Skadeståndsanspråk p.g.a. påstående om kränkning av Europakonventionens bestämmelser genom långsam handläggning hos Justitiekanslern

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår VF anspråk.

Ärendet

Bakgrund

VF ansökte om svenskt medborgarskap den 1 november 2005. Tillsammans med ansökan skickade han in sitt kamerunska pass till Migrationsverket. På grund av misstanke om att passet var falskt polisanmälde Migrationsverket den 23 maj 2006 VF för brukande av falsk urkund. Den 6 september 2006 beslutade Migrationsverket att avslå hans ansökan om medborgarskap på den grunden att han var misstänkt för brott och därmed inte uppfyllde kravet på ett hederligt levnadssätt. Migrationsverket fick sedermera del av ett utlåtande från Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL). Uppgifterna i utlåtandet talade för att passet var äkta. Förundersökningen lades ner den 10 november 2006. VF beviljades svenskt medborgarskap den 20 december 2006.

I en ansökan som inkom till Justitiekanslern den 21 december 2007 begärde VF skadestånd av staten med 28 800 kr för kränkning (dnr 8684-07-40). Som grund för yrkandet anförde han sammanfattningsvis följande. Hans pass omhändertogs utan godtagbara skäl eftersom misstankarna att passet vara förfalskat var ogrundade och vaga. I vart fall var det vårdslöst att inte vidta adekvata åtgärder för att undersöka passets äkthet under mer än ett års tid. På grund av den ogrundade misstanken om brott och den långsamma handläggningen var han utan pass i ett år och tio dagar. Under denna tid var han förhindrad att lämna Sverige. Inskränkningen i hans rörelsefrihet utgjorde en kränkning av hans rätt enligt artikel 2 i Europakonventionens fjärde tilläggsprotokoll. Anklagelsen om brott prövades inte inom skälig tid, vilket strider mot artikel 6.1 i Europakonventionen. Tiden bör räknas från den 1 mars 2006 – vilket var ungefärligen den tidpunkt då han blev underrättad om brottsmisstanken – till den 10 november 2006 då förundersökningen lades ned. Passets äkthet slogs fast genom kontakt med den kamerunska passmyndigheten den 7 november 2006. Denna kontakt hade kunnat tas långt tidigare, antingen av Migrationsverket eller av polisen.

Justitiekanslern beslutade att inhämta ett yttrande från Migrationsverket över VF anspråk. Yttrandet inkom till Justitiekanslern den 15 februari 2008.

VF bereddes tillfälle att yttra sig över vad Migrationsverket hade anfört. Efter att VF hade begärt och beviljats ett kortare anstånd inkom han den 30 mars 2008 med kompletterande synpunkter till Justitiekanslern. 

I ett beslut den 9 april 2009 avslog Justitiekanslern VF anspråk. Justitiekanslern anförde som skäl härför följande.

Regler om det allmännas skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen (1972:207). Enligt 3 kap. 2 § denna lag svarar staten för personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Staten ska också ersätta skada på grund av att någon genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning kränks genom vissa slags brott (kränkningsersättning eller ideell skada).

Vad VF har anfört ger inte grund för slutsatsen att den kränkning som han anser sig ha utsatts för har skett genom brott. Någon rätt till ersättning kan därför inte grundas omedelbart på skadeståndslagen. Däremot kan han vara berättigad till ersättning utan direkt stöd i skadeståndslagen om hans rättigheter enligt Europakonventionen eller dess tilläggsprotokoll har kränkts (se t.ex. NJA 2005 s. 462).

VF har som grund för sitt anspråk på ersättning för kränkning anfört att hans rätt till rörelsefrihet enligt artikel 2 i det fjärde tilläggsprotokollet till Europakonventionen har kränkts genom att han varit utan sitt pass under drygt ett års tid.

Punkterna 2 och 3 i artikel 2 i det fjärde tilläggsprotokollet, som avser rätt till rörelsefrihet, har följande lydelse:

2. Var och en är fri att lämna varje land, inbegripet sitt eget.

3. Utövandet av dessa rättigheter får inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är angivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga av hänsyn till statens säkerhet eller den allmänna säkerheten, för att upprätthålla den allmänna ordningen eller förhindra brott eller för att skydda hälsa eller moral eller annans fri- och rättigheter.

