Skadeståndsanspråk mot staten med hänvisning till förbudet mot dubbel lagföring och dubbla straff (ne bis in idem)

Justitiekanslerns beslut

1. Justitiekanslern tillerkänner NN 10 000 kr i skadestånd.

2. Justitiekanslern tillerkänner NN ersättning för ombudskostnader i ärendet med 7 500 kr.

Ersättningen ska betalas ut av Justitiekanslern.

Ärendet

Bakgrund

NN dömdes den 21 december 2009 av Kalmar tingsrätt för bokföringsbrott, skattebrott och försvårande av skattekontroll till villkorlig dom med samhällstjänst 100 timmar. Såvitt avser skattebrott avsåg den fällande domen två olika gärningar. Den ena av dem (åtalspunkten 2) innefattade att NN i sin inkomstdeklaration för taxeringsåret 2006 hade lämnat oriktiga uppgifter genom att inte redovisa inkomster från näringsverksamhet. Den andra gärningen (åtalspunkten 3) avsåg att NN som företrädare för ett visst bolag lämnat oriktiga uppgifter i bolagets deklarationer för mervärdesskatt avseende fyra olika månader under 2005.

NN överklagade domen till Göta hovrätt. I dom den 3 juni 2010 ändrade hovrätten tingsrättens dom på så sätt att gärningen i åtalspunkten 3 inte bedömdes som ett enda skattebrott, utan istället som fyra olika fall av skatteförseelse. Hovrätten mildrade också påföljden genom att sänka antalet timmar samhällstjänst till 75 (med ett alternativstraff på två månaders fängelse). Hovrättens dom vann laga kraft den 1 juli 2010.

Åtalet mot NN väcktes den 14 juli 2009. Skatteverket hade dessförinnan, i ett beslut den 17 oktober 2007, påfört NN skattetillägg med anledning av samma oriktiga uppgifter som ett av de åtalade brotten (skattebrottet enligt åtalspunkten 2) avsåg.

NN överklagade Skatteverkets beslut om skattetillägg till Länsrätten i Kalmar län som i dom den 19 november 2008 avslog överklagandet. Han överklagade länsrättens dom till Kammarrätten i Jönköping som avslog överklagandet den 25 maj 2009. NN delgavs kammarrättsdomen den 30 maj 2009 och den vann laga kraft mot honom den 30 juli 2009.

Riksåklagaren ansökte den 18 mars 2014 hos Högsta domstolen om resning till förmån för NN. Resningsansökan rörde hovrättens dom i de delar som avsåg skattebrottet i åtalspunkten 2 och frågan om påföljd. I beslut den 1 september 2015 biföll Högsta domstolen ansökan och beslutade att målet i de resta delarna skulle tas upp på nytt i hovrätten. Högsta domstolen anförde, med hänvisning till rättsfallen NJA 2013 s. 502 och NJA 2013 s. 746, att eftersom skattetillägget hade påförts innan åtal för det aktuella skattebrottet väcktes hade rätten att inte bli lagförd och straffas två gånger åsidosatts.

Göta hovrätt beslutade i dom den 29 december 2015 att ändra sin tidigare dom bl.a. på så sätt att åtalet avseende skattebrottet i åtalspunkten 2 avvisades, påföljden undanröjdes och påföljdseftergift meddelades för den övriga brottsligheten. Hovrätten fann att straffvärdet för den kvarvarande brottsligheten – dvs. bokföringsbrott, försvårande av skattekontroll och fyra fall av skatteförseelse – uppgick till någon månads fängelse. Påföljden för denna brottslighet hade enligt hovrätten kunnat bestämmas till villkorlig dom och böter. Eftersom NN redan hade utfört den samhällstjänst som utdömdes genom den tidigare domen, och redan hade varit ställd under en tvåårig prövotid, meddelades dock påföljdseftergift.

