Rätt till ersättning för ideell skada på grund av en överträdelse av rätten till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakoventionen har inte angetts föreligga för en juridisk person, bl.a. med hänsyn till att bolaget förvärvat fordringsanspråket efter talans väckande.

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår det anspråk som har framställts av Täby Installation & Byggteknik AB.

Ärendet

Bakgrund

Vinbergs Rör Aktiebolag (556483-0932) väckte den 31 maj 1995 talan mot BH vid Varbergs tings­­rätt och yrkade att BH skulle förpliktas att till bo­­laget utge 270 207 kr jäm­­te ränta (tingsrättens mål nr T 562-95). Beloppet avsåg enligt käranden bl.a. VVS-arbeten vid en installation av en värme­pumps­­anläggning på BH:s fastighet i Falkenberg. Vinbergs Rör Aktie­bolag ansökte sam­­tid­igt om kvarstad på så mycket av BH:s egendom som motsvarade det yrk­ade beloppet. Tingsrätten avslog begäran om kvar­stad, såväl inte­rim­is­tiskt som efter det att BH hade yttrat sig. Tings­rätten fann visserligen att Vin­bergs Rör Aktiebolag hade visat sannolika skäl för sin talan men be­dömde att det inte skäligen kunde befaras att BH skulle un­dandra sig att betala skulden. Dessutom konstaterade tings­rätt­en att den av Vinbergs Rör Aktiebolag ställ­da säkerheten – en av bolaget utställd bor­gens­förbindelse – inte var av före­­skriven beskaffenhet och inte heller hade godkänts av BH Tingsrättens be­slut i kvarstads­frågan över­klagades inte. BH gav in fullständigt svaro­­­mål i augusti 1995.

Tings­rätten höll sammanträde för muntlig förberedelse den 13 februari 1996.

Den 12 maj 1997 försattes Vinbergs Rör Aktiebolag i konkurs. Konkurs­för­valt­aren underrättades om bolagets talan i målet.

Den 16 juni 1997 ansökte BH om genstämning med yrkande om för­plikt­an­de för Vinbergs Rör Aktiebolag att till honom utge skadestånd med 308 000 kr. Stämning utfärdades och konkursförvaltaren underrättades om BH:s talan i målet.

Konkursförvaltaren meddelade den 4 augusti 1997 att kon­kursboet inte av­såg att överta talan eller inträda i målet vid sidan av konkursgäldenären.

Innan Vinbergs Rör Aktiebolag i konkurs inkommit med gensvaromål an­sökte BH den 26 augusti 1997 om kvarstad. I an­sök­an uppgav BH att kon­kurs­gäldenären avsåg att överlåta huv­ud­käro­målet till tredje man. Som säk­er­­het ingav BH en av honom utställd borgens­för­bind­else. I yttrande den 2 september 1997 bestred Vinbergs Rör Aktie­bolag i konkurs kvarstads­yrkan­det och godkände inte säkerheten. Vinbergs Rör Aktiebolag i konkurs anförde såvitt gällde säkerheten att BH syntes sakna tillgångar av värde; enligt olika register var BH varken ägare av fastighet eller av värde­pap­p­er, hans taxerade inkomst 1996 var 27 400 kr och han saknade enligt sin de­k­lara­­tion förmögenhet. I beslut den 11 september 1997 lämnades kvarstads­yrkan­det utan bifall. Tingsrätten fann att BH hade visat sannolika skäl för sin talan men tillräckliga skäl för kvarstad ansågs inte föreligga varjämte tings­rätten fann att säkerheten inte var av föreskriven beskaffenhet. Efter att BH överklagat lämnade Hovrätten för Västra Sverige den 2 oktober 1997 överklagandet utan bifall.  

Vinbergs Rör AB i konkurs inkom med gensvaromål den 17 september 1997.