Rätten till utresa innefattar rätten till ett pass. Följaktligen får myndigheterna inte dra in ett pass annat än om undantagsbestämmelsen i punkt 3 är tillämplig (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2007, s. 502).

VF har gett in passet till Migrationsverket för att kunna styrka sin identitet vid en ansökan om medborgarskap. Eftersom misstanke om förfalskning uppkommit har passet överlämnats till polisen i samband med en polisanmälan och sedermera skickats till SKL för ett utlåtande om dess äkthet. Åtgärderna har inneburit att VF har varit utan sitt pass i drygt ett års tid. Det kan givetvis ifrågasättas om Migrationsverket borde ha kunnat komma till klarhet angående passets äkthet på ett enklare och snabbare sätt. I ärendet har dock inte framkommit annat än att de åtgärder som vidtagits har haft stöd i lag och att det har funnits en sådan misstanke mot VF att det har varit befogat att vidta dessa åtgärder. De åtgärder som vidtagits kan inte anses ha varit felaktiga eller lagstridiga. Den tidsåtgång som förevarit i ärendet kan inte heller anses vara sådan att de åtgärder som vidtagits kan anses vara oproportionerliga. Till detta kommer att VF synes ha varit oförhindrad att skaffa sig ett nytt pass.

Någon kränkning enligt artikel 2 i det fjärde tilläggsprotokollet kan sammanfattningsvis inte anses ha ägt rum.

Enligt artikel 6.1 Europakonventionen har den som är anklagad för ett brott rätt till rättegång inom skälig tid. Ett åsidosättande av denna bestämmelse kan ge rätt till skadestånd för ideell skada (se NJA 2005 s. 462). Den i artikel 6.1 åsyftade tidsperioden börjar löpa från det att myndigheterna har vidtagit en åtgärd som har lett till att situationen för personen i fråga väsentligen har påverkats av misstanken mot honom. En sådan åtgärd kan vara att personen har underrättats om att han misstänks för brott. Slutpunkten för den tid som ska bedömas enligt artikel 6.1 är dagen för slutlig dom eller – som i detta fall – tidpunkten för nedläggandet av förundersökningen.

Vid en helhetsbedömning, med beaktande av Europadomstolens praxis, anser Justitiekanslern att handläggningstiden inte har varit sådan att en kränkning av artikel 6.1 Europakonventionen har förekommit.

VF skadeståndsanspråk ska sammanfattningsvis avslås. Justitiekanslern vill dock för statens räkning beklaga de misstankar och besvär som han har utsatts för.

Anspråket

VF har nu begärt skadestånd av staten med 20 000 kr jämte ränta enligt 4 och 6 §§ räntelagen (1975:635). Som grund för anspråket har han anfört att Justitiekanslerns långsamma handläggning av hans anspråk i dnr 8684-07-40 har inneburit en kränkning av hans rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen.

VF har till närmare utveckling av anspråket anfört bl.a. följande.

En process om begäran om skadestånd på grund av en kränkning av rätten till rättegång inom skälig tid gäller en civil rättighet i den mening som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen. Europadomstolen har bedömt att frågor om skadestånd på grund av myndighetsansvar omfattas av tillämpningsområdet för artikel 6.1 i konventionen (jfr Danelius, Mänskliga rättigheter i europeiska praxis, tredje upplagan, s. 145). Den 29 mars 2006 avgjorde Europadomstolen ett antal mål som gällde klagomål på långsam handläggning vid den inhemska prövningen (se Ernestina Zullo v. Italy, Application no. 64897/01, m.fl. mål). Sveriges ombud i Europadomstolen har argumenterat för att Justitiekanslern och/eller allmänna domstolar är ett effektivt rättsmedel som ska uttömmas innan ett klagomål kan prövas i Europadomstolen (se bl.a. Mendel v. Sweden, Application no. 28426/06, punkterna 57 – 59). Enligt Europadomstolens anvisningar till klagande kan Justitiekanslern, om Justitiekanslern har beslutat om ersättning i liknande fall, vara ett sådant rättsmedel som måste uttömmas för att en enskild ska kunna få sitt klagomål prövat i Europadomstolen. Mot denna bakgrund är artikel 6.1 i Europakonventionen tillämplig och VF hade rätt att få sin sak prövad inom skälig tid hos Justitiekanslern.

