Fråga om rätt till skadestånd avseende bl.a. en tilltalads rättegångskostnad vid tingsrätten i ett brottmål sedan hovrätten beviljat resning i målet och ogillat åtalet (jfr JK 1994 C. 12)

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår HN:s begäran om ersättning.

Ärendet

Genom en skrivelse till Justitiekanslern har HN begärt skadestånd med 5 000 kr avseende ideell skada och med 2 050 kr avseende ”ekonomisk” skada. Han har därutöver yrkat ersättning med 1 260 kr för ombudskostnader i ärendet. Till skrivelsen hör bilagor.

Till stöd för sitt anspråk har HN anfört i korthet följande. Allmän åklagare väckte åtal mot honom vid Halmstads tingsrätt under påstående att han hade tillgripit en tavla den 4 juli 2001 och därigenom gjort sig skyldig till stöld. Han delgavs stämning i målet den 27 juli 2003. Tingsrätten dömde honom för egenmäktigt förfarande av den s.k. normalgraden, jfr 8 kap. 8 § första stycket brottsbalken. För det brottet hade preskription inträtt den 4 juli 2003, jfr 35 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken. Efter ansökan av honom beviljade Hovrätten för Västra Sverige resning i målet. Hovrätten beslöt samtidigt bl.a. att omedelbart ändra tingsrättens dom på så sätt att åtalet mot honom ogillades. Genom tingsrättens felaktiga dom har han vållats såväl ideell som ekonomisk skada. Den ideella skadan består i psykiska men och olägenheter i övrigt som tingsrättens felaktiga avgörande har orsakat honom, t.ex. anteckningar i belastningsregistret. Den yrkade ersättningen för ekonomisk skada avser kostnader för resa i samband med inställelsen inför tingsrätten.

Justitiekanslerns bedömning

Staten är enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen (1972:207) skyldig att ersätta personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Med stöd av skadeståndslagen kan ersättning för kränkning – alltså ett rent ideellt skadestånd – lämnas om den skadade har genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning blivit allvarligt kränkt genom ett typiskt sett integritetskränkande brott. Detta senare framgår av 3 kap. 2 § 2 jämförd med 2 kap. 3 § skadeståndslagen. Även i speciallagstiftningen finns regler om skadestånd. Så t.ex. innehåller 48 § personuppgiftslagen (1998:204) bestämmelser om ersättning för kränkning m.m.

Tingsrättens åtgärd att fälla HN för egenmäktigt förfarande trots att preskription för brottet hade inträtt utgör ett skadeståndsgrundande fel.

HN har nu fordrat skadestånd för resekostnader som han hade med anledning av målet vid tingsrätten. Anspråket i denna del avser en ren förmögenhetsskada och Justitiekanslern gör följande överväganden rörande möjligheten att bifalla detta.

HN hade haft resekostnaderna även om tingsrätten hade meddelat en frikännande dom. Vid en frikännande dom i målet hade han dock, efter yrkande vid tingsrätten, enligt 31 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken kunnat få ersättning av allmänna medel för resekostnader; ersättningen hade då fastställts enligt bestämmelserna i förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. Han skulle i så fall ha framställt yrkandet innan tingsrätten avslutade handläggningen av målet och rätten skulle ha beslutat i frågan samtidigt med att den dömde i målet, se 31 kap. 9 § första och andra styckena rättegångsbalken. Det bör för tydlighets skull tilläggas att också hovrätten hade kunnat tillerkänna honom ersättning för resekostnader vid tingsrätten om han hade överklagat tingsrättens fällande dom och hade blivit frikänd i hovrätten (jfr rättsfallet NJA 2003 s. 599).

I ärendet finns varken något påstående eller någon utredning om att HN i brottmålet begärde att han skulle få ersättning för resekostnader vid tingsrätten för det fall han blev frikänd. Såvitt kan utläsas av hovrättens beslut i resningsärendet framställde han inte där något yrkande om att han skulle ersättas för resekostnader med anledning av brottmålet. Någon möjlighet för honom att först i samband med resningsärendet begära och tillerkännas ersättning för resekostnaderna vid tingsrätten torde i och för sig inte ha förelegat (se rättsfallet NJA 1988 s. 355). Men det förhållandet att något yrkande i saken inte framgår av hovrättens beslut talar med styrka för att han inte heller vid tingsrätten framställde något yrkande om ersättning för resekostnaderna. Justitiekanslern finner mot denna bakgrund att HN i varje fall inte kan anses ha visat att det föreligger ett adekvat orsakssamband mellan det i och för sig skadeståndsgrundande felet (att tingsrätten fällde honom trots att brottet var preskriberat) och den nu åberopade förmögenhetsskadan (utebliven ersättning för resekostnader med anledning av målet vid tingsrätten). Följaktligen avslår Justitiekanslern HN:s begäran om ersättning för sådan skada.

Justitiekanslern noterar härefter att HN inte heller i frågan om ersättning för ideell skada har åberopat någon utredning. Någon ersättning för sådan ideell skada som utgör en följdskada till en personskada (jfr 5 kap. 1 § skadeståndslagen) kan därför inte komma i fråga. Om anspråket på ideellt skadestånd i stället avser ersättning för kränkning är det inte visat att det vid tingsrättens handläggning har förekommit något sådant brott som utgör en nödvändig förutsättning för en på skadeståndslagen grundad kränkningsersättning. Det kan vidare konstateras att inget i ärendet talar för att HN skulle vara berättigad till ideellt skadestånd på någon annan grund, t.ex. enligt personuppgiftslagen (jfr 20 § lagen [1998:620] om belastningsregister).

Justitiekanslern kommer sammanfattningsvis till slutsatsen att HN:s anspråk skall avslås både när det gäller begäran om ersättning för förmögenhetsskada och i fråga om kravet på ersättning för ideell skada.

Med denna utgång i skadeståndsfrågan bör HN inte tillerkännas någon ersättning för sina ombudskostnader i skaderegleringsärendet. Justitiekanslern avslår hans anspråk även i denna del.