Uppgifter från en A-kassa har ansetts lämnade vid myndighetsutövning. Ej fel eller försummelse enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår anspråket.

Ärendet

SR har i en skrivelse till Justitiekanslern begärt skadestånd av staten med ett belopp som motsvarar ersättning för arbetslöshetsersättning under tiden den 1 december 2003 – 11 februari 2004. Anspråket avser vidare ersättning för räntekostnader för ett lån med 620 kr och för en resa tur och retur mellan Tyskland och Sverige med 1 998 kr.

Till grund för kravet har SR i huvudsak anfört att Kommunalarbetarnas Arbetslöshetskassa (nedan A-kassan) på olika sätt felaktigt har handlagt ett ärende avseende hennes rätt att uppbära svensk arbetslöshetsersättning i Tyskland. Justitiekanslern har uppfattat att SR främst har invändningar mot att hon vid ett besök hos A-kassan den 20 november 2003 inte upplystes om att hon – för att ha möjlighet att erhålla ersättning – behövde åka till Tyskland något senare än planerat och att det krävdes att hon då hade med sig ett s.k. E 303-intyg. Till grund för kravet får hon vidare anses ha anfört att A-kassan underlät att följa ett åtagande om att skicka hennes ansökan om E 303-intyg till Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF). I ett beslut den 19 februari 2004 förklarade IAF att myndigheten var förhindrad att utfärda E 303-intyg för SR till följd av att ansökan hade gjorts för sent och att hon inte hade varit arbetslös under fyra veckor före avresan till Tyskland.

IAF har yttrat sig i ärendet och därvid avstyrkt bifall till anspråket.

SR har yttrat sig över vad IAF har anfört.

Det bör här nämnas att E 303-intyg utfärdas av IAF (vid tiden för SR:s ansökan gjordes det av Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS). Intyget ger en enskild möjlighet att söka arbete i bl.a. EU-länder med bibehållen svensk arbetslöshetsersättning under tre månader. Två grundläggande förutsättningar för intygets utfärdande är att sökanden har rätt till arbetslöshetsersättning och har varit inskriven som arbetssökande på en svensk arbetsförmedling under minst fyra veckor före avresedagen. Beslut om utfärdande av intyg fattas på grundval av uppgifter i blanketten ”Ansökan om intyg E 303”. Viss information på ansökningsblanketten skall fyllas i av den berörda A-kassan medan andra uppgifter fylls i av sökanden respektive arbetsförmedlingen.

Justitiekanslerns bedömning

Frågan om myndighetsutövning

Staten skall enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar.

Vad som avses med begreppet myndighetsutövning i skadeståndslagens mening framgår närmare av förarbetena till skadeståndslagen (prop. 1972:5 s. 311 f. och s. 498 f.). Där sägs bl.a. att ett av de utmärkande dragen för myndighetsutövning enligt skadeståndslagen är att det är fråga om beslut eller åtgärder som har rättsverkningar för den enskilde vilka ytterst inträder i kraft av samhällets makt över medborgarna. Råd och upplysningar till allmänheten liksom annan service som samhället erbjuder medborgarna att anlita om de så önskar är i princip inte att hänföra till myndighetsutövning. Uttrycket "vid myndighetsutövning" – och inte "genom myndighetsutövning" – innebär att skadeståndsansvaret kan omfatta åtskilliga beslut eller åtgärder som ingår endast som ett led i myndighetsutövningen men som är reglerade av offentligrättsliga föreskrifter och indirekt kan få rättsliga konsekvenser för den enskilde, liksom också vissa andra handlingar som står i ett nära tidsmässigt och funktionellt samband med myndighetsutövningen.

En arbetslöshetskassas beslutsförfarande avseende arbetslöshetsersättning anses utgöra myndighetsutövning för vilken staten ansvarar. I SR:s fall har A-kassan emellertid inte haft till uppgift att fatta beslut om ersättning utan att fylla i viss information på en ansökningsblankett avsedd att ligga till grund för IAF:s beslut om utfärdande av E 303-intyg. Frågan är i vilken mån detta uppgiftslämnande kan anses utgöra en åtgärd som vidtas vid myndighetsutövning.