Av Europadomstolens praxis avseende artikel 6.1 i Europakonventionen framgår som en tumregel att ett mål inte bör ta mer än ett år i en instans (se t.ex. Hutchison Reid v. The United Kingdom, Application no. 50272/99, punkten 79 och SOU 2008:16 s. 36). Handläggningstidens skälighet ska bedömas mot bakgrund av domstolarnas och myndigheternas handläggning av målet, målets komplexitet, parternas agerande och vad som har stått på spel för den enskilde (se t.ex. Frydlender v. France, Application no. 30979/96, punkten 43, och Danelius s. 264).

Den totala handläggningstiden hos Justitiekanslern uppgick till ett år och nästan fyra månader. Under de tre första månaderna begärde Justitiekanslern in och mottog yttranden från Migrationsverket och VF. Under den resterande tiden, dvs. under drygt ett år, fram till ärendets avgörande vidtogs enligt dagboksbladet inga handläggningsåtgärder från Justitiekanslerns sida. Det saknas godtagbara skäl för denna långa period av inaktivitet. Ärendet hos Justitiekanslern har inte varit av komplex natur. Varken bevisningen eller sakomständigheterna har varit komplicerade. Inte heller den rättsliga bedömningen var komplicerad. VF begärde anstånd med två veckor men har utöver detta inte till någon del bidragit till den långa handläggningstiden. VF ansökan om svenskt medborgarskap och de olyckliga omständigheterna i samband med denna har resulterat i en för honom lång och påfrestande process. När han vände sig till Justitiekanslern hade det ärendet pågått i drygt två år. Ett avgörande från Justitiekanslern har inneburit en möjlighet för honom att lägga denna slitsamma process bakom sig. Det har därför varit av stor vikt att något som redan hade tagit lång tid skulle avgöras inom skälig tid.

Justitiekanslerns bedömning

Var artikel 6.1 i Europakonventionen tillämplig på Justitiekanslerns handläggningav anspråket?

VF har gjort gällande att hans anspråk på skadestånd i dnr 8684-07-40 rör en civil rättighet i den mening som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen och att den artikeln därmed var tillämplig vid Justitiekanslerns handläggning av anspråket.

 

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen ska var och en vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom eller henne för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid inför en opartisk och oavhängig domstol, som har upprättats enligt lag.

 

 

För att artikel 6.1 i Europakonventionen ska vara tillämplig krävs att tvisten gäller ett anspråk på något som är eller åtminstone på någorlunda rimliga grunder kan påstås vara en rättighet enligt nationell rätt. Artikel 6.1 i konventionen är en processuell bestämmelse som är avsedd att garantera rätten till en opartisk prövning av rättsliga anspråk. Den syftar inte till att tillskapa nya materiella rättigheter. (Se Danelius s. 138 – 139.) Artikel 6.1 i konventionen uppställer specifika krav på prövningsförfarandet, bl.a. prövning i just domstol, opartiskhet och möjlighet att lägga fram sin sak muntligen.

Det faktum att en konventionsstat har infört regler som innebär att även anspråk som inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 6.1 i Europakonventionen kan prövas i domstol medför inte att artikeln därigenom blir tillämplig på tvisten. För svensk del innebär detta t.ex. att artikel 6.1 i konventionen inte är tillämplig på rena skattetvister eller i migrationsmål som alltså i och för sig prövas i domstol. De nationella processuella regler som präglar villkoren för domstolsprövningen i sådana mål kan naturligtvis i och för sig vara desamma som de som tillämpas för tvister som omfattas av artikel 6.1 i konventionen. I den nationella kontexten kan villkoren därmed bli desamma. Det förändrar emellertid inte det faktum att det är en fråga för den nationella lagstiftaren att bestämma vilka regler som ska gälla för prövningen av tvister som faller utanför tillämpningsområdet för artikel 6.1 i konventionen.

I artikel 13 i Europakonventionen uppställs emellertid ett generellt krav på konventionsstaterna att tillhandahålla ett effektivt rättsmedel för prövning av påstådda kränkningar av konventionen. I artikeln stadgas att var och en vars i konventionen angivna fri- och rättigheter har kränkts ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen har förövats av någon under utövning av offentlig myndighet.

