Inspektion vid Kronofogdemyndigheten i Malmö, kontoret i Kristianstad

Sammanfattande synpunkter

Justitiekanslerns granskning pågick under två dagar och omfattade endast en liten del av verksamheten vid kronofogdemyndighetens kontor i Kristianstad. Det allmänna intrycket var att myndigheten är välskött. Några påtagliga brister konstaterades inte. Dock har Justitiekanslern inlett ett ärende för särskild granskning avseende förfarandet med s.k. spikning genom privat delgivningsman.

Justitiekanslern uttalar kritik i några avseenden, nämligen rörande delsunderlåtenhet att fatta beslut med anledning av en begäran om anstånd i ett löneutmätningsärende och dels redovisningen av en tillgångsundersökning. Vidare gör Justitiekanslern vissa uttalanden rörande dels dokumentationen i några av de ärendekategorier som granskats, dels myndigheters ansvar vid delgivning genom privata delgivningsmän, dels tillåtligheten av kvittning (avräkning) av EU-bidrag och dels genomförandet av en bostadsförrättning.

Justitiekanslern uttalar sig positivt rörande myndighetens handläggning av s.k. särskilda ärenden.

Bakgrund

Justitiekanslern har enligt lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn och förordningen (1975:1345) med instruktion för Justitiekanslern tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Justitiekanslerns tillsyn omfattar bl.a. kronofogdemyndigheterna.

Som ett led i sin tillsynsverksamhet beslutade Justitiekanslern att under våren 2005 inspektera Kronofogdemyndighetens i Malmö kontor i Kristianstad.

Justitiekanslern skrev till kronofogdemyndigheten den 29 april 2005, varvid akterna i vissa avslutade och balanserade ärenden av olika kategorier beställdes fram i förväg. Inspektionen genomfördes den 9 och 10 maj 2005.

Inspektionen

Inspektionens syfte och inriktning

Det övergripande syftet med inspektionen var att kontrollera att kravet på rättssäkerhet iakttas i kronofogdemyndighetens verksamhet. En utgångspunkt var vidare att slutsatserna av inspektionen skall kunna fungera som vägledning inför framtiden snarare än som kritik mot eventuella fel.

Inspektionens genomförande

Granskningen genomfördes under två dagar och begränsades till de 20 äldsta pågående målen och de 20 senast avslutade målen i kategorierna betalningsföreläggande, utmätning i lön resp. utmätning i lös egendom (främst ärenden där egendom anvisats). Därutöver granskades de 20 äldsta balanserade målen totalt i övriga ärendekategorier. Vidare togs slumpmässigt två akter fram ur myndighetens arkiv.

Inspektionen inleddes med ett möte med företrädare för Kronofogdemyndigheten i Malmö, samtliga stationerade i Malmö. Dessa var regionkronodirektören LB, biträdande regionkronodirektörerna JJ och EN, administrative chefen SGJonsson, enhetscheferna AF och MO, controllern PP, personal- och utvecklingschefen IH och sekreteraren KJ. Företrädarna informerade om verksamheten.

Därefter granskades de i förväg beställda akterna.

Avslutningsvis hölls ett möte med EN och kronofogden KA, varvid de iakttagelser som Justitiekanslerns granskning lett fram till redovisades.

Iakttagelser och överväganden

Allmänt om verksamheten på kronofogdemyndigheten

Vid det inledande samtalet med myndigheten framkom följande.

Myndighetens verksamhet består av följande grenar; verkställighet av betalningsförpliktelser och andra förpliktelser (utsökning), summarisk process (betalningsföreläggande och handräckning), skuldsanering, tillsyn i konkurs och förebyggande kommunikation. På kontoret i Kristianstad handläggs emellertid inte ärenden om skuldsanering eller tillsyn i konkurs.

