Fråga om Polismyndigheten i Västra Götaland vidtagit tillräckliga åtgärder för att garantera mötesfriheten vid en tillståndsgiven allmän sammankomst m.m.

Justitiekanslerns beslut

1. Justitiekanslern riktar inte någon kritik mot Polismyndigheten i Västra Götaland för dess insats vid ett torgmöte på Kungsbroplatsen den 13 september 2010.

2. Justitiekanslern riktar kritik mot Polismyndigheten i Västra Götaland för dess hantering av en begäran om utlämnande av allmän handling.

Ärendet

Vid Sverigedemokraternas torgmöte den 13 september 2010 på Kungsportsplatsen i Göteborg uppstod våldsamheter och tumult vilket ledde till att Polismyndigheten i Västra Götaland beslutade att ställa in torgmötet. Representanter för Sverigedemokraterna begärde den 5 oktober 2010 hos polismyndigheten att få ta del av samtliga allmänna handlingar angående händelsen. Den 8 november 2010 fattades beslut om utlämnande av de aktuella handlingarna.

I en anmälan hit har representanter för Sverigedemokraterna riktat kritik mot polismyndigheten för att inte den gjort tillräckligt för att partiet skulle kunna hålla det tillståndsgivna torgmötet. Anmälarna anser vidare att polismyndigheten tagit för lång tid på sig att lämna ut de begärda handlingarna samt att ärendehanteringen varit onödigt krånglig.

Utredningen

Justitiekanslern har inhämtat ett yttrande från Rikspolisstyrelsen, som har anmodats att besvara följande frågor.

1. Har polisinsatserna vid torgmötet på Kungsbroplatsen den 13 september 2010 varit tillräckliga för att kunna garantera mötesfriheten i enlighet med 2 kap. 1 § 3 regeringsformen (RF)?

2. Har utlämnandet av allmänna handlingar skett i överensstämmelse med 2 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen (TF)?

Rikspolisstyrelsen har inhämtat ett yttrande från Polismyndigheten i Västra Götaland. Polismyndigheten i Västra Götaland har lämnat in ett yttrande från kommenderingschefen vid den aktuella polisinsatsen (polismästaren HS), en promemoria över våldsanvändningen vid insatsen samt kartor över Kungsportsplatsen. Rikspolisstyrelsen har i sitt yttrande bl.a. uppgett följande.

Rättslig regering

Av 2 kap. l2 § första stycket TF framgår att en allmän handling som får lämnas ut ska på begäran genast eller så snart det är möjligt på stället utan avgift tillhandahållas den som önskar ta del därav. Enligt andra stycket i samma paragraf är myndigheten inte skyldig att tillhandahålla handling på stället, om betydande hinder möter.

Enligt 2 kap. l § 3 och 4 RF är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad mötesfrihet, dvs. frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk samt demonstrationsfrihet, dvs. frihet att anordna och delta i demonstration på allmän plats.

Av 2 kap. 12 § första och andra stycket RF framgår att de fri- och rättigheter som avses i bl.a. 1 § 3 och 4 får begränsas genom lag. Sådana begränsningar får dock göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör hot mot den fria åsiktsbildningen.

Enligt 2 kap. 14 § första stycket RF får mötesfriheten och demonstrationsfriheten begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot.

Med allmän sammankomst avses enligt 2 kap. 1 § 1 ordningslagen (1993:1617) bl.a. sammankomster som utgör demonstrationer eller som annars hålls för överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild angelägenhet.

Enligt 2 kap. 4 § ordningslagen får allmänna sammankomster och offentliga tillställningar inte utan tillstånd anordnas på offentliga platser.

Enligt 2 kap. 22 § ordningslagen får polismyndigheten inställa eller upplösa en allmän sammankomst eller offentlig tillställning som hålls i strid med ett beslut som innebär avslag på en ansökan enligt 6 § eller i strid med en föreskrift enligt 15 § eller ett förbud enligt 25 §.

I 2 kap. 23 § 1 ordningslagen anges att en polismyndighet får utöver vad som sägs i 22 § upplösa en allmän sammankomst, om det uppkommer svårare oordning vid själva sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller om sammankomsten medför avsevärd fara för de närvarande eller allvarlig störning av trafiken.