I handlingar som inkom till tingsrätten den 23 september 1997 anfördes att Vinbergs Rör Aktiebolag i konkurs hade överlåtit sin fordran mot BH till Grund­stenen AB (556521-3492) under namnändring till Täby Installa­tion & Bygg­tek­nik AB. Senare under handläggningen presenterades ett köpe­kon­trakt av vilket framgick att köpeskillingen var 100 kr.

I ett yttrande den 23 oktober 1997 ifrågasatte BH överlåtelsen och an­för­de att det förelåg oklar­het kring vem som var motpart i målet, i vart fall såvitt avsåg gen­stäm­ning­en.

Efter ytterligare skriftväxling framställde BH jävsinvändning mot den ansvariga domaren AR. Jävsinvändningen ogillades i beslut den 9 april 1998.

Tingsrätten underrättade parterna om att tingsrätten hade för avsikt att upp­rätta en processlägesöversikt. Den 24 september 1999 hemställde BH att Täby Installation & Bygg­tek­nik AB skulle förete sin fångeshandling för att styrka sin fordran. Täby Installation & Bygg­tek­nik AB inkom med yttrande i partsfrågan men för­klar­ade att bolaget i övrigt avsåg att åter­komma efter att bolaget fått del av pro­cess­lägesöversikten. Täby Installation & Bygg­tek­nik AB efterfrågade den utlovade processlägesöversikten i augusti 2000 och januari 2001. Den 8 mars 2001 underrättade tingsrätten parterna om tings­rätt­en genom arbetet med processlägesöversikten kommit till slutsatsen att behov av fortsatt munt­­lig förberedelse förelåg och därför i stället skulle kal­la till sam­man­träde. Kallelse utfärdades till den 13 juni 2001.

Den 11 maj 2001 yrkade Vinbergs Rör Aktiebolag i konkurs att BH:s gen­stäm­ningsvis förda talan skulle avvisas sedan konkursen hade avslutats utan över­­­skott med följd att konkursbolagets partshabilitet hade upphört. Vin­bergs Rör Aktiebolag i konkurs yrkade även ersättning för rätte­gångs­kost­nader. Den munt­­liga förberedelsen ställdes in. I beslut den 4 oktober 2001 avvisade tings­­rätten BH:s genstämningsvis förda talan men ogil­lade Vin­bergs Rör AB i konkurs yrkande om ersättning för rätte­gångs­kost­nader.

Den 11 januari 2002 förordnade tingsrätten en medlare i målet. Akten åter­kom från medlaren i maj 2002 utan att någon överenskommelse hade kunnat träffas.

Tingsrätten höll fortsatt muntlig förberedelse den 27 maj 2003 och förelade i september 2003 parterna att komma in med slutlig be­vis­uppgift.

Täby Installation & Teknik AB gav in slutlig bevisuppgift den 8 oktober 2003. Den 19 november 2003 hemställde BH att tingsrätten skulle in­häm­ta yttrande från Datainspektionen angående om det var förenligt med in­kas­so­­lagen att driva talan i målet. Ytterligare skriftväxling förekom och BH framställde yrkanden om vilandeförklaring och avvisning. I beslut  den 7 januari 2004 lämnades yrkandena utan bifall och BH förelades att in­kom­ma med slutlig bevisuppgift. BH överklagade men beslutet ändrades inte. BH förelades på nytt att inkomma med slutlig bevis­upp­gift. BH inkom med sådan den 19 oktober 2004.

Målet, som skulle avgöras av fullsutten rätt, kom inte att sättas ut till huvud­förhandling under 2005.

Sedan Täby Installation & Teknik AB i januari 2006 begärt att målet ome­delbart skulle sättas ut till huvudförhandling förordnade tingsrätten i slutet av februari 2006, efter samråd med parterna, på nytt en medlare i målet.

Den 25 och 26 april 2006 inspekterade Justitiekanslern Varbergs tingsrätt. I ett beslut den 23 maj 2006 (dnr 2887-06-28) uttalade Justitiekanslern under rubriken ”De tio äldsta tvistemålen” bl.a. följande.

