Justitiekanslerns remissyttrande om överskottsinformation
Promemorian innehåller ett mycket gott beslutsunderlag i form av en noggrann bakgrundsteckning och omvärldsredovisning samt en omsorgsfull genomgång av skilda problemsituationer. Även analysen och intresseavvägningen är i allt väsentligt samvetsgrant genomförd och övertygande i sak.
Justitiekanslern har ägnat särskild uppmärksamhet åt integritetsintresset (s. 68 f.). Den genomgång som där presenteras med hänvisning till Bertil Wennergrens och Hans Gammeltoft-Hansens analys framstår som gedigen och övertygande. Justitiekanslern instämmer i promemorians slutsats (s. 79) att integritetsintresset inte i det nu aktuella sammanhanget är en faktor som bör påverka frågan om i vilken utsträckning överskottsinformation skall få användas.
När det gäller risken för missbruk kan man vara något mer tveksam till det resonemang som förs i promemorian och som leder fram till slutsatsen (s. 68) att missbruksrisken inte är en faktor som bör begränsa möjligheten att använda överskottsinformation i fråga om begångna brott. Enligt Justitiekanslerns mening synes promemorian något underskatta de frestelser som det kan medföra i utredningsarbetet att överskottsinformation får användas i princip utan begränsningar. Det råder knappast i och för sig något tvivel om att riskerna för missbruk skulle minska avsevärt om eventuell överskottsinformation inte fick användas i brottsutredningar eller som bevis i rättegång.
Trots det sagda instämmer Justitiekanslern i promemorians slutsats att missbruksrisken inte bör begränsa möjligheten att använda överskottsinformation. Men skälet är då främst att argumenten för en i huvudsak obegränsad användning av överskottsinformation väger mycket tungt. De grundläggande argumenten är, som framkommer i promemorian, den materiella sanningens princip, den fria bevisläran och straffrättskipningens övergripande ändamål. Inte minst för människors tillit till rättssystemet vore det mycket olyckligt om personer som man vet är skyldiga skulle slippa straff därför att bevisen mot dem inte får användas.
Det finns dock, enligt Justitiekanslerns mening, anledning för lagstiftaren att överväga andra åtgärder för att förebygga missbruk av de aktuella tvångsmedlen. I promemorian nämns några sådana möjliga åtgärder på s. 88 yn. Till den uppräkning som där görs kan läggas möjligheten att inskränka själva utövandet av tvångsmedlet. Det kunde ske exempelvis genom föreskrifter om att tvångsmedlet inte får användas vid sådana tillfällen då den information som framkommer uppenbarligen är sådan att den saknar samband med det ändamål som tvångsmedlet avser.
När det gäller eventuella begränsningar i användningen av överskottsinformation är promemorians slutsats att utredningsintresset måste ha en viss tyngd för att materialet skall få användas (s. 83). Motiveringen är att det bör uppställas en "etisk gräns" och att det saknar fog att tillåta en användning som inte ens efterfrågas och inte torde komma att utnyttjas av de brottsutredande myndigheterna. Slutsatsen strider i och för sig mot de överväganden som görs i övrigt i promemorian och den kan enligt Justitiekanslerns mening diskuteras från principiella synpunkter. De skäl som anförs är dock respektabla och det kan noteras att de allra flesta andra länder tycks ha kommit till motsvarande slutsats.
Även i övriga delar instämmer Justitiekanslern i de bedömningar som görs i promemorian och de förslag som läggs fram.
Slutligen vill Justitiekanslern dock peka på ett möjligt problem. Det kan finnas ett behov av att analysera Europadomstolens praxis något mer omsorgsfullt än som skett i promemorian (s. 36 f.). Domstolens inställning synes vara att det kan strida mot artikel 6 i Europakonventionen om en person fälls i brottmål med enbart överskottsinformation som bevis. Det tycks finnas en risk att den reglering som föreslås i promemorian kommer i konflikt med den princip som domstolen sålunda synes vilja upprätthålla. Detta problem måste i så fall hanteras på något sätt.