Diarienr: 5472-07-40 / Beslutsdatum: 29 maj 2009

Anspråk på skadestånd av staten med hänvisning till att en målsägande som hördes under en huvudförhandling inte tillerkändes ersättning för inställelsen

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern tillerkänner PJ ersättning av staten med 958 kr, varav 800 kr för förlorad arbetsinkomst och 158 kr för resa. Ersättningen för förlorad arbetsinkomst utgör skattepliktig inkomst.

Justitiekanslern uppdrar åt Domstolsverket att ombesörja att ersättningen betalas ut.

Ärendet

Uppsala tingsrätt höll den 15 maj 2007 huvudförhandling i ett brottmål angående misshandel (mål B 1844-07). På åklagarens begäran hördes PJ som målsägande i målet.

PJ, genom uppgivna ombudet PL, har med anledning av inställelsen till huvudförhandlingen vid Uppsala tingsrätt vänt sig till Justitiekanslern och begärt ersättning av staten med 958 kr, varav 808 kr för förlorad arbetsförtjänst och 150 kr för resekostnad. Han har till stöd för sitt anspråk åberopat att tingsrätten i samband med huvudförhandlingen underlät att ta ställning till hans begäran om ersättning för inställelsen där.

Uppsala tingsrätt har avgett ett yttrande över anspråket. I yttrandet har tingsrätten anfört bl.a. att det är en självklarhet att en domare tar upp frågan om ersättning till ett vittne eller en målsägande vid en huvudförhandling samt att det med ledning av anteckningarna från den aktuella förhandlingen framgår att så också skedde i detta fall utan att PJ framställde någon begäran om ersättning.

Justitiekanslern har vid ärendets beredning tagit del av de nämnda anteckningarna.

Justitiekanslerns bedömning

Staten ska enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i en sådan verksamhet som staten svarar för.

Enligt 18 kap. 14 § första stycket rättegångsbalken gäller att en part som vill ha ersättning för rättegångskostnad ska framställa sitt yrkande innan handläggningen avslutas. Bestämmelsen tillämpas analogt beträffande ersättningsyrkanden av bl.a. vittnen och målsägande som hörs på begäran av åklagaren (se NJA 1998 s. 602). 

Med hänsyn till vad tingsrätten har anfört i sitt yttrande och med beaktande av innehållet i de anteckningar som fördes vid huvudförhandlingen kan det inte anses som sannolikt att PJ framställde något yrkande om ersättning för inställelsen innan huvudförhandlingen avslutades. Av anteckningarna från förhandlingen får också anses framgå att rätten tog upp frågan om ersättning till PJ. Övervägande skäl synes tala för att PJ på grund av ett förbiseende eller något annat misstag inte insåg att ersättningsyrkandet skulle framställas i samband med huvudförhandlingen.

Utredningen i ärendet ger således inte underlag för bedömningen att rättens behandling av ersättningsfrågan i samband med huvudförhandlingen var behäftad med något sådant fel eller någon sådan försummelse som kan föranleda skyldighet för staten att utge skadestånd till PJ.

Det måste emellertid ifrågasättas om inte tingsrätten vid den efterföljande kontakt som förekom hade bort undersöka om PJ kunde kompenseras i efterhand. Av bl.a. rättsfallet NJA 1998 s. 602 framgår – som tingsrätten själv har varit inne på – att detta ibland är möjligt.

Det står klart att PJ var berättigad till ersättning för förlorad arbetsinkomst och resekostnad med anledning av inställelsen till huvudförhandlingen. Det är av stor betydelse för rättsskipningen att målsägande och vittnen som kallas att höras i ett brottmål också inställer sig i domstolarna och lojalt medverkar till att utredningarna blir så bra belysta som möjligt. Med hänsyn till de olägenheter och besvär som kan vara förenade med att inställa sig i domstol är det av vikt att ersättningsfrågorna hanteras på ett sådant sätt att det inger förtroende hos dem som kallas. Det är till följd härav viktigt att dessa förhörspersoner får tillräcklig och adekvat information om sin rätt till ersättning. Utredningen får i detta fall anses visa att PJ i vart fall efter sina kontakter med tingsrätten och åklagaren hade bibringats uppfattningen att han skulle få ersättning för sin inställelse och att det mycket väl kan ha varit ett missförstånd som gjorde att han inte begärde ersättning vid huvudförhandlingen. Även om det knappast går att klandra någon enskild befattningshavare för att PJ inte fick någon ersättning ens vid det efterföljande kontakten bör det med beaktande av principen om kumulerade fel finnas utrymme till att anse PJ berättigad till ersättning av staten. Detta gäller inte minst eftersom Justitiekanslerns bedömning kan vara något mer generös mot den skadelidande i sådana fall där det står klart att det funnits en ursprunglig rätt till ersättning. PJ bör mot denna bakgrund tillerkännas ersättning för förlorad arbetsinkomst och resekostnad med anledning av inställelsen vid Uppsala tingsrätt. De begärda beloppen kan godtas.

Jag avslutar ärendet här med att beklaga att handläggningen har dragit ut på tiden.