Till polisens uppgifter hör enligt 2 § 1 och 2 polislagen (1984:387) bl.a. att förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten samt att övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar därav samt ingripa när sådana har inträffat.

Rikspolisstyrelsens bedömning

Inledningsvis kan konstateras att Sverigedemokraternas torgmöte utgör en allmän sammankomst och omfattas av den grundlagsskyddade mötesfriheten samt att motdemonstranternas åtgärder också åtnjuter grundlagsskydd i form av demonstrationsfrihet.

En allmän sammankomst får inte anordnas på offentlig plats utan tillstånd. Sverigedemokraterna hade sökt och erhållit tillstånd för det aktuella torgmötet. Däremot hade motdemonstranterna inte sökt tillstånd till sin demonstration.

Polismyndigheten får ställa in eller upplösa en allmän sammankomst endast i vissa angivna situationer, bl.a. om den hålls i strid mot ett beslut som innebär avslag på en ansökan, om det uppkommer svårare oordning vid sammankomsten eller i dess omedelbara omgivning eller om sammankomsten medför avsevärd fara för de närvarande (jfr 2 kap. 22 och 23 §§ ordningslagen).

Att en anordnare av en allmän sammankomst inte sökt tillstånd utgör dock inte skäl att inställa eller upplösa densamma (jfr Ordningslagen Kommentarer och rättspraxis, Kazimir Åberg, tredje uppl. s. 103 och 111).

Bestämmelsen i 2 kap. 23 § ordningslagen som rör polismyndighetens möjlighet att upplösa en allmän sammankomst bör också kunna användas för att ställa in en allmän sammankomst, eftersom upplösning av en sammankomst eller tillställning får anses vara en mer ingripande åtgärd än inställande av densamma. En situation då inställande skulle kunna komma ifråga är den att polisen får kännedom om t.ex. ett bombhot mot en sammankomst vilket innebär en allvarlig fara för de närvarande. Ett inställande kan i undantagsfall komma i fråga också om en sammankomst för vilken tillstånd meddelats orsakar svårare oordning i grannskapet redan innan sammankomsten har inletts. I den situationen bör dock inställande komma i fråga endast om polisen inte kan svara för de närvarandes säkerhet. Är det fråga om en demonstration bör polismyndigheten först pröva om ändrad färdväg, avspärrningar eller liknande åtgärder är tillfyllest för att demonstrationen ska kunna genomföras (Jfr Ordningslagen Kommentarer och rättspraxis, Kazimir Åberg, tredje upplagan, s. 106).

Till skillnad mot vad som är fallet när det gäller beslut om att upplösa en allmän sammankomst kan en polismyndighet besluta att ställa in en allmän sammankomst utan att mindre ingripande åtgärder först har prövats och visat sig vara otillräckliga (jfr 2 kap. 24 § ordningslagen).

Polismyndighetens planering av insatserna

Av kommenderingschefens redogörelse (bilaga 2) framgår bl.a. följande. Planeringsarbetet har genomförts i enlighet med Polisens underrättelsemodell (PUM), den särskilda polistaktikens metodik och de rutiner som finns vid polismyndigheten avseende den aktuella typen av polisinsatser. En hot- och riskbedömning gjordes under förberedelserna av insatsen. Vid denna bedömdes att det fanns betydande risk för ordningsstörningar, nivå fyra på en fem- gradig skala. Vidare bedömdes antalet motdemonstranter uppgå till ca 100 – 200 personer. Vid det torgmöte som Sverigedemokraterna genomförde på samma plats en vecka tidigare, den 5 september, uppgick antalet motdemonstranter till ca 50 stycken. Under planeringen förbereddes också olika alternativ för avspärrningar och alternativa demonstrationsplatser.

Det framgår vidare av redogörelsen att samma dag som det aktuella torgmötet ägde rum genomfördes en högriskmatch i fotboll på Gamla Ullevi och att delvis samma insatsresurs skulle användas för båda insatserna. Mot denna bakgrund beslutade polismyndigheterna att insatserna skulle hanteras som en gemensam särskild händelse med samma kommenderingsledning.

Polismyndigheten i Västra Götaland anser att de resurser som avdelades för torgmötet var normala i förhållande till den aktuella hotbilden.