Det äldsta tvistemålet – en tvist angående en panninstallation m.m. (mål nr T 562-95) – anhängiggjordes i maj 1995, dvs. för nu närmare elva år sedan. Justitie­kanslern hade inte möjlighet att granska handläggningen eftersom akten för tillfället fanns hos en sär­­­skilt utsedd medlare. Likväl anser Justitiekanslern att tingsrätten inte kan undgå kri­tik för den utdragna handläggningen av målet. När ett mål har handlagts under elva år utan att ett slutligt avgörande har nåtts kan bestämmelsen i 42 kap. 6 § tredje stycket rättegångsbalken om att rätten skall driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet inte rimligen anses vara uppfylld.

[…]

Justitie­kanslern noterar […] att tingsrätten på eget initiativ har fört en dialog med Dom­­­stolsverket som har mynnat ut i en särskild handlingsplan för att minska mål­bal­ans­­erna vid tingsrätten. Det är positivt att tingsrätten nu har vidtagit åtgärder för att komma till rätta med problematiken kring de äldre tvistemålen.

I december 2007 återkom akten från medlaren som uppgav att medlingen hade misslyckats trots långvariga och intensiva förhandlingar mellan part­erna.

BH begärde och erhöll anstånd med att komplettera sin bevisuppgift. BH inkom först i slutet av april 2008 med kompletterad slutlig bevis­upp­gift.

Tingsrätten påbörjade planering av huvudförhandling vilken seder­mera sattes ut och kom att hållas under sex dagar i november och december 2008.  Den då 81-årige BH:s begäran om att huvudförhandlingen skulle ställas in med hänsyn till hans sviktande hälsa avslogs dessförinnan. Vid huvud­för­hand­lingen hölls parts- och vittnesförhör med 12 personer. Även den skrift­liga bevisningen var omfattande.

Den 22 januari 2009 meddelade tingsrätten dom i målet. Genom domen för­plik­tades BH att till Täby Installation & Byggteknik AB utge ett kapi­tal­belopp om 255 067 kr jämte ränta enligt 4 och 6 §§ räntelagen på 244 169 kr från den 25 december 1994 och på 10 898 kr från den 7 juni 1995 samt ersättning för Täby Installa­tion & Byggteknik AB:s rätte­gångs­kost­­nader med 663 117 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för domen. Parterna var ense om att konsumenttjänstlagen var tillämp­lig i målet. Med den utgångspunkten fann tingsrätten att Täby Instal­la­tion & Byggteknik AB i allt väsentligt hade visat att Vinbergs Rör Aktie­bolag ut­fört arbete och levererat material åt BH i enlighet med vad som faktur­er­ats och att betal­ning inte erlagts härför. Tingsrätten fann att BH till över­vägande del inte hade styrkt sina påståenden om fel och brister samt den rätt till prisavdrag som yrkats med anledning av felen. Vid den utgången sakna­des det enligt tings­rätten även grund för BH:s yrkande om skade­stånd.

Täby Installation & Byggteknik AB ansökte omgående om verkställighet av domen och den 26 maj 2009 meddelade Kronofogdemyndigheten att BH saknade utmätningsbara tillgångar.

Sedan BH överklagat tingsrättens dom beslutade Hovrätten för Västra Sverige den 1 juli 2009 att inte meddela prövningstillstånd.

Den 11 september 2009 försattes  BH i konkurs efter ansökan från Täby Installation & Byggteknik AB. BH överklagade beslutet till Hov­rätten för Västra Sverige som den 21 oktober 2009 beslutade att inte med­dela pröv­nings­tillstånd.

Den 16 februari 2010 beslutade Högsta domstolen att inte meddela pröv­ningstillstånd, vare sig i tvistemålet eller i konkursärendet.