Den som på rimliga grunder påstår sig ha utsatts för en konventionskränkning (”has an arguable claim”), t.ex. en kränkning av egendomsskyddet eller rätten till privatliv, ska alltså ha tillgång till ett effektivt rättsmedel för att komma till rätta med kränkningen. Rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i Europakonventionen innefattar emellertid inte någon generell rätt till domstolsprövning och de specifika krav som uppställs i artikel 6.1 i konventionen gäller inte enligt artikel 13. Rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 måste mot denna bakgrund hållas isär från de specifika processuella kraven enligt artikel 6.1.

Det nu sagda kan illustreras av att en kränkning av artikel 13 i Europakonventionen kan föreligga även om den enskildes påstående om att det har förekommit en konventionskränkning anses uppenbart ogrundat (jfr Powell and Rayner v. United Kingdom, Application no 9310/81, och Jacobs & White, The European Convention on Human Rights, fjärde upplagan, s. 462 – 463). 

Enligt Justitiekanslerns mening talar övervägande skäl för att möjligheten att på det nationella planet i Sverige utverka ekonomisk ersättning av staten för en ideell skada som skälig gottgörelse för en kränkning av en rättighet som följer av någon av Europakonventionens bestämmelser inte är att anse som en i nationell rätt grundad materiell rättighet i den mening som avses i artikel 6.1 i konventionen. I NJA 2005 s. 462 uttalade Högsta domstolen – sedan domstolen hade konstaterat att skadestånd för ideell skada utan samband med personskada inte kunde utgå enligt skadeståndslagen – att det kunde innebära ett konventionsbrott om den skadelidande i ett fall av det aktuella slaget ställdes utan rättsmedel, varför övervägande skäl fick anses tala för att ideellt skadestånd skulle kunna dömas ut även av svensk domstol. Principen att svensk domstolutan särskilt lagstöd kan döma ut skadestånd som skälig gottgörelse för en konventionskränkning har alltså fastställts mot bakgrund av Sveriges skyldighet att enligt artikel 13 i Europakonventionen tillhandahålla ett effektivt rättsmedel (se även NJA 2003 s. 217 och NJA 2007 s. 584).

Artikel 13 i Europakonventionen är utformad med hänsyn till konventionsstaternas processuella autonomi. Artikel 13 kräver därmed inte ett rättsmedel inför domstol. Även administrativa rättsmedel kan vara tillräckliga för att uppfylla kraven. Bedömningen av om kravet på rättsmedel enligt artikel 13 är uppfyllt görs med hänsyn till om de samlade möjligheter som står den enskilde till buds medger en tillfredsställande prövning av anspråket. Det är inte tillräckligt att det i formell mening existerar ett rättsmedel, det måste också vara praktiskt möjligt för den enskilde att använda det. (Se Danelius s. 428 – 429.)

Av de beslut som Justitiekanslern hittills har fattat inom ramen för den frivilliga skadereglering som sker här framgår uttryckligen att prövningen av om ersättning för ideell skada ska utgå och, i så fall, storleken på den ersättningen har skett med utgångspunkt i Sveriges skyldighet att enligt artikel 13 i Europakonventionen tillhandahålla effektiva rättsmedel för att förhindra, undanröja eller gottgöra en kränkning av konventionen (se bl.a. dnr 7912 – 7914-07-40).

Sverige har i Europadomstolen inte intagit någon annan hållning. Av avgörandet i målet Mendel, som sökanden själv har hänvisat till, framgår tydligt att den fråga som Europadomstolen avhandlade i de åberopade punkterna relaterar till kravet på uttömmande av nationella rättsmedel enligt artikel 35.1 i Europakonventionen. I den delen anger Europadomstolen i punkten 61 bl.a. att “The rule [kravet på uttömmande av nationella rättsmedel] is based on the assumption, reflected in Article 13 of the Convention – with which it has a close affinity – that there is an effective remedy available in respect of the alleged breach in the domestic system whether or not the provisions of the Convention are incorporated in national law.” Sverige har således inte i Europadomstolen gjort gällande att den frivilliga skadereglering som finns att tillgå hos Justitiekanslern och som det står den enskilde fritt att utnyttja syftar till att uppfylla en skyldighet som följer av artikel 6.1 i konventionen. Att något påstående som ens tolkningsvis skulle kunna uppfattas på detta vis skulle ha framförts i Europadomstolen förefaller för övrigt osannolikt med hänsyn till att Justitiekanslerns beslut i skaderegleringsärenden har karaktären av partsbesked och redan av denna anledning inte kan tänkas uppfylla kravet på domstolsprövning enligt artikel 6.1 i Europakonventionen.