Verksamheten inom myndigheten fokuseras numera på resultat och målet är att få ner handläggningstiderna. Tidigare låg myndigheten bland de sämsta när det gäller omloppstiderna för mål i den summariska processen, men numera ligger den bra till. Även på skuldsaneringssidan ligger myndigheten bra till. På indrivningssidan har man också släpat efter men infört nya rutiner som ger förbättringar. Dels arbetar man för att gamla gäldenärer inte skall komma tillbaka, dels strävar man efter att nya gäldenärer, oavsett skuldens storlek och art, prioriteras och handläggs genast efter kravtidens utgång. Ambitionen är att ärendena skall handläggas både med kvalitet och snabbhet, helst inom två månader från kravtidens utgång. En viss kvalitetssäkring sker genom att vissa ärenden gås igenom på nytt. Vid granskningen har man inte kunnat märka att det skett någon försämring från rättssäkerhetssynpunkt. Tvärtom tyder genomgången på att man blivit försiktigare än tidigare.

Avhysningsärenden är myndighetens känsligaste ärenden där den enskilde utsätts för ingripande åtgärder. Här finns regionala skillnader. I hela regionen sker ca 300 avhysningar per år. Motsvarande siffra för Kristianstadskontoret är 42.

Löneutmätningsmålen, som är den största gruppen, är de materiellt svåraste men de effektivaste ur borgenärssynpunkt.

Från myndighetens sida är ambitionen att ta hand om människor på ett bra sätt. Myndighetens arbete är serviceinriktat med inslag av kurativt stöd. När det gäller människor som på något sätt har fastnat i sina relationer med myndigheter i allmänhet och kronofogdemyndigheten i synnerhet försöker man att hitta en lösning Dessa ärenden kallas ”särskilda ärenden” och det har skapats rutiner för en bättre hantering av dessa. Målet är att ärendena med god kvalitet skall kunna avslutas snabbare. En utsedd kontaktperson på staben kontaktas i sådana ärenden och denna handläggare går igenom ärendet från början. Finns det en särskild sakfråga som utlyst missnöjet med myndighetens hantering av ärendet skall denna belysas. Sakfrågan dokumenteras i en promemoria (rättsutredning) vilken kan delges klaganden vid första påföljande kontakt, då man också meddelar vem som skall kontaktas i ärendet fortsättningsvis. Den klagande erbjuds också att besöka myndigheten för en genomgång av vad som hänt i ärendet och vad som framkommit vid rättsutredningen. Alla berörda informeras om vem man vid nya kontakter i ärendet fortsättningsvis skall hänvisa till. I den vidare hanteringen handläggs ärendet av den särskilde kontaktpersonen och om något nytt inte tillkommer hänvisar myndigheten till den upprättade rättsutredningen.

Myndigheten pekade på följande problemställningar för verksamheten.

Näringsidkarindrivningen kan komma att påverkas av de ändringar som har genomförts i förmånsrättslagen från den 1 januari 2005. Ändringarna kan leda till ökat antal utmätningar och därför generera mer arbete.

Från myndighetens sida framhölls att avhysningslagstiftningen är gammalmodig. Man borde kunna lösa dessa problem på ett annat sätt. Det finns också luckor i lagstiftningen beträffande omhändertagande av egendom. På fast egendom som säljs exekutivt kan det vid tillträdet finnas kvar föremål som får betecknas som skrot och det är osäkert vem som då skall betala för bortforslingen.

Även vissa andra lagstiftningsfrågor hade myndigheten synpunkter på. Det påpekades att möjligheten att begära begränsad tillgångsutredning (BTU) jämlikt 4 kap. 9 d utsökningsbalken (UB) bör tas bort. Bestämmelsen kan utnyttjas för att få betala en lägre avgift i de fall en fullständig tillgångsundersökning ändå skall äga rum. Det påpekades vidare att reglerna om pantförskrivning bör tas bort vid pantbrevsutmätning (9 kap. 14 och 15 §§ UB). Enligt nuvarande föreskrifter skall pantbrevet pantförskrivas till den borgenär som inte önskar fastigheten ianspråktagen vilket känns fel eftersom den naturliga följden av en utmätning bör vara en försäljning. Vidare är det inte helt klarlagt vilken plats i sakägarförteckningen en sådan pantförskrivning skall ha jämfört med ianspråktagandet efter utmätningen. Det påpekades också att den tid inom vilken en rättelse skall äga rum enligt 4 kap. 34 § UB är för kort med hänsyn till den tid som utredningar normalt sett tar. Det påpekades vidare att det föreligger skillnader mellan fysiska personer och juridiska personer när det gäller uppgiftslämnandet till kreditupplysningsföretag ur kronofogdemyndighetens olika databaser. Uppgifter om att fysiska personer är föremål för en ansökan om betalningsföreläggande eller handräckning lämnas först i och med att ett utslag meddelas. Däremot föranleder redan en sådan ansökan en rapport rörande juridiska personer.

