Anspråk enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder

Justitiekanslerns beslut

Ersättning ska utgå för lidande med 1 600 000 kronor. Ersättningen ska betalas ut av Justitiekanslern.

Bakgrund

JF häktades i sin utevaro den 17 december 2010 på grund av misstanke om brott. Frihetsberövandet verkställdes den 27 december 2010 i samband med att JF utvisades till Sverige från Colombia. Häktningsbeslutet hävdes av Svea hovrätt den 27 maj 2014. JF har således varit berövad friheten som häktad under tre år och fem månader. Frikännande dom har meddelats.

Anspråket m.m.

JF har begärt ersättning för lidande med 14 814 000 kr och för utgifter med 200 000 kr. Till stöd för sitt anspråk har han anfört i huvudsak följande.

Grundyrkandet avser ersättning med 3 000 kr per dygn under hela tiden för frihetsberövandet. Skälet för denna förhöjda ersättning är att frihetsberövandet har bestått av häktning med extremt långvarig isolering. Den psykiska påfrestning som en placering i isolering medför kan inte jämföras med en normal anstaltsplacering. En isolering på nästan tre och ett halvt år torde endast kunna komma i fråga i Sverige, som har fått internationell kritik för bruket av långvarig isolering. Ersättningen måste stå i proportion till denna psykiska tortyr och inte bara spegla den förlorade tiden, vilken i och för sig också är beaktansvärd i detta fall.

Extra ersättning begärs med 2 000 kr per dygn avseende den tid som frihetsberövandet verkställdes på häktet Huddinges inskrivningsavdelning och på Krononbergshäktets avdelning 7:1. Skälet är att cellerna på de nämnda placeringarna var strippade och inte uppfyllde kraven för bostadsrum för häktade. Tillgång till tvättrum, rum för tv m.m. fanns inte heller. Placeringarna har utgjort en negativ särbehandling av honom jämfört med andra häktade och detta har naturligtvis påverkat påfrestningen. Även Riksdagens ombudsmän (JO) har riktat kritik mot placeringen på häktet Huddinge.

Ytterligare ersättning med 1 000 kr per dygn begärs med hänvisning till att Kriminalvården beslutade att inte tillåta några isoleringsbrytande åtgärder – förutom samsittning under en begränsad period senhösten 2013.

Under två år och fyra månader av frihetsberövandet tilläts inte några bevakade besök över huvudtaget. Extra ersättning begärs med 2 000 kr per dygn avseende denna tidsperiod.

Fängelsestraffet i tingsrätten bestämdes till arton år, vilket är det längsta tidsbestämda straff som kan utdömas i Sverige och i höjd med de strafflängder som fastställs när livstidsstraff tidsbestäms. Även en förväntad placering vid anstalt med hög säkerhetsnivå vid en fällande dom innebar en psykisk påfrestning. Av dessa skäl begärs extra ersättning med 1 000 kr per dygn.

Förhöjd ersättning begärs med 5 000 000 kr på grund av den enorma mediebevakning som varit kring målet. Inte endast i svenska utan även i colombianska medier har det förekommit uppgifter där han pekas ut som bl.a. ”knarkkung” och ”ligaboss”.

Slutligen har den långvariga isoleringen inneburit att han har förlorat en stor del av sin bekantskapskrets och sin affärskrets. Även relationen till den flickvän som han hade när frihetsberövandet inleddes förlorades till följd av den totala isoleringen. Dessa omständigheter bör vägas in när storleken på skadeståndet bestäms.

Härutöver begärs ersättning med 200 000 kr avseende kläder, datorer m.m. som förvarades i den lägenhet där han bodde i Colombia och som förlorades till följd av svenska myndigheters ingripande mot honom.

Till styrkande av sitt anspråk har JF åberopat bl.a. beslut från JO och exempel på publiceringar i svenska och colombianska medier.

Åklagarmyndigheten, genom kammaråklagare KB, har avgett ett yttrande. I sitt yttrande tillstyrker att Åklagarmyndigheten att JF tillerkänns ersättning för lidande enligt Justitiekanslerns praxis, med viss förhöjning med hänvisning till de allvarliga brottsmisstankar som riktats mot honom. Till sitt yttrande hit har Åklagarmyndigheten bifogat bl.a. yttranden från Kriminalvården och Polismyndigheten.

JF har lämnat synpunkter på Åklagarmyndighetens yttrande.

