Teleavlyssning mot en enskild har bedömts inte stå i strid med reglerna om meddelarskydd

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern vidtar inte någon åtgärd med anledning av anmälan.

Ärendet

En journalist vid Östersunds-Posten gjorde i juni 2001 en anmälan hit. Någon gång under hösten 2000 förde journalisten ett telefonsamtal med en man som var föremål för hemlig teleavlyssning enligt bestämmelsen i 27 kap. 18 § rättegångsbalken. Samtalet spelades in av polisen. Mannen åtalades senare, tillsammans med andra, för bl.a. grovt narkotikabrott. Under rättegången lät åklagaren spela upp samtalet mellan journalisten och mannen. Försvararna hade under förundersökningen fått del av det inspelade materialet.

Journalisten har begärt att Justitiekanslern utreder om Polismyndighetens i Jämtlands län och åklagarens hantering av de uppgifter som framkommit vid avlyssningen varit förenlig med reglerna om meddelarskydd.

Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren har på Justitiekanslerns begäran gett in yttranden i ärendet. De har menat att inget fel förekommit.

Justitiekanslerns bedömning

Förhållandet mellan tryckfrihetsförordningens princip om meddelarskydd och reglerna i 27 kap. rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning har tidigare varit föremål för Justitiekanslerns bedömning, se beslut den 21 september 1990 i ärende dnr 1365-90-30 (bilaga, här utesluten). I huvudsak innebar beslutet att hemlig teleavlyssning riktad mot en privatperson inte kunde anses stå i strid med tryckfrihetsförordningens bestämmelser om meddelarskydd ens om den misstänkte samtalade med t.ex. en journalist.

Efter det nämnda beslutet har vissa lagstiftningsöverväganden på området skett (se t.ex. Lagrådets protokoll den 5 maj 2000 med anledning av en lagrådremiss den 6 april om bl.a. hemlig avlyssning). Övervägandena har inte föranlett någon ny lagstiftning på det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området och läget är således detsamma som år 1990. Jag ser därför inte anledning att frångå den bedömning som gjordes i 1990 års ärende. Reglerna i tryckfrihetsförordningen har sålunda inte utgjort något hinder mot att samtalet mellan journalisten och mannen spelats in, inte heller att samtalet spelats upp av åklagaren.

I anmälan ifrågasätts riktigheten i att försvararna fick tillgång till inspelningen av det aktuella telefonsamtalet. Av regeln i 23 kap. 18 § rättegångsbalken följer dock att en misstänkt har rätt att ta del av utredningsmaterialet i den mån det kan ske utan men för utredningen. Vid tillämpningen av bestämmelsen är det, så länge brottsmisstankar föreligger på det sätt som avses där, utan betydelse om uppgiften ingår i förundersökningsprotokollet eller inte. Det finns ingen laglig möjlighet att hindra en tilltalad från att därefter åberopa det utlämnade materialet under en rättegång.

Anmälaren har påtalat att polismyndigheten avslagit en begäran från honom om att få del av en bandutskrift av det aktuella samtalet. Den som har deltagit i ett inspelat samtal har emellertid ingen ovillkorlig rätt att ta del av inspelningar eller bandutskrifter från samtalet. Det gäller även om den hemliga teleavlyssningen varit en åtgärd riktad mot samtalspartnern och inte mot den som vill ha ut materialet.

Det är i stället bestämmelserna i 2 kap. tryckfrihetsförordningen om när handlingar blir offentliga och i 5 kap. sekretesslagen (1980:100) om sekretess bl.a. för uppgifter som framkommer under förundersökning i brottmål som styr när den enskilde har möjlighet att ta del av ett sådant material. I ärendet har det inte framkommit något som tyder på att polismyndighetens tillämpning av dessa regler vid handläggningen av anmälarens ansökan varit oriktig.

Sammanfattningsvis finner jag inte skäl att uttala kritik mot de inblandade myndigheternas handläggning eller att i övrigt vidta någon åtgärd med anledning av anmälan.

Ärendet avslutas härmed, varvid jag beklagar den utdragna handläggningen.