Kritik mot Kriminalvården för att inte ha uppmärksammat att en person inte längre hade restriktioner

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår JA:s skadeståndsanspråk.

Justitiekanslern kritiserar Kriminalvården, Häktet Sollentuna, för brister i rutinerna som medfört att det där inte uppmärksammades att en frihetsberövad person inte längre hade restriktioner.

Ärendet

Bakgrund

Den 16 oktober 2015 anhölls JA. I anhållningsbeslutet begränsa­des JA:s kontakter med omvärlden på så sätt att han inte fick placeras och vistas tillsammans med andra intagna (s.k. samsittning resp. gemensam vistelse) och att hans rätt att ta emot besök samt skicka och ta emot elektroniska meddelanden och brev skulle prövas. JA tilläts dock att följa nyhetsmedia och inneha tidningar m.m. Den 18 oktober 2015 häktades JA och åklagaren fick tillstånd att meddela beslut om restriktioner. Åklagaren fattade ett nytt restriktionsbeslut som innebar att JA fortsatte att ha samma restriktioner som enligt anhållningsbeslutet. JA fördes till Häktet Sollentuna.

Tingsrätten beviljade den 29 oktober 2015 förlängning av åtalstiden till den 12 november 2015 och meddelade att åklagarens rätt att meddela restrik­tioner kvarstod. Beslutet expedierades till Häktet Sollentuna. På JA:s begäran hölls dock en omhäktningsförhandling vid Attunda tingsrätt den 3 november 2015. Förhandlingen bokades med Kriminalvårdens transportplaneringsenhet men en begäran om instäl­lelse skickades till Häktet Sollentuna. JA och hans försvarare närvarade vid förhandlingen via videolänk från Häktet Sollentuna. Vid förhandlingen avkunnade tingsrätten beslut om att JA skulle kvarbli i häkte, men att åklagaren inte längre hade tillstånd att besluta om restriktioner. Tingsrättens beslut faxades till Häktet Sollentuna samma dag. På faxens sändningskvitto finns angivet att resultatet av faxsändningen varit ”OK”. Restriktionerna hävdes emellertid först den 12 november 2015.

Anspråket m.m.

JA har begärt skadestånd av staten utan att ange något särskilt belopp och anfört i huvudsak följande. Han har felaktigt varit belagd med restriktioner under tio dagar. Efter omhäktningsförhandlingen frågade han dagligen häktespersonalen varför han fortfarande hade restrik­tioner, trots att åklagaren inte längre hade tillstånd att besluta om restrik­tioner. Han har då bara fått svaret att åklagaren måste meddela häktet om restriktionerna är släppta. Restriktionerna skapade problem för honom när det gällde kontakten med hans barn och familj. Han fick också sitta på restriktionsavdelning extra länge.

Kriminalvården, som motsatt sig skadeståndsanspråket, har yttrat sig och anfört i huvudsak följande.

Enligt Kriminalvårdens anteckningar nåddes Häktet Sollentuna av häkt­nings­protokollet först den 12 november 2015. Det fanns dock inget känt problem med häktets fax den 3 november 2015. Ett fax som innebär att restriktioner hävs hanteras enligt häktets rutiner omedelbart av kansliperson­al och ansvarig klienthandläggare meddelas. Det inkomna faxet läggs, efter att dokumentation skett i datorsystemet, i den intagnes akt. När häktningen hävs gallras akten. Endast det ursprungliga häktningsmeddelandet, häkt­ningsprotokollet och restriktions­anvisningen sparas. I detta fall har samtliga handlingar från den aktuella häktningstiden gallrats ur JA:s akt.

När en omhäktningsförhandling hålls via videolänk närvarar personal från Nationella Transportenheten inom Kriminalvården (NTE) vid förhand­lingen. Efter att en sådan förhandling har ägt rum och den intagne trans­porteras tillbaka till avdelningen sker en muntlig överlämning från NTE:s personal till avdelningspersonal på häktet om vad domstolen meddelat. Informationen lämnas därefter till vakthavande befäl.

Det finns idag inte någon generell kontroll från häktets sida att dom­stolen skickar protokoll från just omhäktningsförhandlingar till häktet, utan häktet utgår från att domstolen skickar de protokoll och beslut som med­delas. Om det vid överlämningen framkommer att domstolen beslutat att häva t.ex. tillståndet att meddela restriktioner kontrolleras dock detta genom att klienthandläggaren bevakar vad som registrerats av kansliet i dator­systemet. Om förändringen inte registrerats kontaktar klienthand­läggaren kansliet och eventuellt domstolen för verifiering av uppgifterna.

