Skadeståndsanspråk med anledning av Polismyndighetens beslut om husrannsakan och beslag

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår AA:s anspråk. 

Ärendet

Bakgrund

Polismyndigheten beslutade den 16 november 2017 att genomföra en husrannsakan i AA:s garage på grund av misstanke om att det där fanns visst stöldgods. Polisen angav i protokollet över husrannsakan att ändamålet med åtgärden var att utröna omständigheter som kunde ha betydelse för utredning av brott samt eftersökande av föremål som var underkastade beslag. Beslutet att genomföra husrannsakan verkställdes av polisen kl. 06.00 samma dag. Vid husrannsakan påträffades en båt som stod på en trailer. Målsäganden, som närvarade under husrannsakan, pekade ut båten och trailern som sina. Polisen tog båten och trailern i beslag eftersom egendomen kunde antas ha betydelse för utredningen av brott och kunde antas ha avhänts någon genom brott. Vid denna tidpunkt gjorde både målsäganden och AA anspråk på båten och trailern. I ett senare polisförhör, den 8 januari 2018, uppgav AA att han i efterhand förstått att båten tillhör målsäganden och att han blivit lurad att köpa den. Han uppgav att han inte längre gjorde anspråk på själva båten men att han gjort tillbyggnader på den som han i samråd med målsäganden skulle se till att ta bort.

Den 11 januari 2018 beslutade Polismyndigheten att häva beslagen av båten och trailern till målsäganden. Egendomen lämnades ut till målsäganden fyra dagar senare. AA hade innan utlämnandet hämtat de delar som han hade monterat på båten. Trailern hade skadats under tiden den varit i beslag och målsäganden informerades om möjligheterna att söka skadestånd för detta.

Den 19 februari 2018 beslutade åklagare att inte väcka åtal mot AA.

Anspråket m.m.

AA har begärt skadestånd av staten med sammanlagt 55 000 kr, varav 50 000 kr för ideell skada och 5 000 kr för förstörd egendom. Han har till stöd för sitt anspråk anfört bl.a. följande. Polismyndighetens beslut om husrannsakan var felaktigt eftersom det grundades på en uppgift från en okänd person. Husrannsakan genomfördes på ett högljutt och olämpligt sätt och han blev vid tillfället förhörd trots att han inte fick någon information om vad saken gällde eller att husrannsakan pågick. Under husrannsakan fick målsäganden närvara och rota i hans egendom. Den trailer som togs i beslag har förstörts under tiden den var i polisens vård. Polisen har lämnat ut både båten och trailern till målsäganden innan ägarfrågan utretts. Händelsen har medfört skvaller i hans närmaste omgivning vilket har orsakat lidande för honom och hans familj. Det har även lett till att han tvingats byta arbete. Husrannsakan var inte en proportionerlig åtgärd i detta fall.

Polismyndigheten har yttrat sig över anspråket och AA har lämnat synpunkter på yttrandet.

Justitiekanslerns bedömning

Skadeståndsrättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta personskada, sak­skada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för.

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan enligt dessa regler ges ut endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott.

Skadestånd ska också ges ut när Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584, jfr 3 kap. 4 § skadeståndslagen beträffande skadefall som inträffar efter den 1 april 2018). Med det menas skyldigheten enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella planet tillhandahålla rättsmedel för att komma till rätta med konventionsöverträdelser. I dessa fall ska skadestånd, enligt Högsta domstolens praxis, i första hand ges ut med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Vid prövningen ska denna bestämmelse tolkas konformt med konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de begränsningar som följer av 2 kap. 3 § skadeståndslagen inte bortfalla ens vid en konventionskonform tolkning. Därmed kan ersättning för ideell skada vid överträdelser av konventionen i regel inte grundas på skadeståndslagen. Sådan ersättning kan dock ges ut utan särskilt lagstöd.

Husrannsakan

Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är var och en gentemot det allmänna skyddad mot bl.a. husrannsakan. Att det skyddet under vissa förutsättningar kan begränsas genom lag framgår av 2 kap. 20 § regeringsformen.

Det grundlagsfästa skyddet mot husrannsakan begränsas bl.a. genom bestämmelser i 28 kap. rättegångsbalken. Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa, får husrannsakan genomföras bl.a. för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet (28 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken). Om husrannsakan ska verkställas hos annan än den som är skäligen misstänkt för brottet krävs att brottet begåtts hos personen, att den misstänkte har gripits på platsen eller att det annars finns synnerlig anledning att det vid husrannsakan ska anträffas föremål som kan tas i belag (28 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken). Kravet på ”synnerlig anledning” innebär att det ska föreligga en faktisk omständighet som påtagligt visar att man med fog kan förvänta sig att uppnå det avsedda resultatet med husrannsakan (se SOU 1995:47 s. 239 f. och JO 1988/89 s. 68).

En målsägande får tillåtas att närvara vid en husrannsakan för att lämna nödvändig information (28 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken). Målsäganden bör i regel inte tillåtas att närvara, men närvaro kan exempelvis vara påkallad för identifiering av ett eftersökt föremål (se NJA II 1933 s. 120).