Anspråket

NN har yrkat skadestånd av staten för kränkning med 50 000 kr, samt för ren förmögenhetsskada med

• i första hand 3 481 092 kr, varav 2 149 500 kr avser ersättning för utebliven arbetsinkomst från och med den 14 juli 2009 till den 29 december 2015 och 1 331 592 kr avser ersättning för utebliven pensionsavsättning inklusive förlorad avkastning; 

• i andra hand 3 072 995, varav 1 933 500 kr avser ersättning för utebliven arbetsinkomst från och med den 12 december 2009 till den 29 december 2015 och 1 139 495 kr avser ersättning för utebliven pensionsavsättning inklusive förlorad avkastning; eller

• i tredje hand 2 806 984 kr, varav 1 767 000 kr avser ersättning för utebliven arbetsinkomst från och med den 3 juni 2010 till den 29 december 2015 och 1 039 984 kr avser ersättning för utebliven pensionsavsättning inklusive förlorad avkastning.

NN har också begärt ersättning för ombudskostnader hos Justitiekanslern med 70 750 kr.

Som grund för anspråket har anförts i huvudsak följande.

NN har påförts skattetillägg på grund av samma omständigheter för vilka han därefter åtalades och dömdes för skattebrott. Han har således varit föremål för två separata processer avseende samma sak, dvs. dubbel lagföring och dubbla straff. Detta utgör ett åsidosättande av artikel 4.1 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen.

Åsidosättandet har i första hand pågått från och med den 9 juli 2010 (datum för åtalets väckande), i andra hand från och med den 12 december 2009 (datum för Kalmar tingsrätts prövning) och i tredje hand från och med den 3 juni 2010 (datum för Göta hovrätts prövning) till och med den 1 september 2015.

Mot bakgrund av att rättsläget fram till juni 2013 var sådant att det svenska systemet inte ansågs strida mot Europakonventionen har NN inte haft någon reell möjlighet till framgång med en invändning mot beslutet om skattetillägg och/eller domen för skattebrott. NN gjorde trots det just detta. Både Kalmar tingsrätt och Göta hovrätt ogillade NN:s invändningar om att brottmålsförfarandet utgjorde en konventionsöverträdelse.

Den kränkning NN utsatts för består av att han har fått genomgå två separata förfaranden avseende samma sak. Förfarandena har varit vitt skilda i tid och därför särskilt påfrestande för NN. Åsidosättandet har också pågått under lång tid. NN:s rätt till skadestånd för den ideella skadan han lidit följer av Sveriges skyldigheter enligt artikel 13 i Europakonventionen att tillhandahålla effektiva rättsmedel.

NN har också rätt till skadestånd för den rena förmögenhetsskada han lidit. Detta följer i första hand av 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Staten, genom Åklagarmyndigheten och åtalande åklagare, har dels åtalat, dels fullföljt åtalet efter NN:s yrkande om avvisning trots att agerandet efter det Europadomstolens dom den 10 februari 2009 i målet Zolotuchin mot Ryssland (no. 14939/03) stod i strid med Europakonventionen.

NN:s rätt till ersättning för ekonomisk skada följer i andra hand av åsidosättandet av Sveriges skyldigheter enligt artikel 13 i Europakonventionen då en materiell rättighet i konventionen har åsidosatts.

NN ska försättas i samma situation som om den skadegrundande handlingen inte hade förekommit. Det hypotetiska händelseförlopp som då är relevant att jämföra med är att åtalet för skattebrott gentemot NN antingen aldrig hade väckts den 14 juli 2009, eller i vart fall hade avvisats eller ogillats vid någon av de efterföljande domstolsprövningarna.

Försummelsen respektive konventionsöverträdelsen har med dessa utgångspunkter lett till ren förmögenhetsskada för NN. Han har dels fått utföra 75 timmars samhällstjänst och därför förlorat arbetsinkomst motsvarande dessa timmar (22 500 kr), dels – eftersom han dömts för skattebrott – gått miste om ett jobb med högre ersättning (lön och pensionsavsättningar) än den som han nu kunnat få.

Justitiekanslerns bedömning

Justitiekanslern hänvisar till sitt beslut den 22 oktober 2015 i ärendet med dnr 5442-14-40 för en allmän redogörelse om förbudet mot dubbel lagföring och dubbla straff samt de skadeståndsrättsliga utgångspunkterna (beslutet finns att tillgå på Justitiekanslerns webbplats).

