvarare. Det finns inte några närmare anvisningar i lagtexten utifrån vilka principer detta val skall göras. I praktiken torde uppgiften i stor omfattning överlämnas åt domstolssekreterare.

Enligt min mening är det angeläget att det vid varje tingsrätt finns principer för utseende av offentliga försvarare. Dessa principer bör ha som utgångspunkt att det sker en jämn spridning av uppdragen mellan de advokater som åtar sig uppdrag som offentlig försvarare vid domstolen. Först och främst har en sådan ordning betydelse för förtroendet för domstolens saklighet och oavhängighet. Det får sålunda inte finnas misstankar om att en enskild domare (eller domstolssekreterare) favoriserar eller missgynnar en viss advokat t.ex. därför att denne upplevs som "smidig" respektive "besvärlig". Dessutom är uppdragen från rätten av stor ekonomisk betydelse för många advokater.

Det sagda innebär inte att en helt rättvis eller slumpmässig fördelning av uppdragen måste upprätthållas. Rätten måste ha ett visst utrymme att beakta en advokats särskilda erfarenheter på ett visst område, t.ex. ekonomisk brottslighet. I exempelvis mål med omfattande bevisning eller då ett långt fängelsestraff kan komma i fråga bör särskild erfarenhet och skicklighet kunna vägas in i bedömningen. Även advokaternas tillgänglighet måste kunna inverka på domstolens val. Domstolen måste alltså vara oförhindrad att erbjuda en advokat ett visst uppdrag under förutsättning att denne har möjlighet att inställa sig till huvudförhandling vid en viss tid som redan är bestämd.

Enligt min uppfattning är det viktigt att varje domare eller domstolssekreterare kan överblicka hur fördelningen av uppdrag skett. Ett sätt kan vara att formlöst fortlöpande föra anteckningar över fördelningen. Även om sådana anteckningar inte syftar till en helt jämn fördelning kan de tjäna som underlag för självkontroll. I annat fall torde det lätt kunna förekomma en oavsiktlig snedfördelning av uppdragen.

När det gäller förhållandena vid Umeå tingsrätt visar min granskning - som endast varit översiktlig - inte annat än att tingsrätten har goda rutiner för utseende av offentlig försvarare.

Avräkningsunderlag vid frihetsberövande

Under det avslutande samtalet med företrädarna för tingsrätten togs frågan om avräkning av tid för frihetsberövande upp till diskussion. Enligt tingsrätten har den ändring av reglerna för avräkning som trädde i kraft den 1 oktober 2000 inte inneburit någon förbättring för domstolarna. Det har vidare uppstått problem inom kriminalvården vid tillämpningen av de nya reglerna. De närvarande domarna var, såvitt framkom, eniga om att man lika gärna kunde ha behållit den ordning för avräkning som gällde tidigare.

Någon anförde att det råder osäkerhet i en del situationer om man skall upprätta ett avräkningsunderlag enbart för att kryssa i den undre rutan i blanketten då en tidigare utdömd påföljd undanröjs. Den allmänna uppfattningen var att så skall ske. En stor brist med den nya avräkningsordningen är enligt tingsrätten att domstolen inte längre har tillgång till ett tillförlitligt underlag för sitt uppgiftslämnade sedan systemet med s.k. personblad avskaffades. Det framfördes också önskemål om att den blankett som i dag används som avräkningsunderlag görs tydligare.

Det påpekades att den osäkerhet som råder och risken för att göra fel kan leda till att man inte lika ofta som förr undanröjer en tidigare utdömd påföljd och dömer till gemensam påföljd för brotten. I stället dömer man särskilt för den nya brottsligheten. En del domare avkunnar inte heller dom efter en huvudförhandling i samma utsträckning som förr.

Jag avser att vid lämpligt tillfälle föra vidare de synpunkter som kommit fram.

Hanteringen av frågor om skyddade adressuppgifter samt frågor om sekretess och förhandling inför stängda dörrar

Jag har i min övriga tillsynsverksamhet kunnat konstatera att problem ofta uppkommer när det gäller att hantera frågor om s.k. skyddade adressuppgifter. Jag valde därför att granska ett antal mål och ärenden där sådana frågor kan förväntas förekomma. Granskningen ger inte anledning till någon kritik från min sida.

I det sammanhanget uppmärksammade jag ett mål som gällde sexualbrott där domskälen i deras helhet omfattades av sekretess (B 790-02). Målet aktualiserar frågan om utformningen av domar efter förhandlingar som har hållits inom stängda dörrar. Jag kommer att behandla den frågan i ett särskilt ärende (dnr 606-03-22).

Kommer barn till tals i mål om vårdnad, boende och umgänge?

Efter genomgång av domböckerna granskades ett antal akter närmare. I dessa mål hade barnen, såvitt kan bedömas, kommit till tals i utredningarna i den utsträckning som borde ske. I domarna togs hänsyn till barnens bästa på det sätt som förutsätts i 6 kap. 2 a § föräldrabalken. Det fanns inte heller i övrigt någonting att anmärka på i det granskade materialet. Det kan nämnas att en omfattande vårdnadsutredning i ett av målen framstod som skickligt genomförd av socialförvaltningen i Umeå.

Principerna för lottning av mål och ärenden

Av tingsrättsinstruktionen följer att domaruppgifterna skall fördelas på rotlar. Vid fördelningen av mål och ärenden på rotlarna skall iakttas att arbetsbördan såvitt möjligt blir lika stor för alla domare och att ett mål eller ärende som har samband med ett annat mål eller ärende tilldelas samma rotel som detta. Det är också viktigt att det framgår klart och tydligt hur målen fördelas. Jag har kunnat konstatera att principerna för fördelningen av de olika mål- och ärendetyperna mellan domarna beskrivs på ett klart och tydligt sätt i arbetsordningen för Umeå tingsrätt.

Övriga iakttagelser

Det övergripande intrycket är att Umeå tingsrätt är en väl fungerande domstol med goda rutiner för verksamheten. Tingsrätten får också anses ha tillfredsställande målbalanser.

Jag vill slutligen uttrycka min uppskattning för en väl fungerande dialog under och efter inspektionen. Ett utkast till detta beslut överlämnades till tingsrätten för synpunkter under hand. Det ledde till flera värdefulla påpekanden, och ett par missförstånd kunde rättas till.