Justitiekanslerns allmänna intryck är att myndigheten är välskött och att det rådde en god ordning i de granskade akterna. Några större balanser i någon ärendekategori kunde inte upptäckas. Granskningen försvårades till viss del genom det system med en blandning av registrering i databaser och pappershantering som äger rum i flera mål, framför allt i utsökningsmålen. Utdragen ur datasystemen är vidare till viss del ganska svårlästa. Vid granskningen hade vi tillgång till en handläggare som vänligt hjälpte oss med information. Trots detta var det ibland svårt att få ett helhetsgrepp på vissa ärenden.

Detta föranleder Justitiekanslern att peka på vikten av dokumentation i de hos myndigheten aktuella målen. Av policydokumentet för dokumentering för kronofogdemyndigheten framgår att dokumentationsrutinerna är till för att underlätta arbetet. Det skall, anförs det, vara enkelt att hitta information för den som har upprättat en akt, men även för andra som kan behöva söka efterinformation i akten. Justitiekanslern delar denna uppfattning. Nedan görs påpekanden om bristande dokumentation i några av ärendena.

Justitiekanslern vill ge myndigheten en eloge för arbetet i de s.k. särskilda ärendena. Myndighetens arbete med dessa ärenden torde kunna tas som förebild för hanteringen av liknande ärenden på flera andra myndigheter.

Mål om betalningsföreläggande

Granskningen avsåg ärenden om betalningsföreläggande enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning (betalningsföreläggandelagen). Samtliga beställda akter gicks igenom. Genomgången gav det allmänna intrycket att målen var välskötta. Delgivningsfrågor hade allmänt sett handlagts korrekt och myndighetens noteringar i akterna var tydliga och gjorde det möjligt att följa ärendets gång. Handläggningstiderna var normalt korta. Bland de 20 äldsta målen – i vilka problem att delge gäldenären förelåg i nästan samtliga – gjordes dock följande iakttagelser.

Delgivning med fel person

I ett mål hade ansökan lämnats till Svensk Delgivningsservice AB (SDS) för delgivning (dnr 12-101249-04). Uppdraget redovisades till kronofogdemyndigheten genom ett underskrivet delgivningskvitto. På kvittot angavs att försändelsen hade lämnats till den sökte personligen den 22 mars 2005. Det gick av namnteckningen på kvittot inte att utläsa vem som hade mottagit handlingarna. I ett faxmeddelande den 1 april 2005 till kronofogdemyndigheten från SDS angavs att fel person hade delgetts och att det begärdes nya handlingar för delgivning. Noteras kan att den i 25 § betalningsföreläggandelagen angivna svarstiden hade angetts till tio dagar från delgivningen. Beskedet om den felaktiga delgivningen nådde således kronofogdemyndigheten på den sista dagen av svarstiden.

Sedan frågan hade uppmärksammats av Justitiekanslern inhämtade kronofogdemyndigheten kompletterande information från SDS om det inträffade. Av SDS uppgifter framgår att delgivningsmannen hade förväxlat delgivningshandlingar och lämnat ut de aktuella handlingarna till en person som skulle delges i ett annat ärende. Misstaget upptäcktes av delgivningsmannen under den fortsatta handläggningen av de två delgivningsärendena.

Justitiekanslern vill påpeka att det är myndigheten som ansvarar för delgivningen även om enskilda företag anlitas för utförande av delgivningsuppdrag. Det är följaktligen viktigt att myndigheten granskar om delgivning har skett på rätt sätt och att det således finns tillräckligt bevis för att den sökte har fått del av handlingen, jfr Riksdagens ombudsmäns (JO) beslut den 4 februari 2005 i ärende nr 3112-03. Det finns skäl att här påpeka att bevisregeln i 24 § delgivningslagen (1970:428) om verkan av vissa där angivna tjänstemäns intyg om delgivning inte är tillämplig när delgivning utförs av en privat delgivningsman.

