Ersättning för lidande har ej jämkats trots att en person i domstol tillerkänts kränkningsersättning för falsk tillvitelse

Justitiekanslerns beslut

Ersättning skall utgå till PH med 9 000 kr för lidande.

Anspråk m.m.

PH var såsom anhållen och häktad berövad friheten under tiden den 18 - 25 juli 2002 på grund av misstanke om bl.a. grovt narkotikabrott. Förundersökningen har avslutats utan att åtal har väckts.

PH har begärt ersättning för lidande i enlighet med Justitiekanslerns praxis.

Åklagarmyndigheten har avgett yttrande.

Justitiekanslerns bedömning

Enligt 2 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) har den som varit häktad på grund av misstanke om brott rätt till ersättning av staten bl.a. om förundersökningen avslutas utan att åtal väcks. PH är därmed i princip berättigad till ersättning för det lidande som frihetsberövandet kan antas ha inneburit för honom.

Av utredningen i ärendet framgår att Västmanlands tingsrätt den 25 november 2002 (mål B 1021-02) dömde TJ och LW för falsk tillvitelse bestående i att de sanningslöst tillvitat PH brottslig gärning vilket fick till följd att PH berövades friheten. Genom domen tillerkändes PH skadestånd med 10 000 kr jämte ränta av TJ och LW för sitt psykiska lidande. Skadeståndet avsåg enligt vad som angavs i domskälen dels det lidande frihetsberövandet medfört, dels den kränkning som det inneburit att tillvitas ett allvarligt brott. Tingsrättens dom har vunnit laga kraft.

Mot bakgrund av att PH redan tillerkänts skadestånd av TJ och LW för att de falskeligen tillvitat honom brottslig gärning vilket lett till det aktuella frihetsberövandet, kan det sättas i fråga om inte PH helt eller delvis redan kompenserats för sitt lidande.

Vid bedömningen av samma frågeställning i tidigare ärenden har Justitiekanslern i sin praxis ansett att utgångspunkten bör vara att den ersättning för lidande som staten utger enligt bestämmelserna i frihetsberövandelagen är avsedd att utgöra en kompensation för det intrång i den enskildes personliga integritet som staten förorsakar genom ett "oriktigt" frihetsberövande. I det ställningstagandet har då också vägts in att det ofta inte är klarlagt om, eller i vilken omfattning, domstolen har ansett att en utdömd kränkningsersättning utgör kompensation för frihetsberövandet.

I det nu aktuella fallet har emellertid domstolen i sina skäl uttryckligen angett att skadeståndet har beräknats med beaktande av det lidande som frihetsberövandet har medfört och härutöver den kränkning det har inneburit att tillvitas ett allvarligt brott.

Eftersom det därmed står klart att PH till viss del kompenserats också för själva frihetsberövandet är frågan om det skadestånd som staten eljest skulle vara skyldig att utge till PH under sådana omständigheter kan sättas ned eller falla bort. En kvarstående svårighet är emellertid att det inte framgår av domen hur stor del av skadeståndet som hänför sig till kränkningen och vilken del som ansetts utgöra kompensation för frihetsberövandet.

I ett sådant läge anser Justitiekanslern att det får anses bäst förenligt med de principer som ligger bakom frihetsberövandelagens ersättningsregler att staten nu utger ojämkat skadestånd till PH. Enligt här tillämpad praxis utgår ersättning för åtta dagars frihetsberövande med 9 000 kr. Enligt reglerna i 10 § frihetsberövandelagen inträder staten i motsvarande mån i hans rätt till skadestånd av TJ och LW. Det får därefter bli en verkställighetsfråga att avgöra i vad mån och i vilken utsträckning denna regressfordran kan samordnas med den exekutionstitel som innefattas i Västmanlands tingsrätts dom gentemot dem.

Slutsatsen av det anförda blir alltså sammanfattningsvis att staten nu skall utge ersättning till PH med 9 000 kr.