Fel eller försummelse enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen föreligger inte

NN har beträffande förmögenhetsskada i vissa delar åberopat 3 kap. 2 § skadeståndslagen till stöd för sitt anspråk. Det finns därför skäl att framhålla följande.

Enligt den aktuella bestämmelsen ska staten ersätta skada om den vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. 

I tiden före avgörandet NJA 2013 s. 502 (den 11 juni 2013) innebar den tolkning som Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen hade gjort att det inte förelåg hinder mot att tillämpa det svenska systemet med dubbla sanktioner och två förfaranden vid oriktiga uppgifter i skatteförfarandet. Det kan mot den bakgrunden inte komma i fråga att anse att de åklagare och underinstanser som godtog denna tolkning när de tillämpade regelverket i tiden fram till Högsta domstolens ändrade ställningstagande i juni 2013 har förfarit oaktsamt på ett sådant sätt som är en förutsättning för att staten ska ådra sig skadeståndsskyldighet enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Eftersom inte något av de förfaranden som NN har varit föremål för har pågått efter det nämnda avgörandet, kan ersättning således inte utgå enligt skadeståndslagen.

Europakonventionen har åsidosatts i förhållande till NN

Fråga är då om Europakonventionen har åsidosatts i förhållande till NN och, i så fall, om detta med utgångspunkt i rätten till effektivt rättsmedel i konventionens artikel 13 kan berättiga honom till någon ersättning.

NN har påförts skattetillägg på grund av samma oriktiga uppgiftslämnande för vilket han därefter åtalades för skattebrott. Med utgångspunkt i den avgränsning av begreppet ”samma brott” som kommer till uttryck i Europadomstolens avgörande i Zolotukhin-målet har han, under förutsättning att även övriga villkor är uppfyllda, varit föremål för dubbel lagföring eller ålagts dubbla straff enligt artikel 4.1 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen.

Som framgått har det inte i något av de förfaranden som NN varit föremål för fattats beslut om påförande av skattetillägg eller dömts till ansvar för skattebrott efter Högsta domstolens avgörande i NJA 2013 s. 502. Inget av förfarandena har heller varit anhängiggjorda vid domstol efter avgörandet. Den grundläggande frågan om Europakonventionen har åsidosatts i NN:s fall ska således bedömas med utgångspunkt i konventionen så som den tolkas av Europadomstolen.

Enligt Europadomstolens praxis kommer parallellt pågående processer avseende påförande av skattetillägg och ansvar för skattebrott inte i konflikt med Europakonventionen. Att efter att någon fällts eller frikänts slutligt i brottmålsprocessen fullfölja skattetilläggsprocessen, eller omvänt, kan å andra sidan innebära ett åsidosättande av konventionen. För att dubbla förfaranden ska vara förenliga med Europakonventionen krävs enligt Europadomstolen att de är tillräckligt samordnade i sak och i tid och därigenom proportionerliga och förutsebara för den enskilde (se A och B mot Norge, nos. 24130/11 och 29758/11, dom [GC] den 15 november 2016, särskilt pp. 117–134 med hänvisningar). Av betydelse är bl.a. om de beslutade sanktionerna i den första processen har tagits i beaktande vid bestämmande av sanktionerna i den andra processen. Ett beslut är ”slutligt” när det har vunnit negativ rättskraft (se Europadomstolens domar i målen Lucky Dev mot Sverige, no. 7356/10, p. 56 och Häkkä mot Finland, no. 758/11, p. 44). 

Mot denna bakgrund kan följande konstateras.

När åtal den 14 juli 2009 väcktes mot NN hade kammarrättens avgörande om skattetillägg ännu inte vunnit laga kraft mot honom. Så skedde dock kort därefter, den 30 juli 2009. Från det datumet – och till dess att hovrättens dom vann laga kraft den 1 juli 2010 – pågick alltså en brottmålsprocess trots att det fanns ett slutligt avgörande om skattetillägg beträffande ett av de skattebrott som omfattades av processen. Fällande domar meddelades också beträffande detta brott, och en påföljd som avsåg bl.a. det brottet utdömdes och verkställdes. Det framgår inte av brottmålsdomarna att det påförda skattetillägget beaktades vid bestämmande av påföljden.