Med hänsyn till de nyss nämnda avgörandena från Högsta domstolen och med beaktande av Europadomstolens praxis är det därmed Justitiekanslerns bedömning att artikel 6.1 i Europakonventionen inte var tillämplig vid Justitiekanslerns handläggning av VF anspråk på skadestånd av staten i dnr 8684-07-40.

Har rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i Europakonventionen kränkts?

I enlighet med vad som har utvecklats ovan är det alltså Justitiekanslerns mening att Justitiekanslerns handläggning av anspråk av aktuellt slag är att bedöma mot bakgrund av det krav på tillgång till ett effektivt rättsmedel som följer av artikel 13 i Europakonventionen. Justitiekanslern prövar därför i första hand om de omständigheter som VF har anfört till stöd för sitt anspråk på ersättning i detta ärende kan föranleda bifall på grund av att hans rätt till tillgång till ett effektivt rättsmedel har kränkts.

I kravet på tillgång till ett effektivt rättsmedel ligger självfallet ett krav på att förfarandet leder till ett beslut inom rimlig tid. De tumregler och principer som VF har hänfört sig till i fråga om tidsutdräkten avser emellertid inte artikel 13 i Europakonventionen utan kravet på prövning inom skälig tid enligt artikel 6.1 i konventionen. De är därmed inte omedelbart överförbara på den aktuella situationen. Justitiekanslern anmärker att ett krav på prövning inom skälig även förekommer i artikel 5.3 i konventionen. Den bestämmelsen är språkligt utformad på liknande sätt som artikel 6.1 i konventionen men har inte samma innebörd. Frågan om skälig tid ställer sig av naturliga skäl även annorlunda när det rör sig om en frihetsberövad person. Bedömningen enligt artikel 13 i Europakonventionen ska som tidigare nämnts vidare ske med hänsyn till samtliga de möjligheter som har stått till buds för att få anspråket prövat.

Frågan om ett beslut har fattats inom rimlig tid enligt artikel 13 i Europakonventionen bedöms enligt Europadomstolens praxis främst mot bakgrund av om beslutet får praktisk effekt eller inte (se Danelius s. 430). I vissa fall medför detta mycket korta frister, t.ex. när det gäller tvångsåtgärder som inte kan återgå när de väl har vidtagits. När det gäller anspråk på ersättning på grund av en påstådd kränkning av Europakonventionen går det, framför allt på grund av de starkt varierande omständigheter som präglar sådana ärenden, emellertid inte att dra någon generell slutsats om vad som kan anses vara rimlig tid för Justitiekanslerns handläggning. 

När det gäller sådana anspråk tillämpar Justitiekanslern principen att ärenden som Justitiekanslerns bedömer innefatta en konventionskränkning och där Justitiekanslerns agerande kan medföra att kränkningen upphör eller i vart fall kan minimera dess omfattning behandlas med förtur. Så kan t.ex. vara fallet när det rör sig om en kränkning av artikel 6.1 i Europakonventionen genom oskäligt lång handläggningstid i domstol där saken ännu inte är slutligt avgjord. Som Justitiekanslern har gett uttryck för i en rad beslut och yttranden i domstolsprocesser kan den tid som det tar för den enskilde att få kränkningen fastställd och utverka skälig gottgörelse för den även påverka ersättningens storlek. Att behandla alla anspråk som grundar sig på ett påstående om en överträdelse av Europakonventionen med förtur kan dock inte anses motiverat.