Anspråket

Täby Installation & Byggteknik AB har, såsom bolaget slutligen bestämt sitt anspråk, begärt skadestånd av staten i första hand med 255 067 kr jämte rän­ta enligt 4 och 6 §§ räntelagen på 244 169 kr från den 25 december 1994 och på 10 898 kr från den 7 juni 1995 och 663 117 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 22 januari 2009 avseende ren förmögenhetsskada samt med 50 000 kr för ideell skada. I andra hand har bolaget yrkat skadestånd  med 463 117 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 22 januari 2009 avseende ren förmögenhetsskada och med 200 000 kr för ideell skada. Täby Installation & Byggteknik AB har begärt ersättning för om­buds­kost­nad­er i ärendet här med 64 833 kr exklusive mervärdesskatt.

Till grund för anspråket har bolaget anfört sammanfattningsvis följande. Tings­­rättens utdragna handläggning har betagit bolaget möj­lig­heten att ut­verka en exekutionstitel för verkställighet. BH har där­med haft stora möj­lighe­ter att disponera om sina tillgångar och göra sig me­del­lös inför utsikten att talan mot honom skulle bifallas. BH har bl.a. genom gåva avhänt sig en fastighet till sin dotter. Den långa handläggnings­tiden har vidare medfört att bolaget har betagits möjligheten att begära BH i konkurs och där­med inom lag­stadgad frist ha möjlighet att få till stånd en återvinning av gåvan till närstående. Tingsrätten har inte med till­räcklig grad av aktivitet sökt föra målet framåt, bl.a. har rätten varit alltför tillåtande mot BH i dennes pro­cess­föring. Målet var dessutom föremål för med­ling vid två till­fällen trots att det redan i ett tidigt skede torde ha fram­stått som klart för rätten att ut­sikt­en till förlikning var utesluten. Målet har under vissa perioder stått helt stilla, nämligen under tiden 20 april 1998 till 22 maj 2001 och 2 december 2004 till 25 januari 2006. Justitiekanslern har redan i maj 2006 uttalat kritik mot tingsrätten för målets handläggning. Av det belopp som i första hand har begärts avser 255 067 kr det kapital­belopp som Täby Installation & Byggteknik AB tillerkändes i målet och 663 117 kr de rätte­gångs­kostnader som  BH förpliktades att ersätta bolaget för. Det i andra hand framställda yrkandet om 463 117 kr avser den för­dyring av bolagets rättegångs­kost­nad­er som enligt bolagets uppfattning har orsakats av tings­rätt­ens lång­samma handläggning. Hade rättegången tagit normalt lång tid hade rättegångs­kost­nader­na enligt bo­lag­ets uppskattning uppgått till cirka 200 000 kr.

Täby Instal­lation & Bygg­­teknik AB har till anspråket bifogat tings­rättens domslut (s 1 i domen).

Utredningen

Justitiekanslern har inhämtat yttrande från Varbergs tingsrätt. Lagmannen HN har i yttrandet hänvisat till ett bilagt yttrande från rådmannen AR angående målets närmare handläggning och sam­man­fatt­nings­vis anfört följande.

När det gäller bedömningen av om Europakonventionens krav har upprätthållits kon­staterar jag till en början att jag inte har annan mening än vad Justitiekanslern gav ut­tryck för i sitt inspektionsbeslut den 23 maj 2006, dvs. att när ett mål har handlagts un­der elva år utan att ett slutligt avgörande har nåtts kan bestämmelsen i 42 kap. 6 § tred­­je stycket rättegångsbalken om att rätten skall driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet inte rimligen vara uppfylld.

Avseende härefter Europakonventionens krav på att rättegång i mål rörande civila rättigheter och skyldigheter ska hållas inom skälig tid ska beaktas hur komplicerat målet varit, hur parterna agerat under förfarandet och hur domstolar handlagt målet (se Danelius, Hans; Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, Tredje upplagan, Stockholm 2007, s. 264). Med beaktande av vad som sålunda gäller enligt Europakonventionen och även med särskild hänsyn tagen till hur parterna har agerat kan jag inte se annat än att Europakonventionens krav på rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 inte upp­rätt­hållits. Tingsrätten beklagar den senfärdiga handläggningen.

