Inget skadestånd för överträdelse av Europakonventionen vid löneutmätning när kränkningen erkänts och sökande gottgjorts på annat sätt

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår MF:s anspråk.

Ärendet

Bakgrund

För uttagande av restförda skatteskulder pågick utmätning av MF:s lön. Utmätningsbeloppet var bestämt till 24 784 kr och förbehålls­beloppet till 7 031 kr. Den 6 maj 2017 gjorde Skatteverket en avräkning på skattekontot mot MF:s skuld hos Kronofogdemyndigheten. Med­len krediterades den 10 maj 2017. Efter detta kvarstod endast en skuld om 1 800 kr som utgjordes av grundavgifter. Löneutmätningsbeslutet ändrades emellertid inte, vilket ledde till att MF:s arbetsgivare den 23 maj 2017 betalade ut 21 783 kr av dennes lön till Kronofogdemyndigheten. Löneutmätningsbeslutet upphävdes den 26 maj 2017 och den 16 juni 2017 återbetalades 19 983 kr till MF.

Anspråket m.m.

MF har, som det får uppfattas, begärt skadestånd av staten med 10 000 kr avseende ersättning för ideell skada (lidande). Till stöd för sitt anspråk har han anfört att Kronofogdemyndighetens felaktiga handläggning orsakat honom lidande.

Kronofogdemyndigheten har med ett eget yttrande lämnat över anspråket hit.

Justitiekanslerns bedömning

Den rättsliga regleringen

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta personskada, sak­skada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndig­hets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för.  Kronofogdemyndighetens handläggning av och beslut i utsökningsmål är sådan verksamhet.

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritets­kränkande brott. Regleringen i skadeståndslagen innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsut­övning.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess norm­skydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. Det är inte tillräckligt att en myn­dighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbise­enden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

Enligt Högsta domstolens praxis (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584) kan staten också bli ersättningsskyldig vid överträd­el­ser av Europa­konventionen. I den mån Sverige har en för­plikt­else att gottgöra en över­trädelse av konventionen genom en rätt till skade­stånd ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. Vid prövningen ska denna be­stäm­mels­e tolkas konformt med konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de be­gräns­ning­ar som följer av 2 kap. 3 § skade­stånds­lagen inte bortfalla ens vid en kon­­ventionskonform tolkning. Därmed kan ersätt­ning för ideell skada vid över­träd­elser av konventionen i regel inte grundas på skade­stånds­lag­en. Sådan ersättning kan dock utgå utan särskilt lag­stöd om det krävs för att upp­fylla Sveriges åtag­­an­den enligt kon­ven­tion­en. Med det menas skyl­dig­het­­en enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella planet till­handa­hålla rätts­medel för att komma till rätta med konventions­över­träd­elser.

Enligt artikel 13 i Europakonventionen ska var och en vars i konventionen angivna fri- och rättigheter har åsidosatts ha tillgång till ett effektivt rätts­medel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen har förövats av någon under utövning av offentlig myndighet. Enligt Europa­domstolens praxis innebär bestämmelsen att konventionsstaterna är skyldiga att tillhandahålla effektiva nationella rättsmedel för att antingen förebygga den påstådda kränkningen eller dess fortsättning eller gottgöra en kränkning som redan har inträffat (se t.ex. Kudla mot Polen, no. 30210/96, dom den 26 oktober 2000).

I artikel 13 uppställs inga specifika krav på formerna för rättelse eller gott-görelse och det ankommer därmed i första hand på respektive konventions­stat att fastställa de närmare villkoren i detta hänseende. Skadestånd kan utgöra ett effektivt rättsmedel men något uttryckligt krav på att skadestånd ska utgå i vissa situationer följer inte av artikel 13. Däremot kan frånvaron av andra rättsmedel eller den omständigheten att ett beslut som syftar till att ge rättelse av olika skäl inte har någon praktisk effekt medföra att den återstående möjligheten för att uppfylla kraven enligt ar­tik­el 13 är att utge ekonomisk kompensation. Det ligger dock i sakens natur att det måste betraktas som mer effektivt att tillhandahålla rättsmedel som gör det möjligt att bota konventionskränkningar redan inom ramen för den pro­cess där de uppstår än en möjlighet att erhålla ekono­misk kompensation i efterhand.

Sammanfattningsvis innefattar artikel 13 en förpliktelse för staten att tillhanda­­hålla rättsmedel men förpliktelsen innebär inte någon rätt till ekonomisk ersättning vid varje konventionskränkning utan det kan vara tillräckligt att kränkningen undanröjs eller gottgörs på annat sätt.

Bedömningen i detta fall

Enligt 7 kap. 10 § första stycket utsökningsbalken ska ett beslut om löneut­mätning ändras, om det finns anledning till det. I detta fall har Kronofogde-myndigheten underlåtit att ändra löneutmätningsbeslutet, vilket fått till följd att det belopp som utmättes översteg MF:s skulder med 19 983 kr. Krono­fog­de­myndighetens handläggning har innefattat fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. Staten är därför i princip skadeståndsskyldig i förhållande till MF.     

Hela det felaktigt utmätta beloppet har dock återbetalats till MF. Han har därmed inte lidit någon ekonomisk skada. Utredningen ger inte heller stöd för slutsatsen att det har begåtts något sådant integritetskränk­ande brott som är en förutsättning för att ersättning för ideell skada ska utgå enligt skade­ståndslagen. Frågan är då om ersättning för ideell skada ändå kan utgå med hänvisning till att MF:s rättigheter enligt Europa­konventionen har åsidosatts.

Enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen ska varje fysisk eller juridisk person ha rätt till respekt för sin egendom och ingen får berövas denna annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser. Detta inskränker dock inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med allmännas intresse. Ett intrång i den enskildes äganderätt ska ske i enlighet med lag, ha ett legitimt syfte och åtgärden måste stå i proportion till det syfte som ska uppnås (se t.ex. Hellborg mot Sverige, no. 47473/99, dom den 28 februari 2006, p. 45 och NJA 2004 s. 336).

Utmätningen av MF:s lön har utgjort ett intrång i hans egendoms­skydd såsom detta kommer till uttryck i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Det står klart att intrånget inte har skett i enlighet med lag. MF:s rättigheter enligt Europakonventionen har alltså åsidosatts genom Kronofogdemyndighetens agerande.

En konstaterad överträdelse av Europakonventionen medför, som framgått ovan, emellertid inte en automatisk rätt till skadestånd. Det kan vara tillräckligt att kränkningen undanröjs eller gottgörs på något annat sätt. Högsta domstolen har uttalat att ekonomisk gottgörelse inte bör fjärmas alltför mycket från vad som gäller när skadestånd döms ut i jämförbara fall. Ifall omständigheterna inte motiverar ersättning med 10 000 kr eller mer, så får den skadelidande i regel nöja sig med annan gottgörelse (se NJA 2013 s. 842).

I det aktuella fallet har Kronofogdemyndigheten återbetalat hela det utmätta beloppet till MF inom en månad från den felaktiga utmätningen. Den rättighetskränkning som MF har varit utsatt för, får mot denna bakgrund anses gottgjord genom återbetalningen och genom det erkännande av överträdelsen som kommer till uttryck genom detta beslut. Någon ersättning för ideell skada ska därför inte utgå.

MF:s skadeståndsanspråk ska alltså avslås.