Handläggningen av VF anspråk i dnr 8684-07-40 har motsvarat den genomsnittliga handläggningstid som gäller för Justitiekanslerns handläggning av ärenden inom ramen för den frivilliga skaderegleringen. Justitiekanslern eftersträvar självfallet att varje ärende avgörs så snart som möjligt men det är ofrånkomligt att handläggningstiden i stort är en följd av de resurser som myndigheten tilldelas. Den frivilliga skaderegleringen är formlös och kostnadsfri. Det är den enskilde själv som avgör om denne vill få sitt anspråk prövat av Justitiekanslern. Det finns alltså inget krav på att vända till Justitiekanslern innan talan väcks i domstol. Den enskilde kan vidare när helst denne vill avbryta den frivilliga skaderegleringen och i stället väcka talan i domstol.

VF anspråk på ersättning i dnr 8684-07-40 rörde avslutade förfaranden. Det var alltså inte fråga om någon pågående kränkning. Skäl för att handlägga ärendet med förtur förelåg därmed inte. Om Justitiekanslern i sitt beslut den 9 april 2009 hade fastställt en kränkning av VF rätt enligt Europakonventionen och tillerkänt honom ekonomisk ersättning som gottgörelse härför hade beslutet tjänat sitt huvudsakliga syfte. Beslutet hade alltså inte blivit utan praktisk effekt för VF.

Vid en samlad bedömning finner Justitiekanslern därmed att handläggningen hos Justitiekanslern av VF anspråk i dnr 8684-07-40 inte har dragit ut på tiden på ett sådant sätt att hans rätt till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i Europakonventionen har kränkts.

Avslutande anmärkningar angående artikel 6.1 i Europakonventionen

Om VF anspråk skulle anses vara en i nationell rätt grundad rättighet och artikel 6.1 i Europakonventionen därmed skulle vara tillämplig på anspråket anmärker Justitiekanslern följande.

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen ska den enskilde alltså tillförsäkras en rätt till rättegång inom skälig tid. Rätten till rättegång inom skälig tid avseende civila rättigheter inträder när det föreligger en reell och seriös tvistangående rättigheten i fråga. En sådan tvist anses av naturliga skäl föreligga när talan om skadestånd väcks i domstol. I ärenden där domstolsprövning har kommit till stånd har Europadomstolen i handläggningstiden i vissa situationer även räknat in den tid som ett föregående administrativt förfarande har tagit. Det har då emellertid krävts att det administrativa förfarandet har varit en förutsättning för en prövning i domstol. Den relevanta tidsperioden börjar i sådana fall däremot inte att löpa när en ansökan har lämnats in till myndigheten utan när myndigheten har meddelat ett avslagsbeslut eller, om det finns en lagreglerad frist för beslut, när beslutsfristen har gått ut. Dessförinnan föreligger inte någon tvist om rättigheten i den mening som avses i artikel 6.1 i konventionen. (Se t.ex. Hellborg v. Sweden,Application no. 47473/99 , punkten 59 med där angiva hänvisningar, Svea hovrätts dom den 6 april 2009 i mål nr T 8924-07 samt för en närliggande frågeställning Justitiekanslerns beslut i dnr 5969-08-40.)

Den handläggning som sker inom ramen för den frivilliga skadereglering som sker här är emellertid inte jämförbar med de nyss nämnda situationerna. Den frivilliga skadereglering som tillhandahålls hos Justitiekanslern är som tidigare har nämnts inte någon förutsättning för att den enskilde ska få sitt skadeståndsanspråk prövat i domstol. Rätten till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen inträder därmed inte genom att den enskilde framställer ett anspråk hos Justitiekanslern utan aktualiseras först när talan väcks vid domstol.

Av det sagda följer att för det fall VF anspråk är att bedöma enligt artikel 6.1 i Europakonventionen någon kränkning av rätten till rättegång inom skälig tid inte är för handen här.

Sammanfattning

Justitiekanslerns handläggning av VF anspråk i dnr 8694-07-40 ska bedömas med hänsyn till den rätt till ett effektivt rättsmedel som följer av artikel 13 i Europakonventionen. Vid en samlad bedömning finner Justitiekanslern att handläggningen inte har dragit ut på tiden på ett sådant sätt att hans rätt enligt artikel 13 i konventionen har kränkts. Justitiekanslern anmärker avslutningsvis att även om anspråket skulle anses omfattas av artikel 6.1 i Europakonventionen, någon kränkning av denna artikel inte är för handen. VF anspråk ska således avslås.