Vid en sammantagen bedömning finner Justitiekanslern att det svenska regelsystemets utformning och det sätt på vilket det tillämpats i NN:s fall, har medfört att han blivit föremål för dubbel lagföring i strid med artikel 4.1 i sjunde tilläggsprotokollet.

Skadestånd på grund av åsidosättandet

Det som kvarstår att bedöma är om NN är berättigad till skadestånd för åsidosättandet.

Det finns inte någon klar presumtion för att den enskilde är berättigad till ekonomisk kompensation vid överträdelser av ifrågavarande slag (jfr Harris, O’Boyle & Warbrick, Law of the European Convention on Human Rights, 3 uppl., 2014, s. 769 ff. med hänvisningar).

Justitiekanslern har i tidigare beslut framhållit att artikel 13 i Europakonventionen inte ställer krav på ekonomisk gottgörelse som innebär att ersättning motsvarande det skattetillägg som uttagits är nödvändig, och att det heller inte kan anses följa av artikeln att lidande eller förmögenhetsskada som uppstått i anslutning till ett frihetsberövande – utöver vad som kan utgå enligt frihetsberövandelagen – ska ge rätt till ersättning (se t.ex. JK dnr 8203-13-40 och 6255-15-40).

När Europadomstolen har tillerkänt den enskilde ersättning för ideell skada vid överträdelser av förbudet mot dubbel lagföring och dubbla straff har denna legat på en modest nivå. Zolotukhin tillerkändes 1 500 euro och klaganden i ett kroatiskt mål 1 000 euro (Tomasovic mot Kroatien, no. 73785/09). Klagandena i två fällande domar mot Finland från 2014 tillerkändes 3 000 euro var (Nykänen respektive Glantz, no. 11828/11 och 37394/11) och Lucky Dev 2 000 euro. I en dom mot Finland 2015 (Kiiveri, no. 53753/12) tillerkändes en klagande 3 000 euro med anledning av en överträdelse av förbudet mot dubbla straff.

Vad gäller ideell skada måste vid bedömningen också beaktas att den enskilde i Sverige genom beslut av Justitiekanslern eller svensk domstols dom kan tillerkännas ideell ersättning och därigenom kompenseras vid konventionskränkningar utan att behöva vända sig till Strasbourg. Det innebär att ersättningen inte med nödvändighet måste motsvara vad Europadomstolen skulle ha dömt ut i liknande fall. Skillnaden får dock inte vara så stor att skadeståndet av det skälet inte utgör ett tillräckligt effektivt rättsmedel.

Beträffande NN:s fall kan inledningsvis följande noteras.

Resning beviljades den 1 september 2015 beträffande brottmålsdomen mot NN. Senast från och med denna tidpunkt har åsidosättandet av förbudet mot dubbel lagföring upphört. NN har således genom en utvidgad rätt till resning, som kommit till stånd med beaktande av Europakonventionen, fått tillgång till ett rättsmedel mot den ursprungliga domen. Genom resningsbeslutet, som tillkom efter en ansökan från åklagaren, och den undanröjda hovrättsdomen gällande det aktuella skattebrottet har NN också kompenserats för åsidosättandet (jfr Kammarrättens i Stockholm dom den 26 mars 2015 i mål nr 6093-13 m.fl.). Efter att NN har vänt sig till Justitiekanslern har han nu även här fått konventionsåsidosättandet prövat och erkänt.

Fråga är således om – och i så fall i vilken mån – rätten till ett effektivt rättsmedel i artikel 13 i Europakonventionen kräver att NN därutöver gottgörs med anledning av det inträffade.

Justitiekanslern bedömer att det för att Sverige ska leva upp till förpliktelsen enligt artikel 13 inte kan krävas att NN får ett skadestånd motsvarande det som han yrkat för förlorad arbetsinkomst m.m.