Justitiekanslerns bedömning

Allmänna utgångspunkter

Enligt 2 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) har den som varit anhållen och häktad på grund av misstanke om brott rätt till ersättning om förundersökningen avslutas utan att åtal väcks eller om frikännande dom meddelas. Eftersom JF har frikänts från de brottsmisstankar som föranledde frihetsberövandet är han berättigad till ersättning enligt frihetsberövandelagen.

Enligt 7 § frihetsberövandelagen kan ersättning utgå för bl.a. lidande och utgifter. En grundläggande förutsättning för ersättning är att skadan har vållats genom själva frihetsberövandet. Utanför det ersättningsgilla området faller skador som inte direkt följer av frihetsinskränkningen utan som har vållats genom brottsmisstanken som sådan, brottsutredningen eller andra moment i det rättsliga förfarandet. Personskada ersätts inte enligt frihetsberövandelagen (se prop. 1997/98:105 s. 21 f. och 57).

En grundläggande förutsättning för den frivilliga skadereglering som Justi­tiekanslern bedriver är att de omständigheter som åberopas till stöd för att en viss skada har inträffat i princip är klarlagda och ostridiga. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer ankommer det på den som begär ersättning att styrka skadan och dess omfattning.

Ersättning för lidande

Det finns inte några generellt giltiga normer att lägga till grund för prövningen av vilken ersättning som ska utges för lidande. I förarbetena till frihetsberövandelagen sägs att det i huvudsak blir fråga om att göra en skönsmässig uppskattning av graden av lidande i varje enskilt fall.  Hänsyn ska tas till den skadelidandes egen upplevelse men i första hand ska värderingen ske utifrån förhärskande etiska och sociala värderingar, dvs. utifrån mera generella och objektiva kriterier. Av särskild betydelse är då frihetsberövandets längd. (Se a. prop. s. 57.)

För att så långt det är möjligt kunna uppnå en enhetlighet i bedömningen utgår Justitiekanslern i sin skadereglerande verksamhet från en tänkt normalersättning. Den innebär för närvarande att ersättning utgår med ca 30 000 kr för den första månaden, med 20 000 kr för varje ytterligare månad fram till och med den sjätte månaden och därefter med 15 000 kr per månad.

Högsta domstolen har i sin praxis godtagit Justitiekanslerns användning av allmänna bedömningsgrunder på det sätt som beskrivits ovan (se NJA 1990 s. 808, jfr även NJA 2013 s. 1046).

Av det sagda följer att den enskilt viktigaste faktorn vid bestämningen av lidandeersättningens storlek är den tid som frihetsberövandet varat. Denna utgångspunkt vinner stöd i såväl förarbeten som praxis (a. prop. s. 57 och NJA 2012 s. 475). Det hindrar dock inte att den särskilda påfrestning som ett frihetsberövande kan ha fört med sig för den enskilde också beaktas. Emellertid ska det då röra sig om förhållanden som inte bara typiskt sett utan också mera påtagligt är ägnade att förvärra lidandet av frihetsberövandet.

JF har begärt ersättning för lidande med ett belopp som högst väsentligt överstiger den av Justitiekanslern tillämpade normalersättningen för ett frihetsberövande av motsvarande längd. Till stöd för att han har rätt till förhöjd ersättning har JF åberopat ett antal omständigheter, vilka behandlas i det följande.

För det första har JF begärt förhöjd ersättning med anledning av att han misstänktes för synnerligen allvarlig brottslighet.

JF dömdes i tingsrätten till fängelse arton år för bl.a. grovt narkotikabrott. Med hänsyn till att JF således riskerade att slutligen dömas till ett mycket långt fängelsestraff får de brottsmisstankar som riktades mot honom anses ha varit av sådan allvarlig art han är berättigad till förhöjd ersättning på denna grund.

För det andra har JF begärt förhöjd ersättning med hänvisning till att hans frihetsberövande har varit extra påfrestande till följd av det sätt på vilket frihetsinskränkningen har verkställts. Han har särskilt pekat på förhållandena vid placeringarna i häktet Huddinge och Kronoberg, frånvaron av isoleringsbrytande åtgärder och att han inte medgetts bevakade besök.