Täby Instal­lation & Byggteknik AB har beretts tillfälle att yttra sig över vad tingsrätten har anfört och har inkommit med kompletterande synpunkter.

Justitiekanslern har inhämtat tingsrättens dom och dagboksblad.

Justitiekanslerns bedömning

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta person­skada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Tjänste­fel kan enligt praxis endast under vis­sa begränsade omständigheter anses utgöra ett sådant brott. Regleringen i skadeståndslagen innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myn­dighetsutövning.

Av praxis framgår att det för skadeståndsansvar inte är tillräckligt att en myn­dighet eller en domstol har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena för­bise­en­den av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses ut­göra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. (Jämför NJA 1994 s. 654, NJA 2003 s. 285 och NJA 2007 s. 862.)

Enligt Högsta domstolens praxis på senare tid (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584) kan staten också bli ersättningsskyldig vid överträd­el­ser av Europakonventionens bestämmelser. I den mån Sverige har en för­plikt­else att gottgöra en överträdelse av konventionen genom en rätt till skade­­stånd ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skade­stånds­­lagen. Vid prövningen enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ska be­stäm­mels­en tolkas konformt med konventionen. Detta har ansetts innebära att den nyss nämnda begränsningen att endast uppenbart oriktiga bedömningar medför skadeståndsskyldighet inte ska tillämpas om ett kon­staterat fel eller en försummelse också innefattar en överträdelse av kon­ventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de be­gräns­ningar som följer av 2 kap. 3 § skadeståndslagen inte bortfalla ens vid en konventionskonform tolkning. Ersättning för ideell skada vid över­träd­elser av konventionen kan därmed i regel inte grundas på skade­stånds­lag­ens reg­ler, men kan utgå utan särskilt lag­stöd om det krävs för att upp­fylla Sveriges åtaganden enligt kon­ven­tion­en. Det åtagande som härvid åsyftas är kravet på konventionsstaterna att i den nationella rättsordningen tillhandahålla effek­tiva rättsmedel för att förhindra och komma till rätta med kon­ven­tions­överträdelser.

Enligt artikel 13 i Europakonventionen ska var och en vars i konventionen angivna fri- och rättigheter har åsidosatts ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen har förövats av någon under utövning av offentlig myndighet. Enligt Europadomstolens praxis innebär bestämmelsen att konventionsstaterna är skyldiga att tillhandahålla effektiva nationella rättsmedel för att antingen förebygga den påstådda kränkningen eller dess fortsättning eller gottgöra en kränkning som redan har inträffat. I artikel 13 uppställs inga specifika krav på formerna för rättelse eller gottgörelse och det ankommer därmed i första hand på respektive konventionsstat att fastställa de närmare villkoren i detta hänseende. Krav­et på ett effektiv rättsmedel kan också uppfyllas genom en kombination av olika åtgärder. Skadestånd kan utgöra ett effektivt rättsmedel men något uttryckligt krav på att skadestånd ska utgå i vissa situationer följer inte av artikel 13. Däremot kan frånvaron av andra rättsmedel eller den omständigheten att ett beslut som syftar till att ge rättelse av olika skäl inte har någon praktisk effekt medföra att den återstående möjligheten för att uppfylla kraven enligt artikel 13 är att utge ekonomisk kompensation. (Se för en närm­are utveckling av dessa principer SOU 2010:87 Skadestånd och Europa­konventionen, särskilt avsnitt 3 med där an­giv­na hänvisningar till Europa­dom­stolens praxis.)

För en rätt till ersättning krävs förutom att det har förekommit ett skade­stånds­grundande fel eller en försummelse eller en konventionsöverträdelse att detta kan anses ha vållat eller annorlunda uttryckt direkt orsakat skada för den enskilde. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer gäller att det också an­kom­mer på den som begär ersättning att styrka skadan och dess om­fatt­ning.

