Diarienr: 693-03-41 / Beslutsdatum: 28 mar 2003

Ersättning för lidande till en person som frikänts från ansvar för mord har jämkats till en fjärdedel på grund av eget beteende

Justitiekanslerns beslut

Ersättning skall utgå till JK med 25 000 kr för lidande och 1 300 kr för ombudskostnader.

Anspråk m.m.

JK var som anhållen och häktad berövad friheten under tiden den 6 augusti 2002 - 13 januari 2003. Han var under förundersökningen misstänkt för mord, vilket han även åtalades för. Tingsrätten dömde den 20 november 2002 JK för grov misshandel och vållande till annans död till fängelse fyra år. Sedan såväl åklagaren som JK överklagat tingsrättens dom ogillade hovrätten åtalet helt.

JK har begärt ersättning för lidande enligt den praxis som Justitiekanslern tillämpar och för ombudskostnader med 1 300 kr.

Åklagarmyndigheten har avgett yttrande.

Justitiekanslern har haft tillgång till tingsrättens och hovrättens domar.

Av hovrättens domskäl framgår, såvitt här är av intresse, bl.a. följande.

- - - -

Det är i målet klarlagt att SH, JK, AH, AI, AS och IK på kvällen den 5 augusti 2002 sammanträffat på vändplatsen vid Elleholms badplats, att det uppstått bråk mellan å ena sidan de tre förstnämnda och å andra sidan de tre sistnämnda, att knivar eller andra stickvapen kommit till användning, att samtliga inblandade efteråt uppvisat hudavskrapningar och blåmärken, att fyra av dem - JK, AH, AS och IK - dessutom företett skär/stickskador samt att IK avlidit till följd av de skador som tillfogats honom. Det är emellertid inte möjligt att på grundval av de uppgifter som de hörde personerna lämnat och den tekniska utredningen dra några säkra slutsatser om händelseförloppet.

Var och en av de i hovrätten hörda personerna har i väsentliga hänseenden ändrat sina uppgifter eller tillfört nya omständigheter i förhållande till vad han sagt vid tingsrätten. Flera av dem har dessutom lämnat uppgifter som avviker från vad de sagt vid polisförhör under förundersökningen. Avvikelserna i förhållande till uppgifterna vid tingsrätten och polisförhör är inte av sådan karaktär att de kan förklaras på annat sätt än att envar av de hörda personerna vid ett eller flera tillfällen lämnat medvetet oriktiga uppgifter. Tvärtom är det för hovrätten uppenbart att varje berättelse som lämnats är tillrättalagd för att framställningen skall bli så gynnsam som möjligt för uppgiftslämnaren och dennes kamrater.

- - - -

När det gäller skadan i IKs rygg har ingen av de i målet hörda kunnat uppge vem som orsakat den. Det kan enligt hovrätten hållas för visst att skadan har tillfogats IK av någon av AH, SH eller JK, men att det inte går att slå fast vem av dem som har utfört handlingen.

- - - -

Det står klart att ingen av de i bråket inblandade personerna har velat ange den verkliga orsaken till besöket i Elleholm. Uppenbarligen har det dock varit fråga om ett avtalat möte i anledning av en konflikt mellan i vart fall någon person ur varje grupp.

Av utredningen framgår att det omedelbart vid gruppernas sammanträffande på vändplatsen utbröt slagsmål med samtliga personer inblandade. Det kan enligt hovrätten hållas för visst att SH och JK, liksom övriga, vid avfärden till Elleholm varit inställda på att det skulle kunna komma till handgripligheter mellan grupperna och att de varit beredda att delta i ett sådant handgemäng.

- - - -

Hovrätten finner det mindre sannolikt att det är AH som tillfogat AS de angivna skadorna. Tvärtom talar mycket starka skäl för att det är JK som är gärningsman, i vart fall beträffande en av stickskadorna. Utredningen får därför anses ge vid handen att även JK varit beväpnad med kniv eller annat stickvapen. Av utredningen framgår också att SH deltagit i det fortsatta slagsmålet i vart fall genom att utdela slag mot AS.

- - - -

Justitiekanslerns bedömning

JK har frikänts från ansvar för den häktningsgrundande brottsligheten och är därmed i princip berättigad till ersättning för det lidande som frihetsberövandet får antas ha inneburit för honom. I 6 § frihetsberövandelagen föreskrivs emellertid att statens ersättningsskyldighet kan falla bort eller sättas ned i vissa fall. En nedsättning skall då ske efter en skälighetsbedömning. I vissa fall utgår inte någon ersättning över huvud taget.

En situation där det görs undantag från ersättningsrätten gäller det fallet att den skadelidande har försökt att undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning. Ersättning skall då lämnas endast när det finns synnerliga skäl (6 § andra stycket). Beträffande denna jämkningsbestämmelse anges i förarbetena att det skall röra sig om att den skadelidande själv genom någon form av obstruktion föranleder att frihetsinskränkande åtgärder vidtas mot honom eller bidrar till att frihetsberövandet blir längre än det annars skulle ha blivit (jfr prop: 1997/98:105 s. 54). Någon skyldighet att aktivt medverka till utredningen finns det dock inte. Justitiekanslern anser därför att utredningen här inte ger tillräckligt stöd för att jämka ersättningen på denna grund.

Ett annat fall då ersättning kan vägras eller sättas ned är då den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Ersättning får i sådana situationer dock inte vägras eller sättas ned enbart på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd (6 § tredje stycket). I förarbetena till denna bestämmelse anges att anledning till jämkning kan finnas om den skadelidande handlat på ett sådant sätt att han har dragit misstankarna till sig. Som exempel nämns det fallet att ett brott begås av någon i ett större stökigt gäng och polisen griper flera misstänkta. Även den som till sist inte kan bindas vid brottet bör då kunna vägras ersättning eller få sin ersättning jämkad, om han genom ett aktivt deltagande i gängets förehavanden har gett anledning till misstankar. Den som ofrivilligt har betett sig på ett sådant sätt att ett ingripande har skett mot honom skall däremot inte behöva drabbas av jämkningsregeln. Om en person av en tillfällighet råkar befinna sig på en brottsplats, skall jämkning sålunda normalt inte ske på grund av hans närvaro (jfr. a. prop. s. 55).

Justitiekanslern prövar med dessa utgångspunkter om ersättningen till JK skall vägras eller sättas ned på grund av hans eget beteende.

Genom hovrättens domskäl får det anses utrett att JK har varit införstådd med att det skulle kunna bli bråk när han och övriga personer kom till badplatsen. Han har därefter deltagit i slagsmålet och har även - i något skede av slagsmålet - varit beväpnad med kniv. Under sådana förhållanden har hans eget beteende i hög grad föranlett frihetsberövandet. Enligt den praxis som Justitiekanslern tillämpar brukar i sådana fall ofta ingen ersättning alls betalas ut (jfr t.ex. Justitiekanslerns beslut 2002-02-27 i ärende dnr 1154-01-41, se www.justitiekanslern.se). Med hänsyn till längden av frihetsberövandet och det synnerligen allvarliga brott som misstankarna har avsett anser Justitiekanslern att en fullständig jämkning av ersättningen skulle föra för långt. Ersättningen bör i stället sättas ned till ca en fjärdedel av vad som annars skulle ha utgått. Ersättningen bestäms sålunda till skäliga ansedda 25 000 kr.

Begärd ombudsersättning är skälig och skall utges.