Remissyttrande över betänkandet Färre i häkte och minskad isolering (SOU 2016:52)

Justitiekanslern ska vaka över tryck- och yttrandefriheten samt värna inte­gri­teten och rättssäkerheten i den offentliga verksamheten. I Justitiekans­lerns uppdrag ingår även att bevaka statens rätt och att medverka till att rätts­tillämpningen är effektiv och av hög kvalitet.

Genomgången av de förslag som läggs fram i betänkandet och de över­väg­an­den som görs där har skett med de utgångspunkter som Justitie­kanslern, utifrån sitt uppdrag, främst har att beakta. Den lagtekniska utformningen har inte analyserats i detalj.  

Utredningens förslag och den analys och de överväganden som ligger till grund för dessa framstår genomgående som väl genomarbetade. Förslagen framstår som väl ägnade att minska användningen av häktning och restrik­tioner. Särskilt förslagen om rätt till mänsklig kontakt i häktet kan antas få stor betydelse för att förbättra tillvaron för frihetsberövade personer. Justi­tie­­kanslern kan därför – från sin utgångspunkt – i allt väsentligt ställa sig ba­kom utred­ningens förslag och har endast på följande punkter vissa invänd­ningar och synpunkter.

Alternativ till häktning

Justitiekanslern instämmer i utredningens bedömning att hemarrest och områdesarrest inte bör kunna tillgodoräknas som tid för verkställighet av påföljd (s.108). Däremot bör det kunna bli att aktuellt att utge ersättning enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihets­berö­van­de­lagen) till den som har varit föremål för hemarrest eller områdesarrest t.ex. om åtalet ogillas eller förundersökningen läggs ned. Ersättning för frihetsberövanden och andra frihetsinskränkningar som sker i samband med brottsmisstanke och som ett led i lagföring av ett brott reg­le­ras i 2 – 4 §§ frihetsberövandelagen. Av 2 § tredje stycket nämn­da lag följer att bl.a. den som underkastats reseförbud eller anmäl­nings­skyl­dighet i minst 24 timmar i sträck under vissa förut­sättningar har rätt till ersätt­ning för frihetsin­skränk­ningen. Om förslagen om hemarrest och om­rådesarrest genomförs bör be­stäm­melsen ändras så att det framgår att rätten till ersättning gäller även dessa frihets­inskränkningar. 

Begränsning av häktningstiderna

Enligt utredningens förslag får en häktning pågå under högst sex månader fram till dess att åtal väckts. Tiden får förlängas om det föreligger synner­liga skäl. I författningskommentaren till bestämmelsen (s. 192 f.) anges att rekvisitet synnerliga skäl innebär att möjligheten till fortsatt häktning ska tillämpas restriktivt och att ventilen enbart är avsedd för de mer extraordi­nära fallen. Som exempel på omständigheter som typiskt sett kan utgöra synnerliga skäl nämns när det misstänkta brottet har ett mycket högt straff­värde och dessutom är särskilt svårutrett. Man kan fråga sig om inte de flesta av de relativt få fall där häktning pågår under mer än sex månader (se s. 117) är sådana extraordinära fall i vilka det enligt förslaget ska vara möj­ligt att överskrida gränsen om sex månader. Möjligen kommer förslaget därför inte att få något större genomslag för de riktigt långa häktnings­tider­na. Oavsett detta in­stämmer Justitiekanslern i utredningens bedömning (s.117) att införandet av tidsfrister ofta blir handlingsdirigerande och att dessa skapar ett effektivt incitament till bättre planering och resursan­vänd­ning, kortare ledtider och därmed ett minskat behov att överskrida dem. 

När det gäller personer som inte fyllt 18 år ska häktning få pågå längre än tre månader endast om det är absolut nödvändigt. I författningskommen­taren (s. 221) anges att rekvisitet absolut nödvändigt innebär att undantags­regeln ska tillämpas mycket restriktivt. Som omständigheter som typiskt sett kan tala för fortsatt häktning anför utredningen samma faktorer som kan utgöra skäl för fortsatt häktning av vuxna. Härtill ska dock dessutom beaktas de faktorer som generellt gör häktning av barn särskilt olämpligt. Det kan ifrågasättas om rekvisitet att häktningen ska vara absolut nödvändig för att tidsfristen ska få överskridas någonsin kommer vara uppfyllt även i fall då det finns starka skäl som talar för fortsatt häktning. Frågan om när tidsfristen får överskridas bör över­vägas ytterligare under det fortsatta lagstiftningsarbetet.  

