Diarienr: 127-17-4.1 / Beslutsdatum: 12 maj 2017

Ersättning enligt frihetsberövandelagen har jämkats till noll på grund av eget beteende

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår LH:s begäran om ersättning.

Begäran m.m.

LH har varit anhållen och häktad under tiden den 12 – 25 mars 2016 på grund av misstanke om brott. Frikännande dom har meddelats.

LH har begärt ersättning för lidande enligt Justitiekanslerns praxis.

Åklagarmyndigheten har lämnat ett yttrande.

Justitiekanslern har tagit del av Hovrätten för Västra Sveriges dom 15 augusti 2016 i mål nr B 3006-16.

Justitiekanslerns bedömning

Allmänna utgångspunkter

Enligt 2 § frihetsberövandelagen har den som varit anhållen under en tid av minst 24 timmar i sträck eller häktad på grund av misstanke om brott rätt till ersättning om förundersökningen avslutas utan att åtal väcks eller om frikännande dom meddelas.

LH har blivit frikänd för den brottslighet som föranledde frihetsberövandet. Han är därmed i princip berättigad till ersättning för det lidande som frihetsberövandet får antas ha inneburit för honom.

I detta fall uppkommer emellertid frågan om det finns skäl att sätta ned ersättningen med stöd av 6 § frihetsberövandelagen.

Jämkning enligt 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen

Ersättning kan vägras eller sättas ned om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsberövande eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas (se 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen). Regeln bör emellertid enbart tillämpas i de fall där den frihetsberövades eget beteende eller handlande har varit avgörande för beslutet att ingripa mot honom (jfr SOU 1993:55 s. 216). Eventuella kvarstående brottsmisstankar får inte föranleda att ersättningen sätts ned. För att nedsättning med hänvisning till den skadelidandes eget beteende ska kunna ske har det ansetts krävas att det agerande som föranleder nedsättning avser något annat än det handlande som låg till grund för frihetsberövandet, dvs. brottspåståendet (se NJA 2013 s. 1003).

Med hänsyn till att möjligheten till nedsättning kan anses innefatta ett undantag från den grundläggande rättsstatliga principen att den som inte har blivit dömd i en rättegång ska betraktas som oskyldig är det också påkallat med en restriktiv tillämpning av bestämmelsen. Det är staten som måste att visa att förutsättningarna för nedsättning är uppfyllda (prop. 1997/98:105 s. 25 f. och s. 56).

I ärendet är utrett att det vid ett polisingripande påträffades en större mängd stöldgods och misstänkt stöldgods i en lägenhet där LH befann sig. Det är även utrett att han anlände till lägenheten dagen dessförinnan. Av hovrättens domskäl framgår även att LH måste ha insett att lägenheten tjänade som lokal för demontering, sortering och lagring av stöldgods.

Enligt Justitiekanslerns bedömning har LH, genom att kvarstanna i lägenheten trots vetskapen om häleriverksamheten, medvetet försatt sig i en situation där han löpt en överhängande risk att bli misstänkt för allvarlig brottslighet. LH:s eget beteende har därmed gett anledning till att misstankar riktades mot honom. Han har därigenom i väsentlig omfattning själv föranlett att han blev frihetsberövad.

Mot den bakgrunden finns det anledning att jämka den ersättning som LH är berättigad till. Förhållandena är i vart fall sådana att det är oskäligt att utge någon ersättning. LH:s begäran om ersättning ska därför jämkas till noll.