I det nu aktuella ärendet hade delgivningsmannens misstag kunnat leda till olyckliga konsekvenser för gäldenären. Händelsen framstår samtidigt som ett enstaka olycksfall i arbetet i en verksamhet som i övrigt tycks skötas med noggrannhet. Felet kunde dessutom upptäckas innan det ledde till något men för gäldenären. Omständigheterna var inte sådana att det kan hävdas att kronofogdemyndigheten borde ha upptäckt felet redan när delgivningskvittot kom in till myndigheten. Mot den här bakgrunden anser Justitiekanslern att saken kan bero med här gjorda uttalanden om myndigheters ansvar vid delgivning genom privata delgivningsmän.

Spikning genom privat delgivningsman

Det uppmärksammades att SDS, när handlingen inte har kunnat delges genom att den lämnas över, upprättar ett s.k. eftersökningsbevis till kronofogdemyndigheten som underlag för myndighetens kommande beslut i delgivningsfrågan (jfr 10 a § delgivningslagen som dock formellt endast är tillämplig vid delgivning genom stämningsman). I ett sådant mål hade myndigheten efter SDS redovisning meddelat beslut om s.k. spikning enligt 15 § andra stycket. Av SDS uppgifter i målet framgår att spikningen sedan utfördes av bolaget (se mål nr 12-79695-04).

I domstolspraxis har det ifrågasatts om det är lämpligt från rättssäkerhetssynpunkt att spikning och delgivning av vissa andra slag utförs av anställda vid delgivningsföretag. (Se främst RH 1998:53 där ett intyg från en sådan delgivningsman inte godtogs som bevis om spikning vid partsdelgivning. Det lämpliga i ett sådant förfarande ifrågasattes även av JO i det ovan nämnda beslutet den 4 februari 2005 i ärende nr 3112-03.) Justitiekanslern anser för sin del att saken dessutom kan diskuteras med utgångspunkt i bestämmelsen i 11 kap. 6 § tredje stycket regeringsformen om att överlämnande till bolag eller enskilda individer av förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning får ske endast med stöd av lag.

Justitiekanslern har haft kontakt med företrädare för Skatteverkets huvudkontor respektive Rikspolisstyrelsen (RPS) i den aktuella frågan. Det framgår att frågeställningen är föremål för interna diskussioner inom de båda myndigheterna. Både Skatteverket och RPS menar att det finns skäl att ifrågasätta riktigheten av att privata delgivningsmän utför t.ex. spikning.

Mot den här bakgrunden ser Justitiekanslern anledning att inleda ett särskilt ärende för att närmare belysa frågan om de rättsliga förutsättningarna för kronofogdemyndigheten att låta privata delgivningsmän utföra spikning. Saken kommer därför inte att beröras ytterligare i detta beslut.

Återkallelse av beslut

I ett mål hade sökanden själv övertagit uppgiften enligt 30 § betalningsföreläggandelagen att delge föreläggandet (dnr 12-83671-04). Genom ett beslut den 1 april 2004 skrev kronofogdemyndigheten av ärendet på den grunden att den angivna tiden för partsdelgivning hade löpt ut. Två dagar dessförinnan, den 30 mars, hade emellertid sökanden i en skrivelse till myndigheten begärt förlängd delgivningstid med sex veckor.

I en notering i myndighetens akt den 4 april 2004 uppgavs att handläggaren hade saknat kännedom om anståndsbegäran när avskrivningsbeslutet meddelades. I noteringen angav handläggaren vidare att ”idag har jag återkallat avskrivningen och meddelat sökandens ombud om detta samt beviljat förlängning t.o.m. 2005-05-01”.

Kronofogdemyndighetens handläggning kan liknas vid att avskrivningsbeslutet har ändrats efter omprövning på det sätt som anges i 27 § förvaltningslagen (1986:223). Det får emellertid anses tveksamt om förvaltningslagens bestämmelser om omprövning är tillämpliga i den aktuella situationen, se specialmotiveringen till 66 § betalningsföreläggandelagen i prop. 1989/90:85 s. 145. Justitiekanslern lutar för sin del åt att så inte är fallet. Med en formellt riktig tillämpning av regelverket hade beslutet i stället fått ändras efter överklagande enligt 56 och 58 §§ betalningsföreläggandelagen. Omständigheterna är likväl inte sådana att det finns anledning att rikta kritik mot kronofogdemyndighetens hantering av ärendet, detta särskilt mot bakgrund av att beslutet om återkallelse inte tycks ha lett till skada för någon enskild.

