Skadeståndsanspråk med anledning av svensk punktskatteplikt vid införsel av s.k. röd olja

Justitiekanslerns beslut 

Justitiekanslern avslår MB:s anspråk. 

Ärendet 

MB har begärt skadestånd av staten med 128 240 kr jämte ränta. 

MB har som grund för sitt anspråk anfört i huvudsak följande. Under perioden den 1 augusti 1996 till och med den 1 juli 2007 har han använt eldningsolja för uppvärmning av sin fastighet Tärendö 23:12. Den totala förbrukningen under perioden uppgick till 45,8 kubikmeter eldningsolja. Under denna tid har han inte haft möjlighet att köpa och föra in eldningsolja från Finland för uppvärmningsändamål eftersom de svenska punktskattebestämmelserna innebar att svensk punktskatt skulle utgå för all införsel av eldningsolja oavsett transportsätt. Detta har ekonomiskt omöjliggjort sådan införsel för honom. Enligt EG-domstolens dom den 15 november 2007 i mål C-330/05 brottmålet mot FG strider Sveriges generella beskattning av eldningsolja vid privatinförsel till Sverige mot gemenskapsrätten. EG-domstolen har i domen klargjort att vissa kriterier enligt direktiv 92/12/EEG om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor måste vara uppfyllda för att beskattningsrätt ska föreligga. Eftersom den svenska tolkningen och rättstillämpningen har föranlett att införsel av eldningsolja med tankfordon har varit ekonomiskt omöjlig har han förorsakats ekonomisk skada motsvarande i genomsnitt 2 800 kr per kubikmeter eldningsolja. 

Justitiekanslerns bedömning 

Enligt de principer som framgår av EG-domstolens praxis kan skadeståndsskyldighet för staten på gemenskapsrättslig grund uppkomma under förutsättning att följande tre kriterier är uppfyllda. 

1. Staten har överträtt en gemenskapsrättslig regel som är avsedd att skapa rättigheter för enskilda.

2. Överträdelsen är tillräckligt allvarlig (klar).

3. Det finns ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och skadan eller skadorna. 

Som MB:s anspråk får förstås gör han gällande att 4 kap. 1 § lagen (1994:1776) om skatt på energi (LSE), som föreskriver skattskyldighet för den som från ett annat EG-land till Sverige för in eller tar emot leverans av bränsle i annat fall än det som avses i 4 kap. 1 a § punkten 3 LSE, strider mot direktiv 92/12/EEG till den del bestämmelsen har medfört skattskyldighet för införsel av eldningsolja för privat bruk när transporten sker med tankfordon som används i yrkesmässig handel. 

Av EG-domstolens dom i mål C-330/05 FG framgår visserligen att artikel 9.3 i direktiv 92/12/EEG inte ger utrymme för medlemsstaterna att generellt föreskriva att punktskatt ska tas ut i den medlemsstat där förbrukningen sker, i fall där en enskild person har förvärvat eldningsolja för eget bruk i en annan medlemsstat och själv transporterar den till den medlemsstat där förbrukningen sker, oavsett på vilket sätt transporten sker. Bestämmelsen i artikel 9.3 i direktivet, som ger utrymme för medlemsstaterna att föreskriva skattskyldighet i vissa specifika situationer som annars skulle ha omfattats av bestämmelsen om privatinförsel i artikel 8 i direktivet, kan nämligen endast tillämpas för sådana fall där transporten har skett på ett sätt som omfattas av begreppet ”ovanliga transportsätt”. Transport som utförs med ett tankfordon av den typ som används i yrkesmässig handel är inte att betrakta som ett ovanligt transportsätt. Justitiekanslern konstaterar därmed att 4 kap. 1 § LSE objektivt sett kan sägas ålägga skattskyldighet i större utsträckning än direktiv 92/12/EEG ger utrymme för. Härav följer emellertid inte att staten genom denna bestämmelse har ådragit sig skadeståndsskyldighet i förhållande till MB. 

Artikel 9.3 i direktiv 92/12/EEG är en specialbestämmelse som har tillkommit med hänsyn till eldningsoljans speciella natur. Till skillnad från vad som gäller för t.ex. tobaks- och alkoholprodukter uppstår det särskilda risker vid transport av eldningsolja, vilket har ansetts berättiga att punktskatteuttaget används för att motverka att privatpersoner utför sådana transporter. Artikel 9.3 i direktiv 92/12/EEG ger således medlemsstaterna utrymme att ta ut punktskatt i större utsträckning än som annars följer av direktivets generella regler. Däremot innebär artikel 9.3 inte att de generella reglerna för punktskatteuttag i direktivet i övrigt påverkas. 

Av EG-domstolens fasta praxis (se främst mål C-296/95 The Queen mot Commissioners of Customs and Excise, ex parte: EMU Tabac SARL m.fl, REG 1998 I-1605 och C-5/05 Staatssecretaris van Financiën mot B.F. Joustra, REG 2006 I-11075) följer att direktiv 92/12/EEG generellt föreskriver en skillnad mellan, å den ena sidan, varor som innehas i kommersiellt syfte och som under transporten ska åtföljas av så kallade ledsagardokument och, å den andra sidan, varor som innehas för personligt bruk och som kan transporteras utan sådana dokument. Därför ska, vilket också framgår av det sjunde skälet i direktivet, varor som inte innehas för eget bruk med nödvändighet anses innehas i kommersiellt syfte, vid tillämpning av direktivet. Vad avser varor som innehas i kommersiellt syfte föreskrivs visserligen i artikel 6 att skattskyldigheten för punktskatt inträder när varan släpps för konsumtion i en medlemsstat. Detta utesluter emellertid inte att punktskatt sedan tas ut i en annan medlemsstat med stöd av artiklarna 7, 9 och 10 i direktivet. När det gäller varor som innehas för eget bruk föreskrivs i artikel 8 i direktivet att punktskatt ska tas ut i den medlemsstat där varorna har förvärvats. 

Tillämpningen av artikel 8 i direktiv 92/12/EEG, som alltså innebär att den enskilde endast betalar punktskatt i den medlemsstat där varan inköps och inte kan åläggas att betala punktskatt i den medlemsstat där varan konsumeras, förutsätter emellertid att flera villkor är uppfyllda. De punktskattebelagda varorna ska ha förvärvats av ”enskilda individer” för ”deras eget bruk” och ska ha transporterats av ”dem själva”. Villkoret att transporten ska ha utförts av ”dem själva” innebär att transporten måste utföras av den enskilde personligen och att anlitandet av ett ombud för transporten medför att artikeln inte är tillämplig (se mål C-5/05 Joustra, punkterna 41 – 47 med där angivna hänvisningar). 

Justitiekanslern konstaterar mot denna bakgrund att, när det gäller införsel av eldningsolja till Sverige, blotta påståendet att transporten hade kunnat utföras med hjälp av ett tankfordon inte kan leda till slutsatsen att det hade stått i strid med direktiv 92/12/EEG att ta ut punktskatt i Sverige. Det hade som sagt fordrats att transporten i det specifika fallet hade utförts av den enskilde personligen. 

De omständigheter som MB har anfört innebär således inte att det har skett någon överträdelse av gemenskapsrätten av beskaffenhet att medföra skadestångsskyldighet mot honom. Justitiekanslern avslår därför MB:s anspråk.