JA har beretts tillfälle att yttra sig över vad Kriminalvården har anfört.

Justitiekanslern har hämtat in vissa handlingar ur tingsrättens akt (Attunda tingsrätts mål nr B 8942-15) samt handlingar och upplysningar från Åklagarmyndigheten (dnr AM-141431-15).

Justitiekanslerns bedömning

Rättsliga utgångspunkter

Tillstånd för åklagaren att meddela beslut om att en häktads persons kontakter med omvärlden ska inskränkas (s.k. restriktioner) meddelas enligt 24 kap. 5 a § rättegångsbalken av rätten. Vilka typer av restriktioner som åklagaren kan besluta om framgår av 6 kap. 2 § häkteslagen (2010:611). För restriktioner där åklagaren beslutar att prövning ska ske, måste åklagaren godkänna t.ex. ett visst besök, att ett visst brev skickas eller att ett telefonsamtal rings (se Häktningstider och restriktioner, Rapport från Åklagarmyndigheten 2014, s. 22 f.).

Om rätten, efter att ha gett åklagaren tillstånd att meddela beslut om rest­riktioner, senare beslutar att tillståndet inte längre ska gälla, ska häktet underrättas om beslutet. Det vilar i första hand på den som ansvarar för förvaringen av den häktade, dvs. i detta fall häktet, att se till att ett sådant beslut verkställs (se Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel – när och hur får de användas?, 3 uppl., s. 808). Detta innebär att häktet ska se till att restrik­tioner som åklagaren kan ha beslutat om med stöd av det tidigare meddelade tillståndet upphör.

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta personskada, sak­skada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndig­hets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för.  Kriminal­vårdens handläggning av frågor som berör frihets­berövanden är sådan verksamhet.

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritets­kränkande brott. Regleringen i skadeståndslagen innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsut­övning.

Enligt Högsta domstolens praxis (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584) kan staten emellertid också bli ersättningsskyldig för ideell skada vid överträd­el­ser av Europa­konventionen. Enligt artikel 8.1 i Europakonventionen har var och en rätt till respekt för bl.a. sitt privat- och familjeliv. Rättigheten får enligt artikel 8.2 inte inskränkas annat än med stöd av lag.

Frågan om skadestånd

Lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) medger inte någon rätt till ersättning när frihetsberövandet i och för sig varit korrekt men på grund av ett fel genomförts under för den enskilde mer ingripande villkor än som varit avsett. JA kan därför inte tillerkännas ersättning för lidande enligt frihetsberövandelagen.

Att Kriminalvården inte uppmärksammade att tingsrätten vid omhäktnings-förhandlingen beslutade att häva restriktionerna måste anses utgöra fel och försummelse vid myndighets­utöv­ning. Utredningen i ärendet ger dock inte underlag för bedömningen att detta innefattar något sådant integritetskrän-kande brott mot JA som är en förutsättning för att han ska kunna vara berättigad till ersättning för ideell skada med stöd av skadeståndslagen. Inte heller på denna grund har JA därför rätt till skadestånd.

De restriktioner som ålades JA när han fick sin rätt till kontakter med omvärlden inskränkt i samband med frihetsberövandet innebar ett ingrepp i hans rätt till privat- och familjeliv. De dagar han var ålagd restriktioner trots att det fanns ett domstolsbeslut om att restriktionerna skulle hävas saknades det lagstöd för intrånget. Detta innebär att hans rätt enligt Europakonventio-nens artikel 8 har åsidosatts.

Enligt artikel 13 i Europakonventionen ska var och en vars i konventionen angivna fri- och rättigheter kränkts ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet. Enligt Europadomstolens praxis innebär detta att konventionsstaterna är skyldiga att tillhandahålla effektiva nationella rätts­medel för att antingen förebygga kränkningen eller dess fort­sättning eller också gottgöra en kränkning som redan har inträffat.

Konventionsstaterna har en viss frihet att bestämma hur förpliktelserna enligt artikel 13 ska uppfyllas. En överträdelse av konventionen behöver inte alltid medföra ekonomisk ersättning, även om det i princip måste finnas en sådan möjlighet. Gottgörelse kan ske i andra former. I vissa fall kan konstate­ran­det att en kränkning skett i sig vara tillräckligt som gottgörelse för en skada (se NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584 med hänvisningar).