Mål om utmätning i lön

Begäran om anstånd

I ett pågående ärende (U 1287-95/1120) noterades att gäldenären skriftligen anhållit om att få slippa avdrag på sin pension under tre månader. Kronofogdemyndigheten besvarade begäran med en skrivelse rubricerad ”ang. anstånd med löneutmätning”. I skrivelsen underrättades gäldenären om att anstånd tyvärr inte kunde beviljas då en viss borgenär hade motsatt sig detta.

Enligt 7 kap. 11 § UB får kronofogdemyndigheten under vissa förutsättningar bevilja anstånd med utmätning. Av bestämmelserna om överklagande i 18 kap. 2, 5 och 6 §§ UB framgår att beslut i fråga om anstånd med utmätning får överklagas särskilt. Enligt 18 kap. 7 § fjärde stycket UB får sådana beslut överklagas inom tre veckor från det att beslutet delgavs klaganden. I 2 kap. 18 § andra stycket UB föreskrivs att beslut som får överklagas skall innehålla en upplysning om vad den som vill föra talan mot beslutet skall iaktta. Denna upplysning får dock utelämnas när den är uppenbart obehövlig, varmed främst avses fall när beslutet inte kan anses gå någon part emot.

Mot bakgrund av de nämnda bestämmelserna borde kronofogdemyndigheten med anledning av gäldenärens anhållan om anstånd ha fattat ett särskilt beslut i frågan. Beslutet borde ha delgetts gäldenären med upplysning om hur den som vill överklaga beslutet skall gå till väga. För denna underlåtenhet kan myndigheten inte undgå kritik.

I ytterligare ett pågående ärende (U 1190-96/1120) begärde gäldenären skriftligen anstånd med utmätningen under tre månader. Gäldenären angav bland annat att hon hade ringt till borgenärerna och därvid erfarit att de godkände att anstånd medgavs.

Kronofogdemyndigheten avslog begäran om anstånd med motiveringen att en av borgenärerna hade motsatt sig att anstånd medgavs samt att särskilda skäl inte förelåg. Det framgår dock varken av beslutet eller av akten i övrigt vilken borgenär som hade motsatt sig anstånd.

För det fall en borgenär motsätter sig att anstånd medges bör det dokumenteras i akten, antingen genom en skrift från borgenären eller genom en tjänsteanteckning av den handläggare hos kronofogdemyndigheten som har varit i kontakt med borgenären. Detta är särskilt angeläget i ett fall som det aktuella när gäldenären gör gällande att borgenärerna har godtagit att anstånd medges. Justitiekanslern nöjer sig med detta uttalande.

Mål om utmätning i lös egendom

Inriktning

Granskningen skulle avse de 20 äldsta pågående och de 20 senast avslutade ärendena rörande utmätning i lös egendom, och inriktas särskilt på handläggningstiderna i de fall där sökanden hade anvisat egendom till utmätning.

Vid inspektionen framkom att ärendena om utmätning hos kronofogdemyndigheten inte läggs upp på det sätt som Justitiekanslern hade utgått från vid sin beställning av akter. Indelningen sker i stället i ärenden som avser ansökningar om å ena sidan fullständig och å andra sidan begränsad tillgångsundersökning. De ärenden som hade tagits fram rörde därför ansökningar där borgenären hade ansökt om utmätning med fullständig tillgångsundersökning.

I detta sammanhang kan även nämnas att så fort en ansökan om verkställighet kommer in till kronofogdemyndigheten läggs en gäldenärsjournal upp som får samma beteckning som gäldenärens personnummer. I allmänna mål sker ansökningarna maskinellt. I enskilda mål får varje ansökan om verkställighet rörande en gäldenär ett målnummer. De ärenden som hade tagits fram av kronofogdemyndigheten avsåg således ansökningar om verkställighet i enskilda mål. I de allra flesta fall hade gäldenärerna även restförda skulder i allmänna mål.