Polismyndigheten anför i sitt yttrande att planeringen skett utifrån den underrättelseinformation som fanns tillgänglig och som brukar vara tillförlitlig. Som ett exempel på det anges att myndigheten beviljade tillstånd för 4 647 allmänna sammankomster under valkampanjen och att 4 645 av dessa genomfördes utan problem. Sverigedemokraterna anordnade 22 möten, problem uppstod vid 2 av dessa möten. Polismyndigheten anser att planeringen inte hade kunnat göras på något annat sätt.

Beslutet att ställa in den allmänna sammankomsten

Av det underlag som inhämtats från Polismyndigheten i Västra Götaland framgår att uppskattningsvis 500 – 600 motdemonstranter kom till Kungsportsplatsen och att polisen genom dialog försökte anvisa en annan plats för demonstrationerna utan att lyckas. Samtidigt förde polisen en dialog med Sverigedemokraterna för att finna en ny lämplig plats i centrala Göteborg för deras torgmöte. Ett förslag om en ny plats utanför Stora teatern, inte långt från Kungsportsplatsen, godtogs inte.

Förutom de representanter från Sverigedemokraterna som anordnade torgmötet, kom ett antal representanter iklädda tröjor och jackor med Sverigedemokraternas partisymbol. Att dessa skulle närvara hade polismyndigheten inte kännedom om innan. De närvarande representanterna från partiet och även polisen blev attackerade av personer från den icke tillståndsgivna demonstrationen, bl.a. kastades flaskor och andra föremål. Polisens ordningshållande befallningar var verkningslösa. Av promemorian angående våldsanvändningen vid den aktuella insatsen (bilaga 3) framgår att flera försök gjordes att flytta demonstranterna och att även våld användes i detta syfte. Några individer omhändertogs också (se vidare bilaga 3).

Polismyndigheten gjorde bedömningen att det med hänsyn till den svårare oordning som rådde, med fara för representanterna för Sverigedemokraterna, inte var möjligt att vid denna tidpunkt genomföra torgmötet på Kungsportsplatsen eller någon annan del av centrala Göteborg. Det ansågs inte vara möjligt att med våld förflytta den icke tillståndsgivna demonstrationen som uppgick till 500 – 600 personer. Vidare bedömdes att det förelåg överhängande risk för skador på tredje man, demonstranter och poliser. Polismyndigheten anmodade Sverigedemokraterna att frivilligt ställa in arrangemanget. Detta godtogs inte av Sverigedemokraterna. De medverkade inte heller till att finna alternativa lösningar. För att undvika fortsatta konfrontationer samt för att skydda de närvarande Sverigedemokraterna beslutade polismyndigheten att ställa in torgmötet.

Rikspolisstyrelsen anser, utifrån den beskrivning som polismyndigheten har lämnat, att det fanns skäl för polismyndigheten att ställa in den aktuella sammankomsten mot bakgrund av den svårare oordning som förelåg med fara för representanterna för Sverigedemokraterna och även andra personer.

Möjligheter att vidta andra mindre ingripande åtgärder var vidare begränsade mot bakgrund av de fysiska förutsättningarna på platsen samt att den våldsamma situationen uppstod mycket snabbt. En avspärrning hade inneburit att andra tillståndsgivna allmänna sammankomster måste ställas in eller flytta sin verksamhet och ansågs inte vara ett rimligt alternativ. Något krav på att mindre ingripande åtgärder först måste vidtas innan beslut fattas om att inställa en allmän sammankomst uppställs inte. Ett sådant krav finns dock när det gäller upplösning av en allmän sammankomst (jfr 2 kap. 24 § ordningslagen).

JO har i beslut den 12 november 2010, dnr 597-2009, beträffande en demonstration i Malmö bl.a. konstaterat att polisen, när motdemonstranter stör en huvuddemonstration, först bör göra ingripanden mot deltagare i motdemonstrationen eller mot demonstrationen som sådan. Det är först när dessa varit utan framgång eller av annan anledning bedömts som utsiktslösa som åtgärder mot huvuddemonstrationen bör vidtas enligt JO. I beslutet uttalar JO även – mot bakgrund av Europadomstolens avgörande den 21 juni 1988 i målet Plattform "Ärzte für das Leben" mot Österrike – att det är viktigt att understryka att även om det finns en uttalad rätt att anordna en motdemonstration innebär detta inte en rätt att hindra huvuddemonstrationen eller på annat sätt omöjliggöra att den genomförs.