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har var och en vid prövningen av hans eller hennes civila rät­tig­heter och skyldigheter eller vid en anklagelse om brott rätt till dom­stols­prövning inom skälig tid. Även juridiska personer omfattas av denna rättighet.

Frågan om rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts ska enligt Europa­­­domstolens praxis avgöras genom en helhetsbedömning där hänsyn tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Förutom den totala hand­­läggningstiden beaktas särskilt vid bedömningen målets komplexitet, part­er­nas agerande, domstolarnas handläggning av målet samt vad som har stått på spel för den enskilde. Inom ramen för bedömningen av domstolarnas hand­läggning av målet fäster Europadomstolen särskild vikt vid om det har förekommit längre perioder av inaktivitet.

Den relevanta handläggningstiden vid prövningen av civila rättigheter och skyldigheter räknas från det att en tvist har uppkommit till dess att denna har avgjorts slutligt. I dispositiva tvistemål räknas tiden därmed som ut­gångs­punkt från det att talan väcks i domstol till dess att domen har vunnit laga kraft.

Överväganden

Täby Installation & Bygg­teknik AB har gjort gällande att den relevanta handläggningstiden vid bedömningen av bolagets rätt till skadestånd ska räknas från det att talan i målet väcktes i tings­rätt­en i maj 1995. Före det att Täby Installation & Bygg­teknik AB inträdde som part i målet med an­led­ning av förvärvet av den fordring som huvudkäromålet avsåg gällde emel­ler­tid inte prövningen Täby Installation & Bygg­teknik AB:s civila rättig­het­er. Täby Installa­tion & Bygg­teknik AB kom således att omfattas av den rätt som följer artikel 6.1 i Europakonventionen först från det att bolaget in­träd­de som part i rätte­gången, d.v.s. från september 1997. Tvisten avgjordes slut­­ligt genom Högsta domstolens beslut i februari 2010 att inte bevilja pröv­nings­tillstånd. Den i Täby Installation & Bygg­teknik AB:s fall rele­vanta hand­lägg­nings­tiden uppgår därmed som utgångspunkt till ca 12 ½ år, varav ca 11 ½ år i tingsrätten. Från denna tid ska emellertid den period om sam­man­lagt drygt två år som målet har varit föremål för medling räknas bort. Medling äger rum med parternas samtycke och kan avbrytas för det fall endera parten anser att handläggningen i domstol ska fortsätta. Denna tid ska därför inte beaktas vid bedömningen av om kravet på rättegång inom skälig tid har åsido­satts.

Den totala handläggningstiden är emellertid även med dessa ut­gångs­punkter i detta fall så lång att den endast i rena undantagsfall skulle kun­na anses för­enlig med Europakonventionens krav på rätt till rättegång inom skälig tid. Så skulle kunna vara fallet om det rör sig om en mycket kom­­pli­cerad tvist, där den enskildes eget agerande har varit huvud­or­sak­en till att hand­lägg­ningen har dragit ut på tiden. Utredningen ger inte stöd för att Täby Installa­tion & Bygg­teknik AB:s processföring har föranlett några väsentliga dröjs­mål i handläggningen. Vid en samlad bedömning finner därför Justitie­kans­lern att Täby Installation & Bygg­teknik AB:s rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har åsidosatts.

Den konstaterande överträdelsen innebär som anges inledningsvis att staten enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen är skyldig att ersätta Täby Installation & Bygg­teknik AB för ren förmögenhetsskada som har uppkommit till följd av den utdragna handläggningstiden. Täby Installation & Bygg­teknik AB har i den delen i första hand yrkat ersättning motsvarande såväl det kapitalbelopp som de rättegångskostnader som BH förpliktats att utge till bolaget genom tingsrättens dom.