Justitiekanslern hann inte gå igenom alla beställda akter utan endast de 20 senast avslutade ärendena och tre av de äldsta pågående ärendena. Redan här kan nämnas att inget av de granskade ärendena avsåg ansökningar om verkställighet där sökanden hade anvisat egendom till utmätning.

Underrättelse om sökt utmätning

Enligt 4 kap. 12 § UB skall en underrättelse skickas till gäldenären innan utmätning sker. Från denna skyldighet finns ett antal undantag angivna i bestämmelsen då kronofogdemyndigheten kan underlåta att skicka en sådan underrättelse. Underrättelsen kan skickas med posten eller lämnas på annat lämpligt sätt. Enligt 6 kap. 1 § UF är det i allmänhet tillräckligt att den sänds i vanligt brev.

Vid inspektionen kom det fram att denna underrättelse skickas maskinellt till gäldenären så fort målet har registrerats hos kronofogdemyndigheten. Någon kopia av underrättelsen förvaras inte i akten. Information om att en underrättelse har skickats och vilken dag som är sista betalningsdag kunde erhållas endast via myndighetens datasystem. Någon granskning av om kronofogdemyndigheten hade fullgjort sin underrättelseskyldighet kunde därför inte ske med mindre att man frågade en handläggare i varje granskningsärende om det hade skett. Av effektivitetsskäl avstod Justitiekanslern från att undersöka den saken. Det kan i och för sig tilläggas att det inte fanns några indikationer på att det skulle föreligga brister i detta hänseende.

Redovisning av tillgångsundersökningarna

Enligt 4 kap. 9 c § UB har kronofogdemyndigheten en skyldighet att undersöka om gäldenären har utmätningsbara tillgångar. Av Skatteverkets Kommentar till indrivningspolicy, SKV 115 utgåva 2, framgår vilken utredning som skall göras i detta hänseende samt vilka åtgärder som måste vidtas i varje ärende.

Denna s.k. tillgångsundersökning har hittills redovisats i en utredningsrapport, som lämnas på ett standardiserat formulär framtaget av dåvarande Riksskatteverket (formulär RSV 9482). Från och med den 15 januari 2005 skall dessa tillgångsundersökningar, enligt en skrivelse från Skatteverket den 15 december 2004 med rubriken Handläggningsrutiner för utredningsrapport och gäldenärsutredning, dokumenteras i det nya ADB-system – INIT – som kronofogdemyndigheten har börjat använda. Tillgångsundersökningarna skall då antecknas i den s.k. handläggarnoteringen under en egen rubrik, ”Tillgångsundersökning”. Skatteverket har också tagit fram Word-mallar som skall tjäna som underlag för den redovisning av undersökningen som skall göras i INIT. Av dessa mallar framgår att kronofogdemyndighetens beslut i saken skall antecknas med en motivering till det samt uppgift om den utredning som har gjorts.

I ett mål (U 4732-02/1240 och 4733-02/1240) där ett företag var gäldenär noterade handläggaren den 27 april 2005 i INIT att tillgångsundersökningen var avslutad eftersom gäldenären saknade kända utmätningsbara tillgångar till täckande av skulden. Några anteckningar om vilken utredning som hade gjorts i målet fanns inte. Under rubriken ”Verkställd utredning” antecknades i stället att bolaget saknade utmätningsbara tillgångar.

Anteckning om vilka åtgärder som vidtas i målet för att efterforska tillgångar hos gäldenären är av betydelse av flera anledningar. Informationen om vidtagna åtgärder utgör underlag för de bedömningar som kronofogdemyndigheten senare skall göra för att leta efter tillgångar hos gäldenären. Den tjänar också som vägledning för sökanden, som har att bevaka att hans fordran blir betald. Vidare har kronofogdemyndigheten en skyldighet att underrätta sökanden när myndigheten konstaterar att det inte finns några utmätningsbara tillgångar (se 4 kap. 9 g § UB och 6 kap. 26 § UF). Avsaknad av noteringar om vilken efterforskning som har gjorts försämrar kronofogdemyndighetens möjlighet att upplysa sökanden vilka ansträngningar som har gjorts för att få fram egendom för utmätning. Det går inte heller att i efterhand bedöma om kronofogdemyndigheten har fullgjort sin undersökningsplikt enligt 4 kap. 9 c § UB.