I förevarande fall har polismyndigheten i princip agerat på det sätt som förespråkas av JO, dvs. först har vissa åtgärder vidtagits mot motdemonstrationen och när dessa visade sig vara verkningslösa har åtgärder vidtagits mot huvuddemonstrationen. Möjligheten att vidta ytterligare åtgärder mot motdemonstranterna t.ex. i form av avspärrningar, ansågs inte möjliga att genomföra. Ett mer omfattande ingripande mot motdemonstranterna hade – enligt styrelsens bedömning – också, precis som kommenderingschefen anfört i sitt yttrande, medfört risk för skador på såväl utomstående som demonstranter och polismän. Det hade också utsatt andra tillståndsgivna allmänna sammankomster för ytterligare risker.

Enligt Rikspolisstyrelsens mening har sålunda åtgärden att ställa in den allmänna sammankomsten varit förenlig med 2 kap. 23 § ordningslagen och därmed håller sig åtgärden inom de begränsningar som är tillåtna att göra beträffande de grundlagsskyddade mötes- och demonstrationsfriheterna.

Har polisinsatserna vid torgmötet varit tillräckliga för att kunna garantera mötesfriheten?

Såvitt gäller den ställda frågan, om polisinsatserna vid torgmötet på Kungsbroplatsen den 13 september 2010 varit tillräckliga för att kunna garantera mötesfriheten i enlighet med 2 kap. 1 § 3 RF så är det uppenbarligen så att de inte varit tillräckliga.

Händelsen utvecklades dock på ett sätt som inte förutsetts. Antalet motdemonstranter var ca tre gånger fler än förväntat och de var dessutom mer våldsamma än de varit vid tidigare demonstrationer mot Sverigedemokraterna. Mot bakgrund av de erfarenheter polismyndigheten hade från tidigare genomförda möten med Sverigedemokraterna, tillgänglig underrättelseinformation m.m. så kan det knappast riktas någon kritik mot polismyndigheten för planeringen av insatsen och de resurser som hade avdelats för insatsen.

Möjligen hade polismyndigheten kunnat planera tillståndgivningen på ett sådant sätt att resurskrävande insatser inte kolliderar. Å andra sidan får polismyndighetens resurser inte ges självständig betydelse vid prövningen av om en allmän sammankomst kan genomföras från ordningssynpunkt. Detta gäller särskilt i fråga om sådana sammankomster som t.ex. demonstrationer. Resursfrågan får lösas inom ramen för gällande bestämmelser om tillkallande av polisförstärkning (Jfr Ordningslagen Kommentarer och rättspraxis, Kazimir Åberg, tredje upplagan, s. 73).

Utifrån vad polismyndigheten har anfört kan dock den slutsatsen dras att möjligheten att tillkalla förstärkning varit begränsade mot bakgrund av de polisinsatser som också var aktuella till följd av fotbollsmatchen på Gamla Ullevi.

I det aktuella fallet hade polismyndigheten gjort en bedömning av resursbehovet utifrån en hot- och riskbedömning, underrättelseinformation m.m. som – på grund av ett oväntat händelseförlopp – visade sig vara otillräcklig. Om förhållandena var sådana att mer polisresurser hade kunnat kallas in, finns en möjlighet att detta påverkat händelseförloppet och resultatet av polisinsatsen. Det finns också en möjlighet att detta inte skulle ha haft någon betydelse mot bakgrund av det snabba händelseförloppet och det faktum att det hade tagit viss tid för sådana resurser att inställa sig.

Mot denna bakgrund anser Rikspolisstyrelsen att det knappast kan ställas större krav på en polismyndighet än att de ska förbereda polisinsatsen och planera resurserna genom en realistisk analys av hot och risker, underrättelseinformation, tidigare erfarenhet och annan information som finns att tillgå. Att det sedan i undantagsfall kan uppstå oväntade situationer som då polismyndigheten får hantera på bästa möjliga sätt måste accepteras.