Kombinerade häktnings- och huvudförhandlingar  

Utredningens föreslår (s. 124) att om åklagare eller domstol bedömer att ett mål skulle kunna avgöras slutligt i samband med kombinerad häktnings- och huvudförhandling ska, vid beaktande av skyndsamhetskravet i 24 kap. 12 och 13 §§ rättegångsbalken (RB), hänsyn tas även till den fördel som en sådan slutlig prövning skulle innebära för den enskilde. Förslaget innebär att en åklagare ska kunna avvakta något med ingivandet av häktnings­­fram­ställ­ningen i syfte att möjliggöra att åtal ges in inom tredagarsfristen. På mot­svarande sätt ska en tingsrätt kunna avvakta något med att hålla häkt­nings­förhandling i syfte att möjliggöra en slutlig prövning av målet inom fyra­dygns­fristen.

Skyndsamhetskravet i 24 kap. 12 och 13 §§ RB har sin bakgrund i Europa­konventionen. Enligt artikel 5.3 Europakonventionen ska var och en som är arresterad eller på annat sätt berövad friheten utan dröjsmål ställas inför domare. Av Euro­padomstolens Guide on Article 5 of the Convention följer att en period som överstiger fyra dagar som utgångspunkt är för lång (p. 132). Även kortare tid än fyra dagar kan dock innebära en överträdelse av Europakon­ventionens skyndsamhetskrav om det inte föreligger särskilda svårigheter eller excep­tionella omständigheter som gör att den frihets­be­röva­de inte kan ställas in­för en domare tidigare (p 133). 

Enligt utredningens bedömning (s. 125) torde sådan hän­syn, som i praktiken innebär att anhållningstiden som mest skulle för­längas en eller ett par dagar, inte stå i strid med Europakon­ven­tionens mer över­gri­pan­de syften. Detta eftersom följden blir att saken prövas mer skyn­d­samt och, i de flesta fall, även att frihetsberövandet blir kortare. Bedömningen framstår inte som helt invänd­ningsfri om man beaktar att möjligheten att avvakta med häktnings­fram­ställning/förhandling i undantagsfall skulle kunna leda till – inte bara att an­hållningstiden förlängs – utan att frihets­be­rövandet totalt sett blir längre än vad som annars skulle ha blivit fallet. Det framstår som tveksamt om Europa­­domstolen i ett sådant fall skulle anse att skyndsamhetskravet i kon­ventionen är uppfyllt. Frågan har dock inte berörts av utredningen. Jus­titiekanslern saknar en till­räck­lig analys av förslagets förenlighet med Eu­ropakonventionens skynd­samhets­krav och anser att konsekvenserna av förslaget bör övervägas ytterligare.

Intermistiskt förordnande av offentlig försvarare för frihetsberövad person 

Justitiekanslern instämmer med utredningens bedömning (s.128) att det är ange­läget att se till att en miss­tänkt på kort tid kan få en offentlig försvarare förordnad, även när behovet uppkommer kvälls- eller nattetid. Riksåkla­garen har uppmärksammat regeringen på behovet av ett mer stabilt system än den lokala ordning som tillämpas i vissa domsagor och som utredningen redo­gjort för i betänkandet. I sin skrivelse till rege­ringen har Riksåklagaren gett uttryck för uppfatt­ningen att polis och åkla­gare inte bör vara involvera­de i utseendet av offent­lig försvarare till den miss­tänkte, utan att det bör vara domstolen som utser och förordnar försva­raren. Jag delar denna upp­fatt­ning och ställer mig därför tveksam till förslaget. I vart fall bör möjlig­heten att införa ett joursystem för domstolar under kvällar och nätter utredas  innan man bestämmer sig för en lösning som innebär att åkla­garen invol­veras i utseendet av offentlig försvarare.