Diarienr: 8092-06-40 / Beslutsdatum: 13 maj 2008

Anspråk från en statlig myndighet på ersättning från en annan sådan

Justitiekanslerns beslut 

Justitiekanslern vidtar inte någon åtgärd med anledning av det krav som Kronofogdemyndigheten har framställt mot Polismyndigheten i Uppsala län. 

Handlingarna återsänds till Rikspolisstyrelsen för de åtgärder som kan bli aktuella där. 

Ärendet 

Kronofogdemyndigheten (KFM) har hos Polismyndigheten i Uppsala län – som det får förstås – framställt ett krav på ersättning med 33 298 kr. 

Till stöd för anspråket har KFM anfört följande. KFM utmätte den 30 april 2003 innestående medel som polismyndigheten hade tagit i beslag intill ett belopp om 33 298 kr för betalning av en privatpersons restförda skuld till staten. Förbud meddelades polismyndigheten att betala något av det utmätta till annan än KFM. Trots detta lämnade polismyndigheten ut det begärda beloppet till den person som beslaget hade gjorts hos. Det skedde sedan beslaget hade hävts efter prövning i domstol. KFM har anfört att det är polismyndighetens ansvar att de utmätta medlen kommer myndigheten tillhanda. 

Ärendet har av polismyndigheten överlämnats till Rikspolisstyrelsen (RPS), som i sin tur har överlämnat det hit för prövning. I samband härmed har RPS och polismyndigheten avgett yttranden. RPS har därvid uppfattat KFM:s krav som ett skadeståndsanspråk mot staten. 

Justitiekanslerns bedömning 

Med anledning av att KFM har begärt ersättning av polismyndigheten uppkommer dels frågan om en statlig myndighet kan kräva skadestånd av en annan statlig myndighet, dels frågan om det ankommer på Justitiekanslern att pröva ett sådant anspråk inom ramen för statens frivilliga skadereglering. 

Enligt den uppfattning som numera torde vara den förhärskande är staten ett enhetligt rättssubjekt. Statliga myndigheter utgör således inte några självständiga juridiska enheter, utan utgör endast delar av rättssubjektet staten (jfr SOU 1994:136 s. 143 och 245 f. och Friedner, Staten som part i tvistemål, Förvaltningsrättslig tidskrift 1992 s. 500). 

I doktrinen har det tidigare diskuterats huruvida statliga myndigheter kan lösa tvister genom att processa mot varandra inför allmän domstol (jfr Friedner, a.a. s. 245). I betänkandet Statliga myndigheters avtal framförs uppfattningen att de sedvanliga tvistlösningsmekanismerna inte står till förfogande för myndigheter som hamnar i tvist om tillämpningen av en överenskommelse som de har träffat (se SOU 1994:136 s. 245 f.). 

Enligt Justitiekanslerns mening bör samma synsätt anläggas när det som här uppges röra sig om ett utomobligatoriskt skadeståndsanspråk från en myndighet mot en annan. Man kan svårligen tänka sig att staten skulle vara skadeståndsskyldig mot sig själv (jfr SOU 1978:59 s. 90). Jag menar alltså att det står klart att en statlig myndighet inte kan begära skadestånd av en annan statlig myndighet. 

Frågor som rör statens skadereglering finns i förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten. Även om det inte uttryckligen framgår av förordningen får det anses underförstått att anspråket måste framställas av ett från staten skilt rättssubjekt. Om två statliga myndigheter inte kan komma överens kan tvisten inte lösas vid allmän domstol eftersom staten inte kan stämma sig själv. Det står dock myndigheterna fritt att hänskjuta frågan till regeringen, som i sådant fall kan ta ställning till hur tvisten ska lösas (jfr SOU 1994:136 s. 246). 

Av det anförda följer enligt min mening att ett skadeståndsanspråk av en statlig myndighet mot en annan statlig myndighet inte kan handläggas enligt handläggningsförordningens regelverk. 

Sammanfattningsvis leder det anförda till slutsatsen att KFM inte kan rikta ett skadeståndsanspråk mot Polisen och att det inte ankommer på Justitiekanslern att ta ställning till ett sådant anspråk om det ändå framställs. 

Genom det anförda har Justitiekanslern självfallet inte tagit ställning till hur en meningsskiljaktighet mellan två statliga myndigheter bör lösas i det enskilda fallet. Det torde stå myndigheterna fritt att reglera saken sig emellan inom ramarna för respektive myndighets ansvar och behörighet. 

Justitiekanslern får avslutningsvis beklaga att ärendets avgörande här har dragit ut på tiden.