Mot denna bakgrund anser Rikspolisstyrelsen visserligen att polisinsatserna vid torgmötet på Kungsbroplatsen den 13 september 2010 inte varit tillräckliga för att kunna garantera mötesfriheten men att detta beror på oförutsedda händelser och ett oväntat händelseförlopp och att polismyndigheten ändå kunnat hantera den uppkomna situationen på ett tillfredsställande sätt.

Frågan om utlämnande av allmän handling skett i överensstämmelse med 2 kap. 12 § TF

Har en allmän handling begärts utlämnad på stället ska den – under förutsättning att den är offentlig – tillhandahållas "genast eller så snart det är möjligt". Innebörden av tidskravet är att tillhandahållandet ska ske utan tidsutdräkt och i den ordning som är förenlig med övriga lika viktiga tjänsteåligganden, expeditionsgöromålens vederbörliga gång och handlingens behöriga vård. Utgångspunkten är följaktligen, att handlingen ska lämnas ut i direkt anslutning till sökandens framställning, dvs. i princip omgående. Även om viss tidsutdräkt ibland är oundviklig får det inte bli fråga om ett obehörigt dröjsmål (jfr Offentlighetsprincipen, Alf Bohlin, sjätte uppl. s. 117.).

Med begreppet "så snart det är möjligt" innebär att hänsyn dock får tas till den tid prövningen av själva utlämnandefrågan tar. Ett visst dröjsmål är också acceptabelt om den berörda personalen är upptagen av andra, lika angelägna tjänsteuppgifter (t.ex. RÅ 1972 C 156 och JO 1972 s. 306) eller om myndigheten behöver viss tid på sig att ta fram handlingar som förvaras på olika platser (JO 1973 s. 335). Det kan också föreligga rent praktiska svårigheter att genast tillmötesgå sökandens önskemål. De intressen som ska kunna äga företräde framför skyldigheten att omgående ta fram och lämna ut allmänna handlingar måste dock ha stor tyngd (jfr Offentlighetsprincipen, Alf Bohlin, sjätte uppl. s. 117- 118).

Av polismyndighetens redogörelse framgår bl.a. att framställan om att få del av de aktuella handlingarna gjordes den 5 oktober 2010. Framställan innebar en begäran om att få "läsa alla offentliga handlingar, dokument, videofilmningar, tillstånd och rapporter som finns tillgängliga för allmänheten angående denna händelse". Den 7 oktober 2010 bekräftade polismyndigheten att framställan mottogs och den 8 november fattades beslut om utlämnande. Från att begäran ställdes till dess handlingarna lämnades ut tog det sålunda fem veckor.

Begäran får uppfattas så att den avser en begäran om att få ta del av handlingarna på stället enligt 2 kap. 12 § TF, vilket innebär ett krav på att handlingarna ska tillhandahållas "genast eller så snart det är möjligt".

Av polismyndighetens redogörelse framgår att många olika avdelningar inom polismyndigheten var inblandade i ärendet vilket innebar att det tog tid dels att få fram handlingarna, dels att göra prövningen av utlämnandet.

Dessa omständigheter innebär enligt Rikspolisstyrelsens mening att det bör anses vara godtagbart med ett visst dröjsmål med utlämnandet.

Vidare framgår att polismyndigheten dröjt med utlämnandet till dess alla handlingar i ärendet var färdigställda. Syftet synes ha varit dels att ha ett så komplett underlag som möjligt vid prövningen av utlämnandet, dels att underlätta för den enskilde genom att tillhandahålla hela det efterfrågade materialet vid samma tillfälle.

Rikspolisstyrelsen anser att det inte är förenligt med bestämmelserna i TF att dröja med utlämnandet av vissa handlingar till dess alla handlingar som begärs utlämnade är färdigställda, åtminstone inte om det handlar om mer än några dagars dröjsmål.

De handlingar som var färdigställda (upprättade) och därmed allmänna vid tidpunkten för framställan borde därmed ha lämnats ut betydligt snabbare än vad som skedde. De handlingar som ännu inte var färdigställda vid framställan är inte att betrakta som allmänna handlingar, vilket innebär att begäran om utlämnande borde ha avslagits beträffande dessa.