Att JF har haft restriktioner är inte en omständighet som enligt Justitiekanslerns praxis ger anledning att utge en förhöjd ersättning. Det lidandet har beaktats vid bestämmande av den ersättningsnivå som normalt gäller. I detta ligger att någon förhöjd ersättning inte bör utgå till följd av att JFs möjligheter att ta emot bevakade besök verkar ha varit högst begränsade under en väsentlig del av tiden för frihetsberövandet. Kriminalvården har i sitt yttrande till Åklagarmyndigheten anfört att JF:s bostadsrum vid häktet Kronoberg var utrustat i enlighet med Kriminalvårdens föreskrifter samt att JF, i vart fall i viss omfattning, har erbjudits isoleringsbrytande åtgärder.

Mot denna bakgrund kan JF inte anses ha visat att hans frihetsberövande, i dessa avseenden, har innefattat någon sådan särskild omständighet som kan föranleda en förhöjd ersättning.

När det gäller placeringen vid häktet Huddinge framgår av det JO-beslut som JF har hänvisat till att hans bostadsrum inte var utrustat i enlighet med Kriminalvårdens föreskrifter (se JO-beslut 2013-04-23, dnr 4507-2012). Även om detta givetvis är oacceptabelt är de konstaterade bristerna – som utgjordes av frånvaro av hylla och anslagstavla (samt viss annan utrustning som sedermera tillfördes rummet) – enligt Justitiekanslerns bedömning inte av sådan karaktär att de kan medföra en förhöjd lidandeersättning.

Det kan i detta sammanhang tilläggas att enligt Justitiekanslerns praxis medför inte varje försvårande omständighet en schablonmässig höjning av ersättningsbeloppet. När en förhöjd ersättning utgår till följd av t.ex. brottsmisstankarnas allvar, medför inte nödvändigtvis förekomsten av tillkommande försvårande omständigheter någon ytterligare höjning av ersättningen. Många gånger får den skadelidande i dessa fall anses skäligen tillgodosedd genom den förhöjda ersättning som redan har utgått.

Slutligen har JF begärt förhöjd ersättning med hänvisning till den stora uppmärksamhet som brottmålet fick i medierna.

Det står klart att förundersökningen och rättegången mot JF fick stor uppmärksamhet, liksom att hans namn och bilder på honom publicerades i etablerade medier. Av frihetsberövandelagens förarbeten framgår att den uppmärksamhet som ett frihetsberövande har väckt i ett enskilt fall kan vara en sådan omständighet som bidrar till ett ökat lidande (a. prop. s. 57). I enlighet med Justitiekanslerns praxis från och med den 1 januari 2012 föranleder emellertid publicitet i princip inte förhöjd ersättning. Skälet för detta ställningstagande är huvudsakligen att de nyss nämnda förarbetsuttalandena gjordes i en tid när de s.k. traditionella medierna var helt dominerande, och därtill endast i undantagsfall publicerade namn och bild. Idag är situationen en helt annan och inte minst utvecklingen av nya medier innebär att det är mer regel än undantag att det förekommer publicitet – ofta på icke grundlagsskyddade webbsidor och bloggar – som gör det möjligt att identifiera personer som blivit frihetsberövade. Numera beaktas därför det eventuella lidande som publicitet kan ha orsakat och som vållats av själva frihetsberövandet inom ramen för den normalersättning som utgår enligt Justitiekanslerns praxis. Den höjning av ersättningsnivån som skedde i samband med Justitiekanslerns praxisändring är avsedd att kompensera för detta.

Inte heller finns skäl att utge förhöjd ersättning med hänsyn till vad JF har anfört i övrigt.

Sammanfattningsvis ska JF tillerkännas ersättning för det lidande som frihetsberövandet får antas ha inneburit för honom. Med utgångspunkt i Justitiekanslerns praxis för beräkning av lidandeersättning samt mot bakgrund av de allvarliga brottsmisstankarna och frihetsberövandets längd finner Justitiekanslern att ersättning för lidande i detta fall ska bestämmas till 1 600 000 kr.

Ersättning för utgifter

JF har även begärt ersättning med 200 000 kr avseende tillhörigheter som han förvarat i sin lägenhet i Colombia och som ska ha försvunnit till följd av svenska myndigheters ingripande mot honom.

JF har inte gett in någon utredning som styrker att han har förlorat någon egendom. Anspråket ska därför avslås i denna del.

Vid denna bedömning saknas det anledning att ta ställning till om de kostnader som JF vill ha ersatta är ersättningsgilla som utgifter enligt 7 § frihetsberövandelagen.