Redovisningen av tillgångsundersökningen i det nämnda fallet uppfyller inte de krav som ställs. Kronofogdemyndigheten kan inte undgå kritik för detta.

Bostadsförrättningar

Av Kommentaren till indrivningspolicy framgår att en bostadsförrättning skall göras i mål med fullständig tillgångsundersökning när det finns anledning att tro att gäldenären har utmätningsbar egendom i bostaden. En sådan förrättning skall även göras om det bedöms nödvändigt för att utredningen skall bli av den kvalitet som sökanden har rätt att kräva. I Riksskatteverkets handbok Utsökning & Indrivning, 1996 s. 67, anges ett antal faktorer som enligt verket utgör skäl att utgå ifrån att det inte finns utmätningsbara tillgångar i bostaden och därmed anledning att underlåta att göra en bostadsförrättning. Bland dessa faktorer nämns den omständigheten att de register som kronofogdemyndigheten har tillgång till utvisar att gäldenären lever under knappa ekonomiska förhållanden.

I ett antal utsökningsmål (U 83122-03/1250, U 83366-03/1250, 83369-03/1250 och 83422-03/1250) som avsåg en och samma gäldenär gjorde kronofogdemyndigheten en förrättning i gäldenärens bostad den 20 november 2003. Vid förrättningen konstaterade kronofogdemyndigheten att gäldenären saknade utmätningsbara tillgångar i hemmet. Före förrättningen hade myndigheten information om att gäldenären var ensamstående med ett barn och att hon saknade känd arbetsgivare. Hon uppbar varken arbetslöshetsersättning eller sjukpenning, och var inte heller aktuell hos arbetsförmedlingen. Hennes skuld i enskilda mål hade ökat avsevärt före förrättningen.

Mot den angivna bakgrunden synes det kunna diskuteras om kronofogdemyndigheten borde ha gjort en bostadsförrättning i detta fall. Det fanns enligt vad som framgår av handlingarna i akten ingen indikation på att det skulle finnas några utmätningsbara tillgångar hos gäldenären. En hastig ökning av skulder i enskilda mål kan dock ibland – som myndigheten har framhållit – vara en indikation på att gäldenären har köpt kapitalvaror. Om detta var fallet i det granskade ärendet har inte utretts.

Kronofogdemyndighetens bedömning av behovet av en bostadsförrättning i det granskade ärendet förtjänar mot den angivna bakgrunden inte någon kritik. Jag vill dock framhålla att en förrättning i gäldenärens bostad är en från integritetssynpunkt ingripande åtgärd och att sådana förrättningar inte bör ske rutinmässigt. Behovet bör noga övervägas i varje enskilt fall. Numera är det också – som framhålls av dåvarande Riksskatteverket (se Utsökning & Indrivning, s. 80) – väldigt sällan utmätning kan ske efter en bostadsförrättning, eftersom gällande beneficieregler gör att det sällan kan bli fråga om utmätning i hem av normal standard och storlek. Kronofogdemyndigheten bör sålunda vara återhållsam med sådana förrättningar, något som myndigheten för övrigt har förklarat sig helt införstådd med. Jag nöjer mig med detta uttalande.

Kvittning eller utmätning av EU-bidrag?

Vid en genomgång av ett utsökningsmål där en person JEJ var gäldenär noterade Justitiekanslern att kronofogdemyndigheten vid fyra tillfällen under tiden den 19 februari 1999 – 29 november 2000 hade avräknat gäldenärens fordringar hos Jordbruksverket på utbetalning av EU-bidrag mot restförda skulder till staten. Det belopp som kronofogdemyndigheten tog i anspråk på detta vis uppgick till sammanlagt 78 417 kr.

Högsta domstolen har nyligen i ett avgörande den 3 januari 2005 konstaterat att lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter inte är tillämplig i förhållande till utbetalningar av EU-bidrag (se Högsta domstolens beslut i mål Ö 2354-01). Den kvittning som kronofogdemyndigheten hade genomfört i målet hade enligt Högsta domstolen inte heller stöd i någon annan författning. Skatteverkets överklagande lämnades därför utan bifall.