Sammantaget anser Rikspolisstyrelsen således att skyndsamhetskravet i TF inte helt uppfyllts.

Justitiekanslerns bedömning

Polisinsatserna vid torgmötet

Beträffande innehållet i relevanta bestämmelser i RF och ordningslagen (1993:1617) kan här hänvisas till den redogörelse som Rikspolisstyrelsen har lämnat i sitt yttrande hit.

Enligt den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna gäller att var och en har rätt till yttrandefrihet och att denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser (artikel 10). Rätten att demonstrera och anordna opinionsmöten behandlas i artikel 11 i vilken det bl.a. slås fast att var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster. Dessa friheter får inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till vissa särskilt uppräknade intressen, bland dem allmän säkerhet och förebyggande av oordning eller brott.

I förarbetena till bestämmelserna i 2 kap. RF framhålls att det demokratiska styrelsesättet inte kan bli annat än en tom form, om de enskilda medborgarna inte har en vidsträckt frihet att ta del i opinionsbildningen i samhället genom att uttrycka sina åsikter, bilda föreningar, delta i demonstrationer etc. (SOU 1975:75 s. 89). Lagstiftaren har därför eftersträvat att ge den enskildes grundläggande fri- och rättigheter ett starkt skydd.

För att regelsystemet ska kunna fungera på avsett sätt krävs att polismyndigheten, särskilt när demonstrationstillstånd har beviljats, avdelar de resurser och vidtar de åtgärder i övrigt som krävs för att demonstrationen ska kunna genomföras i enlighet med det fattade beslutet. Polismyndigheten måste vid sin planering inför en demonstration beakta den omständigheten att framförandet av ett budskap kan komma att medföra risker för ordningsstörningar.

Rätten att anordna och delta i en demonstration innefattar naturligtvis också en rätt att anordna och delta i en motdemonstration. Som framhållits av Europadomstolen måste emellertid en demonstration kunna genomföras utan att deltagarna riskerar att utsättas för våld från meningsmotståndare. Om det finns en sådan risk, kan detta avhålla individer eller grupper från att öppet uttrycka sina åsikter. Rätten att anordna en motdemonstration innefattar därför inte en rätt att hindra att huvuddemonstrationen genomförs. Europadomstolen har vidare i samma avgörande slagit fast att staten visserligen är skyldig att vidta åtgärder för att säkerställa att en demonstration kan genomföras men att detta inte kan innebära en fullständig garanti för att så kan ske. I det aktuella fallet hade den österrikiska polisen vidtagit rimliga åtgärder, och staten hade därför inte brustit i sin skyldighet att genom positivt handlande skydda mötesfriheten (se avgörandet den 21 juni 1988 i målet Plattform ”Ärtze für das Leben” mot Österrike, se även Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, tredje uppl. s. 412).

Jag tar först ställning till frågan om polisen brustit i sin planering av insatsen.

Det kan konstateras att torgmötet på Kungsbroplatsen den 13 september 2010 mycket snabbt utvecklades på ett sätt som inte förutsetts av polisen. Uppskattningsvis 500 – 600 motdemonstranter kom till Kungsportsplatsen vilket var ca tre – fem gånger fler än förväntat. Vid det torgmöte som Sverigedemokraterna anordnat en vecka tidigare uppgick antalet motdemonstranter till ca 50 stycken. Motdemonstranterna var vidare mer våldsamma än de varit vid tidigare demonstrationer mot Sverigedemokraterna.

Av utredningen har inte framkommit annat än att polisen haft fog för att förlita sig på tillgänglig underrättelseinformation samt efterfarenheter från tidigare genomförda möten med Sverigedemokraterna och utifrån denna information planera insatsen. Av utredningen får vidare anses följa att de resurser som avdelades för torgmötet var normala i förhållande till den givna informationen. Utredningen visar också att en avspärrning av platsen hade inneburit att andra tillståndsgivna allmänna sammankomster hade behövt ställa in eller flytta sin verksamhet, att det funnits risk för allvarliga störningar av trafiken m.m. Jag delar därför Rikspolisstyrelsens slutsats att en avspärrning av platsen inte varit ett rimligt alternativ.