Enligt min mening bör det här beaktas att uppgiftslämnandet normalt torde ha en tydlig anknytning till ett pågående ersättningsärende hos A-kassan. En förutsättning för att E 303-intyg skall utfärdas är, som har berörts ovan, att sökanden av A-kassan redan har bedömts vara berättigad till arbetslöshetsersättning under den period som intyget omfattar. Det är också A-kassan som bestämmer ersättningsnivån. Dessutom beslutar A-kassan normalt att spärra medlemmens rätt till ersättning i Sverige när intyget väl är utfärdat. Dessa åtgärder utgör i sig myndighetsutövning. När A-kassan lämnar uppgifter till IAF inför utfärdandet av E 303-intyg får detta anses ha ett sådant samband med den handläggning som innefattar myndighetsutövning, att det sker vid myndighetsutövning.

Det förhållandet att A-kassan fyller i en del av ansökan om E 303-intyg kan – som i SR:s fall – i många fall förväntas medföra att medlemmar vänder sig till kassan med frågor om t.ex. förutsättningarna för att intyg skall utfärdas. Information som A-kassans handläggare lämnar med anledning av sådana förfrågningar får även den normalt anses ha ett sådant samband med ersättningsfrågan att det sker vid myndighetsutövning. Detta gäller under förutsättning att informationslämnandet kan sägas ha anknytning till ett konkret ersättningsärende hos A-kassan. Information som lämnas med anledning av allmänna förfrågningar om regelverket m.m. kan däremot inte anses vara åtgärder som vidtas vid myndighetsutövning. (Jfr t.ex. rättsfallet NJA 1987 s. 535, nämnas bör att bestämmelsen i 3 kap. 3 § skadeståndslagen om s.k. informationsskada inte omfattar en A-kassas verksamhet.)

Fel eller försummelse?

En del av A-kassans handläggning av SR:s ärende har alltså skett vid myndighetsutövning. Det skall därför prövas om A-kassan har begått skadeståndsgrundande fel eller försummelse enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Vad som tycks ha ställt till problem för SR var att hon reste till Tyskland utan att ha varit inskriven på en svensk arbetsförmedling under minst fyra veckor före avresedagen. Därmed förelåg aldrig lagliga förutsättningar för IAF att utfärda ett E 303-intyg. Det är A-kassans eventuella ansvar för den alltför tidiga avresan till Tyskland som kan grunda skadeståndsskyldighet för staten.

Bestämmelsen om fyra veckors inskrivning vid en svensk arbetsförmedling framgår tydligt av ett skriftligt informationsblad som det hänvisas till i blanketten ”Ansökan om intyg E 303”. I blanketten uppmanas sökanden uttryckligen – i kursiv text i början av blanketten – att läsa igenom informationsbladet innan ansökan fylls i. De uppgifter som finns tillgängliga i utredningen här tyder på att SR inte följde denna uppmaning.

Det framstår som i hög grad oklart hur orden föll när SR besökte A-kassan den 20 november 2003 i samband med att blanketten skulle fyllas i. Av utredningen i ärendet framgår dock att handläggaren i en särskild ruta på blanketten fyllde i det avresedatum som SR hade angett, ett datum som låg inom den aktuella fyraveckorsgränsen och därmed inte uppfyllde kraven för att E 303-intyg skulle utfärdas. Handläggaren tycks inte ha reflekterat över denna brist i ansökan.

Frågan är om handläggaren borde ha upptäckt det felaktiga avresedatumet och informerat SR om vilka konsekvenser en för tidig resa till Tyskland kunde få för hennes rätt till ersättning. Det bör här beaktas att det inte är tänkt att A-kassan skall kontrollera sökandens uppgifter utan enbart fylla i viss information om denne. Den enskilde handläggaren vid A-kassan bör vidare normalt kunna utgå från att sökanden har följt uppmaningen på blanketten att ta del av det ovan nämnda informationsmaterialet och därmed skaffat sig kunskap om de grundläggande förutsättningarna för att intyget skall utfärdas. Att bristen i ansökan inte uppmärksammades kan mot den här bakgrunden inte anses ha utgjort fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Det framgår av anspråket att SR på olika sätt är missnöjd med hur A-kassan agerade efter hennes avresa till Tyskland. Hon har bl.a. anfört att A-kassan slarvade i samband med att ansökan skulle faxas till IAF och, som hon får uppfattas, att det dröjde alltför länge innan hon fick besked om att något E 303-intyg inte kunde utfärdas. Efter att ha tagit del av handlingarna i ärendet känner jag viss förståelse för SR:s kritik. Jag kan dock inte se att dessa omständigheter grundar en rätt till skadestånd för henne.

Mot denna bakgrund skall SR:s anspråk avslås.