Ersättning för lidande till en person vars beteende objektivt sett kan sägas ha föranlett frihetsinskränkningen har ej jämkats på grund av eget beteende

Justitiekanslerns beslut

Ersättning skall utgå till JH med 12 000 kr för lidande och 2 412 kr för ombudskostnader.

Anspråk m.m.

JH var såsom anhållen och häktad berövad friheten under tiden den 29 april - 8 maj 2002 på grund av misstanke om medhjälp till mord. Förundersökningen mot JH beträffande medhjälp till mord har avslutats utan att åtal har väckts.

JH har begärt ersättning för lidande med 12 000 kr och för ombudskostnader med 2 412 kr.

Åklagarmyndigheten har avgett yttrande.

Justitiekanslerns bedömning

Förundersökningen mot JH beträffande det brott som frihetsberövandet avsåg har lagts ned. JH är därför i princip berättigad till ersättning för det lidande som frihetsberövandet får antas ha inneburit för honom.

Enligt 6 § tredje stycket lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) kan ersättningen emellertid vägras eller sättas ned om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Ersättning får dock inte vägras på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd. Av Justitiekanslerns praxis följer också att ersättningen kan jämkas om den skadelidande tidigare har varit frihetsberövad.

Åklagaren har i sitt yttrande hit anfört att det finns skäl att sätta ned ersättningen.

Av utredningen i ärendet framgår att JH anhölls misstänkt för medhjälp till mord bestående i att han tillsammans och i samförstånd med andra stulit en bil som sedan kommit att användas som flyktbil i samband med ett mord. Förundersökningen såvitt avsåg medhjälp till mord lades sedermera ned. I mars 2003 dömdes emellertid JH för bl.a. stöld av den personbil som var aktuell i mordutredningen.

Det förhållandet att JH stal en bil medförde att han med visst fog blev misstänkt för delaktighet i mordet. Frågan är då om detta innebär att hans "eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning" på ett sådant sätt att ersättning bör vägras eller sättas ned enligt bestämmelsen i 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen. Objektivt sett kan det visserligen sägas att det var JH:s eget beteende - bilstölden - som föranledde frihetsinskränkningen. För att ersättning skall vägras eller sättas ned enligt den angivna bestämmelsen bör emellertid fordras att det finns ett sådant samband mellan beteendet och de konkreta misstankarna att det är rimligt att lägga skulden på den frihetsberövade för att misstankarna uppstod. Om utredningen inte visar annat än att sambandet väsentligen är en följd av tillfälligheter är det normalt knappast rimligt att lägga en sådan skuld på denne.

Såvitt Justitiekanslern kunnat finna är det inget i utredningen som visar att JH hade någon vetskap eller ens misstanke om att bilen skulle komma till användning i samband med mordet. Det kan då inte anses rimligt att vid bedömningen av ersättningsfrågan lägga skulden på honom för att han kom att bli misstänkt för delaktighet i mordet.

Inte heller kan det anses vara oskäligt med hänsyn till övriga omständigheter att ersättning utges till JH. Ersättningen skall sålunda inte jämkas med stöd av 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen.

Av åklagarmyndighetens yttrande framgår att JH tidigare har varit frihetsberövad. Det tidigare frihetsberövandet är dock inte så omfattande att ersättningen till följd därav bör jämkas. Utredningen i övrigt ger inte heller stöd för bedömningen att ersättningen bör sättas ned.

Mot bakgrund av att misstanken avsett ett allvarligt brott är den begärda ersättningen skälig. Ersättning skall således utgå med 12 000 kr.

Begärd ersättning för ombudskostnader är skälig och godtas.