Skadeståndet syftar till att försätta skadelidanden i samma situation som om den skade­stånds­grund­an­de handlingen inte hade vidtagits. En jämförelse får därför göras med hur situationen skulle ha gestaltat sig för bolaget om mål­et hade kunnat avgöras inom skälig tid. Det är visserligen klarlagt att BH, som har försatts i konkurs, saknar för­måga att erlägga betalning i enlighet med domen. Av utredningen framgår emellertid att det redan i september 1997 stod klart att BH saknade tillgångar som skulle kun­na tas i an­språk för betalning av fordr­ing­en. Med hän­syn härtill framstår det som klart osan­no­likt att BH hade kunnat betala i enlighet med domen även om målet hade kunnat avgöras slut­ligt vid en tidigare tidpunkt än vad som kom att bli fallet. Täby Installation & Bygg­teknik AB har anfört att den ut­dragna hand­lägg­ningen i vart fall har betagit bolaget möjligheten att i ett tidig­are skede få BH försatt i konkurs och inom den tioårsfrist som gäl­ler för återvinning av gåva utverka en sådan återvinning avseende den fastig­­het som BH enligt bolagets uppgift ska ha givit till sin dotter. Den even­tuella möjlig­het­en till återvinnig framstår emellertid som alltför av­läg­sen för att kunna för­ändra bedömningen av BH:s betalnings­för­måga. Därtill kan också läggas att Täby Installation & Bygg­teknik AB genom en ansökan om kvarstad tor­de ha kunnat säkerställa sin rätt även under pågående rätte­gång. Justitie­kans­lern bedömer således att det inte föreligger ett sådant dir­ekt orsaks­sam­band mellan den utdragna hand­lägg­nings­tiden och den eko­nom­iska förlust som Täby Installation & Bygg­teknik AB lidit genom att BH inte fullgjort den betalnings­för­plikt­else som följer av domen.

Täby Installation & Bygg­teknik AB har i andra hand yrkat ersättning för ren förmögenhetsskada motsvarande knappt 75 % av bolagets sammanlagda rätte­­gångskostnader i målet. Bolaget har till stöd härför anfört att de långa perioderna av inaktivitet har lett till att målet behövt läsas in vid upprepade tillfällen och att skriftväxlingen har blivit mer omfattande än nödvändigt. Uppskattningsvis anser bolaget att rättegångskostnaderna borde ha uppgått till cirka 200 000 kr vid en rimlig handläggningstid. Bolaget har härvid hän­visat till ett avgörande från Europa­dom­stolen där klaganden genom en skäl­ig­hetsbedömning tillerkänts er­sätt­ning enligt artikel 41 Europakon­ven­tion­en för ”loss of real oppor­tu­ni­ties”.

Justitiekanslern konstaterar för det första att sådan skälig gottgörelse som Europa­domstolen kan förordna om enligt artikel 41 i Europakonventionen är av annan karaktär och bestäms enligt andra principer än skadeståndsrättslig er­sätt­ning som utges på det nationella planet. Det saknas anledning att anta att de i skadeståndslagen vedertagna skadetyperna personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada inte motsvarar ekonomisk skada eller ”pecu­ni­ary dam­age” enligt artikel 13 i konventionen och som Europadomstolen er­sätter som sådan skada med stöd av artikel 41 i konventionen. Skada som av Europa­­­­­­­­­domstolen benämns ”loss of opportunities” omfattas enligt Justitie­kans­lerns bedömning av det svenska begreppet ren förmögenhets­ska­da och ersätts därför på det nationella planet i enlighet med de principer som gäller här. Något utrymme för att bestämma den eventuella rätten till ersättning för ren förmögenhetsskada i form av ökade rättegångskostnader efter en allmän skälighetsbedömning föreligger således inte. (Jämför SOU 2010:87 Skade­stånd och Europakonventionen, s. 352 f).