Genom detta beslut konstateras att en överträdelse av JA:s rätt till privat- och familjeliv har skett genom att han hade restriktioner under tio dagar utan lagstöd. De konsekvenser felet fått för JA får dock anses ha varit mindre allvarliga. Ett konstaterande av att en kränkning skett utgör därför, vid en samlad bedömning, enligt Justitiekanslern i detta fall en tillräcklig gottgörelse för den kränkning som drabbat JA genom överträdelsen av Europakonven­tion­en. Justitiekanslern beaktar därvid även att det lägsta belopp som normalt sett bör förekomma när ekonomisk ersättning ska utges för att uppfylla förpliktelserna enligt artikel 13 i Europakonventionen motsvarar det skadestånd för ideell skada som skulle ha betalats ut vid ett felaktigt frihetsberövande av motsvarande längd (jfr NJA 2013 s. 842 p. 61).

JA har således inte rätt till ekonomisk ersättning för ideell skada med anledning av att hans rättigheter enligt Europa­konven­tio­nen har över­trätts. Eftersom han inte heller har rätt till sådan ersättning på någon annan grund ska hans skadeståndsanspråk avslås.

Frågan om tillsyn

Av tingsrättens dagboksblad framgår inte att något häktningsprotokoll expedierades till Häktet Sollentuna den 12 november 2015. Däremot framgår att åklagaren denna dag begärde förlängning av åtalstiden och att tingsrätten fattade beslut om sådan förlängning efter att ha hört försvararen. Att det på sändningskvittot på tingsrättens fax angavs att resultatet av sändningen var ”OK” talar starkt för att protokollet från häktnings­förhandlingen den 3 november 2015 kom in till Häktet Sollentuna redan omkring kl. 15 samma dag och att det på något sätt brustit vid häktets mottagande av faxet.

De rutiner som enligt vad som redovisats i utredningen fanns vid Häktet Sollentuna för att kontrollera vilket beslut som hade fattats i samband med en omhäktningsförhandling har i detta fall uppenbarligen inte varit tillräckliga. Det är, i avsaknad av någon skriftlig dokumentation, inte klarlagt om de uppgivna rutinerna följdes såtillvida att ett muntligt överlämnande från NTE:s personal till personalen på häktet faktiskt ägt rum efter förhandlingen. Krav på en sådan dokumentation borde ingå i häktets rutiner. Oavsett om ett överlämnande skedde där det lämnades felaktig information om vad rätten beslutat eller om något muntligt överlämnande aldrig skedde, är det allvarligt och oacceptabelt att informationen om att åklagaren inte längre hade tillstånd att meddela beslut om restriktioner gick förlorad längs vägen. I avsaknad av något klart besked om vad som hade beslutats vid omhäktningsförhandlingen i frågan om restriktioner borde detta ha kontrollerats med åklagaren. JA har uppgett att han dagligen frågat häktespersonal varför han fortfarande hade restriktioner trots tingsrättens beslut. Det är särskilt anmärkningsvärt att detta inte föranledde häktet att kontakta åklagaren och kontrollera vad som gällde avseende restriktionerna.

Att häktet, trots att man var medvetet om att en omhäktnings­förhandling skulle hållas den 3 november 2015, inte reagerade när man inte erhöll något protokoll från den i nära anslutning till förhandlingen, framstår också som en brist i gällande rutiner. Särskilt vid en omhäktningsförhandling via videolänk, när rätten inte kan lämna över något häktningsbevis till NTE:s personal, är det viktigt att häktet så snart som möjligt ser till att få en skriftlig bekräftelse på den information som direkt efter förhandlingen muntligen lämnas av NTE:s personal till avdelningspersonalen. En muntlig överföring av information innebär alltid en viss risk för att informationen förvrängs på något sätt – en risk som påverkas bl.a. av hur komplex informationen är och vilken insikt om reglerna och betydelsen av olika beslut den person har som förmedlar informationen. Häktet bör därför, utöver en dokumentation av den muntliga överlämningen, ha en rutin för bevakning av att häktnings­protokollet kommer in, och att det också sker en kontroll av att informationen i protokollet överensstämmer med den information som har förmedlats muntligen.

De brister som enligt vad som framkommit funnits i rutinerna vid Häktet Sollentuna har medfört att JA felaktigt haft restriktioner under tio dagar. För detta bör Kriminalvården kritiseras. Jag utgår från att rutinerna vid Häktet Sollentuna kommer att ses över med anledning av det inträffade.