Högsta domstolens avgörande innebär att ett EU-bidrag kan tas i anspråk för restförda skulder endast med stöd av reglerna om utmätning. Den fråga som då inställer sig är om undantaget från utmätning i 5 kap. 6 § första UB gäller för EU-bidrag som utbetalas av Jordbruksverket. I denna bestämmelse undantas från utmätning medel som för särskilt ändamål har anvisats gäldenären av bl.a. staten, om det skulle strida mot det angivna ändamålet. Högsta domstolen hade med den valda utgången i det nämnda målet inte anledning att gå in på den frågan.

Rättsläget beträffande ianspråktagande av EU-bidrag har alltså klarlagts såtillvida att avräkningsinstitutet inte får tillämpas. Däremot är det fortfarande en öppen fråga om utmätning får ske av dessa bidrag med hänsyn till förbudet i 5 kap. 6 § första stycket UB. Justitiekanslern noterar i och för sig att Hovrätten för Västra Sverige i ett avgörande den 19 oktober 2004, dvs. före Högsta domstolens beslut, ansett att bestämmelsen inte utgör hinder mot utmätning (se mål nr ÖÄ 3883-04).

Mot bakgrund av Högsta domstolens avgörande konstaterar Justitiekanslern att kronofogdemyndighetens rättstillämpning i JEJ:s fall inte har varit riktig. Den är dock i linje med den tolkning av gällande rätt som dåvarande Riksskatteverket gjorde i denna fråga den 2 november 1998 (se Meddelanden och information för exekutionsväsendet, MEX 1998:17). Det finns därför inte anledning att kritisera kronofogdemyndigheten för dess rättstillämpning i det nämnda ärendet.

Övriga granskade mål

De äldsta balanserade målen visade sig till största delen vara avhysningsmål enligt 3 § betalningsföreläggandelagen. Målen var dock inte äldre än att samtliga hade inkommit under senare delen av 2004 och i början av år 2005. Avseende dessa mål gjordes följande noteringar.

I flera av målen hade delgivning ägt rum genom s.k. spikning. I några av dessa angavs dock inte några skäl för att denna delgivningsform hade använts. Justitiekanslern vill här erinra om betydelsen av att dokumentation sker i alla ärenden.

Ett mål om avhysning (U-89980-04/1250) hade inte avslutats trots att förvaringstiden för godset hade gått ut (tre månader efter omhändertagandet) och tillgångsundersökningen hade avslutats. Anledning var att det till myndigheten hade inkommit en skadeståndsbegäran från gäldenären. I avvaktan på utgången av skadeståndsbegäran hölls målet öppet. Numera är målet avslutat eftersom myndigheten fått besked om utgången i skadeståndsärendet.

Justitiekanslerns uppfattning är att begäran om skadestånd inte har med själva saken i målet att göra. Avhysningsmålet borde därför ha avslutats utan hänsyn till skadeståndsanspråket, som får läggas upp som ett särskilt ärende.

När det gäller de två slumpmässigt utvalda akterna från arkivet gjordes följande iakttagelser rörande dokumentation av omhändertaget gods i ett av målen. Båda akterna gällde avhysningsmål.

I den ena akten (U-2266-02/1240) observerades att två vapen fanns dokumenterade på bild men inte på en inventarielista.

I ett infordrat yttrande har kronofogdemyndigheten anfört att allt inte antecknas på en inventarielista utan att det ibland tas fotografier för att komplettera listan. Enligt myndighetens uppfattning har med all säkerhet vapnen varit luftgevär och de har dokumenterats enbart genom fotografering. Hade det varit fråga om riktiga vapen hade de tagits om hand särskilt, och detta hade då dokumenterats.

Justitiekanslern ifrågasätter om det inte i samband med omhändertagande av vapen alltid borde dokumenteras vilken typ av vapen det handlar om och vad som har hänt med vapnen efter avhysningen.

Övrigt

Justitiekanslern vill tacka kronofogdemyndigheten för en väl fungerande dialog och ett mycket trevligt mottagande vid inspektionen.

I inspektionen deltog justitiekanslern GL (del av dag 1), byråchefen GLC, hovrättsassessorerna DG, FM och PF samt expeditionsförmannen JOS.