Mot denna bakgrund finner jag att det knappast kan riktas någon kritik mot polismyndigheten för planeringen av insatsen eller för vilka resurser som hade avdelats för insatsen.

När det gäller polisens agerande under själva händelseförloppet noterar jag att polisen inledningsvis genom dialog försökte anvisa en annan plats för motdemonstranterna samt att man till representanter för Sverigedemokraterna föreslog en ny plats – inte långt från Kungsportsplatsen – för deras torgmöte vilket inte accepterades. Av utredningen har vidare framkommit att representanter för Sverigedemokraterna attackerades av motdemonstranterna samt att polisens ordningshållande befallningar och övriga ingripanden mot motdemonstranterna var verkningslösa. Det ansågs inte möjligt att med våld förflytta motdemonstranterna. Med hänsyn till den svåra oordning som rådde och de överhängande riskerna för skador som fanns på såväl utomstående som demonstranter och polismän beslutade polisen att ställa in torgmötet.

Det är givetvis från en demokratisk utgångspunkt beklagligt att Sverigedemokraterna tillståndsgivna sammankomst inte kunde genomföras.

Mot bakgrund av omständigheterna anser jag dock att polisen haft skäl för att ställa in sammankomsten och att någon kritik inte kan riktas mot polisen för dess agerande under själva händelsen. I sammanhanget bör även noteras att det av yttrandet från kommenderingschefen vid den aktuella polisinsatsen (polismästaren HS) framkommer att polisen efter denna händelse kom överens med representanter för Sverigedemokraterna om en ny tidpunkt för ett torgmöte i centrala Göteborg vilken bestämdes till den 17 september 2010. Erfarenheterna från polisinsatsen den 13 september 2010 låg till grund för att vid detta möte tillhandahålla en större polisinsats med ett väsentligt ökat resursuttag inom ramen för den nationella förstärkningsorganisationen. På så sätt garanterades att torgmötet kunde genomföras före valet.

Min uppfattning är att polismyndigheten gjort en bedömning av resursbehovet utifrån en hot- och riskbedömning, underrättelseinformation m.m. som på grund av ett oväntat händelseförlopp visat sig vara otillräcklig. Polisinsatserna har inte varit tillräckliga för att kunna garantera mötesfriheten men detta har berott på oförutsedda händelser. Sammantaget anser jag att polismyndigheten får anses ha hanterat den uppkomna situationen på ett godtagbart sätt.

Utlämnandet av de begärda handlingarna

I Rikspolisstyrelsens yttrande återges de bestämmelser i TF som är relevanta i ärendet.

Besked i en utlämnandefråga bör normalt lämnas redan samma dag som en begäran har gjorts. Någon eller några dagars fördröjning kan dock godtas om en sådan fördröjning är nödvändig för att myndigheten ska kunna ta ställning till om den efterfrågade handlingen är allmän och offentlig. Härtill kommer att ett visst dröjsmål är ofrånkomligt om framställningen avser eller fordrar genomgång av ett omfattande material.

Representanter för Sverigedemokraterna har hos polismyndigheten begärt att få ”läsa alla offentliga handlingar, dokument, videofilmningar, tillstånd och rapporter som finns tillgängliga för allmänheten angående denna händelse”. Först den 8 november 2010 fattades beslut om utlämnande av de aktuella handlingarna. Det har alltså tagit drygt en månad från det att framställan gjordes till det att de aktuella handlingarna lämnades ut.

Eftersom flera olika avdelningar var berörda när det gällde insamlandet av handlingarna respektive sekretessprövningen, får ett visst dröjsmål anses ha varit ofrånkomligt. Det är emellertid inte förenligt med tryckfrihetsordningens bestämmelser att dröja med utlämnandet av vissa handlingar till dess samtliga handlingar som begärts utlämnande är färdigställda. Som Rikspolisstyrelsen konstaterat borde de handlingar som var färdigställda vid tidpunkten för begäran ha lämnats ut betydligt snabbare än vad som skedde. De handlingar som ännu inte var färdigställda (upprättade) vid framställan var inte allmänna handlingar. Begäran om utlämnade av dessa handlingar borde därför omedelbart ha avslagits.

Polismyndigheten förtjänar således kritik för den bristande handläggningen av anmälarnas begäran om utlämnande av allmän handling.