Vid en rent skadeståndsrättslig bedömning beträffande förmögenhetsskada gäller dessutom följande.

En allmän princip att den skadelidande ska försättas i samma situation som om den skadeståndsgrundande handlingen inte hade förekommit. Det blir således fråga om att, i detta något särpräglade fall, avgöra vilket hypotetiskt händelseförlopp som ska ligga till grund för en sådan jämförelse. Justitiekanslern anser att den relevanta jämförelsen måste anses vara ett händelseförlopp där staten, i ännu högre grad än vad som hittills varit fallet, processuellt skulle ha samordnat de administrativa och straffrättsliga förfarandena och sanktionerna, men där möjligheten att besluta om både skattetillägg och en straffrättslig påföljd för skattebrott hade kvarstått. (Jfr NJA 2010 s. 8, prop. 2014/15:131 och den numera gällande lagen [2015:632] om talan om skattetillägg i vissa fall, samt den ovan refererade domen A och B mot Norge.)

NN skulle med detta synsätt ha kunnat åtalas för samtliga nu aktuella brott, samt dömas till samhällstjänst, även vid det hypotetiska (”korrekta”) förfarande som ska jämföras med det verkliga händelseförloppet. Åsidosättandet av Europakonventionen har således inte, i skadeståndsrättslig mening, orsakat de eventuella inkomstförluster m.m. han lidit med anledning av att han dömts för brott och utfört samhällstjänst.

Eftersom NN i sin skrift hit har förutsett – och invänt mot – de överväganden som Justitiekanslern gjort ovan, finns det skäl att framhålla även följande beträffande hans yrkande om ersättning för förlorad arbetsinkomst m.m.

NN har gjort gällande att han, på grund av att han dömdes för skattebrott, inte som planerat befordrades till marknadschef av sin dåvarande arbetsgivare, utan istället under flera år fick minskade uppdrag och inkomster. Det kan dock konstateras att endast ett av de skattebrott som omfattades av brottmålsprocessen (åtalspunkten 2) berörs av Europakonventionens förbud mot dubbel lagföring och dubbla straff. Oavsett hur orsakssambandsfrågan bedöms i övrigt står det alltså klart att NN, konventionsåsidosättandet förutan, skulle ha dömts av tingsrätten för i vart fall ett skattebrott (åtalspunkten 3, av hovrätten uppdelad i fyra fall av skatteförseelse), samt för bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll. Det saknas stöd för att NN, om han ursprungligen hade dömts på det sättet, skulle ha haft förutsättningar att erhålla högre inkomster än han i verkligheten kommit att få.

Slutligen har NN – förutom vissa handlingar från Pensionsmyndigheten och beträffande försäkringar på arbetsmarknaden – inte gett in någon utredning till stöd för att han förlorat någon inkomst. Det skulle därmed, under alla omständigheter, inte bli aktuellt att förordna om skadestånd till NN i denna del.

Det kvarstår att pröva om NN är berättigad till ideellt skadestånd med något belopp på grund av den kränkning som konventionsåsidosättandet innefattat.

Justitiekanslern konstaterar att konventionsöverträdelsen i NN:s fall har avsett en rättssäkerhetssyftande princip och att det – låt vara på initiativ från åklagaren – har behövts anlitas resning för att komma till rätta med den. Detta talar för att NN bör kompenseras ytterligare trots att situationen har erkänts och rättats till (jfr NJA 2015 s. 417).

Omständigheterna sammantagna får anses vara sådana att NN bör ha rätt till viss ekonomisk kompensation för ideell skada. Vid en samlad bedömning finner Justitiekanslern att ersättningen bör bestämmas till 10 000 kr (jfr NJA 2013 s. 842).

Kostnader hos Justitiekanslern

NN har begärt ersättning för ombudskostnader för ansökan hos Justitiekanslern med 70 750 kr (avseende 35,6 timmars arbete). Skälig ersättning – då även utgången här beaktas – är enligt Justitiekanslerns bedömning 7 500 kr.