Det ska visserligen inte uteslutas att en utdragen handläggningstid kan leda till ökade rättegångskostnader. Den omständigheten att handläggningen stan­­­nar av kan emellertid knappast i regel antas medföra merarbete. I före­var­­an­de ärende har fråga inte heller varit om upprepade tillfällen där målet har måst läsas in utan att sammanträde har ägt rum. Justitiekanslern kan inte heller underlåta att anmärka att den av bolaget uppskattade rätte­gångs­kost­naden om 200 000 kr för ett tvistemål som har avgjorts efter huvud­för­hand­ling som har omfattat sex förhandlingsdagar framstår som minst sagt låg. Det sagda un­der­stryks om inte annat av att yrkandet om ersättning för om­buds­kost­nader i före­varande skaderegleringsärende uppgår till knappt 65 000 kr. Sammanfattningsvis bedömer Justi­tie­kans­lern således att Täby Installation & Bygg­teknik AB inte har visat att den utdragna hand­lägg­nings­tiden har medfört ökade rättegångskostnader för bolaget.  

Fråga är därmed slutligen om Täby Installation & Bygg­teknik AB har rätt till ersättning för ideell skada med anledning av åsidosättandet av bolagets rätt enligt artikel 6.1 i Europakonventionen.

Enligt Europadomstolens praxis föreligger det en stark men motbevisbar presumtion för att ett åsidosättande av rätten till rättegång inom skälig tid medför en ideell skada för enskilda fysiska personer. Den skadan består enligt Europa­domstolen av de känslor av oro och maktlöshet som den en­skil­de upplever genom en utdragen rättsprocess. Dessa principer är emel­lertid inte omedelbart överförbara på juridiska personer. Europadomstolen har visserligen inte uteslutit att även juridiska personer kan lida annan skada än ekonomisk skada som kräver ekonomisk gottgörelse men den skada som då avses är främst en osäkerhet att planera för verksamheten och andra svår­ig­het­er att leda företaget, inbegripet den ängslan och obehag som i en sådan situa­tion kan tänkas uppkomma hos aktieägare, styrelseledamöter och andra i bolagets ledning. (Se t.ex. Comingersoll S.A. v. Portugal, Application no. 35382/97.) Vid bedömningen av om ersättning för ideell skada ska utgå till en juridisk person är det därmed bl.a. av betydelse vilken typ av fordran saken gäller, liksom fordringens omfattning ställt i relation till bolagets verksamhet. I enlighet därmed har Justitiekanslern i ärendet med dnr 2944-10-40 konstaterat att den långsamma handläggningen av ett förenklat tviste­mål där det yrkade kapitalbeloppet understeg 10 000 kr knappast kunde ha orsakat sökanden – ett publikt aktiebolag – svårigheter att planera verk­sam­het­en eller ha vållat något mer påtagligt obehag hos bolagets före­trädare. Be­­döm­ning­en har emellertid blivit den motsatta avseende ett anspråk som fram­ställts av ett av en fysisk person helägt aktiebolag där ägaren arbetat i bo­lag­ets verksamhet (en trafikskola), dnr 2525-09-45. Det förtjänar att understrykas att det är ytterst ovanligt att juridiska personer framställer anspråk på ersätt­ning för ideell skada med anledning av långsam handläggning.

Med dessa utgångspunkter konstaterar Justitiekanslern att det av de upp­gift­er som tingsrätten har tillhandahållit framgår att Täby Installation & Bygg­tek­nik AB förvärvade den i målet aktuella fordringen för 100 kr och att bolaget inte inträdde som gensvarande i målet. Ut­red­ningen ger där­med inte underlag för slutsatsen att den tvist som rätte­gången avsåg kunde föranleda några mer påtagliga svårigheter för bo­lag­et att planera sin verk­samhet. Inte heller i övrigt har några om­stän­dig­het­er fram­­kommit i ärendet som ger grund för ett antagande att ifråga­varande pro­cess har vållat något sådant påtagligt obehag hos bolagets ledning som skul­le kunna föranleda rätt till ersättning för ideell skada.

Sammanfattningsvis har Justitiekanslern därmed kommit fram till att Täby Installation & Bygg­tek­nik AB:s anspråk ska avslås i dess helhet.

Vid denna utgång ska inte heller någon ersättning för ombudskostnader i ärendet här utgå.