Var och en har enligt artikel 8.1 i Europakonventionen rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Rättigheterna kan emellertid begränsas. Om det som inträffat utgör ett ingrepp i en skyddad rättighet måste ingreppet – för att vara tillåtet – ha skett i enlighet med lag, vara ägnat att tillgodose något av de legitima intressen som anges i artikel 8.2, t.ex. förebyggande av oordning eller brott, samt vara nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose intresset. Det sistnämnda kravet ger uttryck för en s.k. proportionalitetsprincip.

Bedömningen i detta fall

Polismyndigheten hade anledning att anta att en stöld hade begåtts och därmed fanns det grundläggande förutsättningar för att utföra en husrannsakan. Uppgifterna om att målsägandes båt och trailer hade iakttagits i AA:s garage kom från en anonym uppgiftslämnare och vidarebefordrades till polisen av målsäganden.

Anonyma uppgifter anses inte ensamma kunna ligga till grund för ett beslut om husrannsakan eller annat tvångsmedel (se bl.a. JO 1996/97 s. 170 med hänvisningar och Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, fjärde upplagan, 2018, s. 40 f.). Polismyndigheten kan dock, genom t.ex. spaning eller förhör som föranletts av de anonyma uppgifterna, få fram kompletterande information som utgör ett tillräckligt underlag för att en husrannsakan ska vara tillåten.

I det här fallet har Polismyndigheten inte vidtagit några ytterligare utredningsåtgärder för att kontrollera de anonyma uppgifterna. Det har alltså inte, utöver de anonyma uppgifterna, funnits någon faktisk omständighet som påtagligt visat att man med fog kunnat förvänta sig att anträffa båten och trailern hos AA. Att det finns en stöldanmälan som svarar mot de anonyma uppgifterna är inte tillräckligt (se Lindberg a.a. s. 41).

Det har i det här fallet dessutom krävts ”synnerlig anledning” för en husrannsakan hos AA, vilket ställer ytterligare krav på de faktiska omständigheter som stöder uppfattningen att det eftersökta godset skulle finnas hos AA. Omständigheterna var inte sådana att Polismyndigheten hade tillräckliga förutsättningar att fatta beslutet om husrannsakan. Beslutet måste därmed anses utgöra fel och försummelse i skadeståndslagens mening.

Någon sakskada kan inte anses ha uppkommit genom beslutet om husrannsakan. AA har begärt ersättning även för ideell skada. Utredningen ger inte underlag för slutsatsen att det har förekommit något sådant integritetskränkande brott som är en förutsättning för att utge ersättning för ideell skada enligt skadeståndslagen. Frågan är om skadestånd ska betalas på den grunden att polisens agerande har utgjort en överträdelse av AA:s rättigheter enligt artikel 8 i Europakonventionen.

Själva beslutet om husrannsakan får anses ha haft stöd i lag i konventions-rättslig mening. Åtgärden har också syftat till att uppfylla ett av de legitima ändamål som anges i artikel 8.2 i konventionen, nämligen förebyggande av brott. Husrannsakan under de rådande omständigheterna var däremot inte en nödvändig åtgärd för att tillgodose intresset att förebygga brott. Konventionens krav på proportionalitet kan därför inte anses ha varit uppfyllt. AA:s rättigheter enligt artikel 8 Europakonventionen har därmed åsidosatts.

Frågan är dock om AA – för att den konstaterade överträdelsen ska anses gottgjord – ska tillerkännas skadestånd för ideell skada. I praxis har det ansetts att en rätt till ersättning förutsätter att skadan är av viss storleksordning (se bl.a. NJA 2013 s. 842 p. 61). Vid mindre allvarliga ideella skador kan det vara en tillräcklig gottgörelse att överträdelsen erkänns.

Avgörande för frågan om det finns en rätt till ekonomisk gottgörelse för ideell skada är hur allvarlig överträdelsen är och vilka negativa följdverkningar den har medfört för den enskilde. AA har utsatts för ett straffprocessuellt tvångsmedel som inte stod i proportion till det intresse det var ägnat att tillgodose. Han har inte haft möjlighet att få tillåtligheten av åtgärden prövad innan beslutet verkställdes. Utredningen ger dock inte stöd för att husrannsakan genomförts på ett sätt som varit särskilt ingripande. Att målsäganden tillåtits närvara har haft stöd i lag och kan inte anses ha medfört mer än obetydligt obehag för AA. Inte heller har åtgärden varit långvarig. Det måste särskilt beaktas att husrannsakan skedde i AA:s garage och inte i hans bostad.

Vid en samlad bedömning utgör ett konstaterande av att en konventionsöverträdelse skett i detta fall en tillräcklig gottgörelse för den överträdelse av artikel 8 i Europakonventionen som AA utsatts för. 

Beslagen av båt och trailer

Föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller vara avhänt någon genom brott får tas i beslag (se 27 kap. 1 § rättegångsbalken). Enligt huvudregeln ska ett föremål som tagits i beslag lämnas ut till den som beslaget gjordes hos i samband med att beslaget hävs. Om den personen inte gör anspråk på föremålet ska föremålet lämnas ut till den som gör anspråk på det om han eller hon kan visa sannolika skäl för sin rätt till föremålet (27 kap. 8 a § rättegångsbalken).

Beslagtagen egendom kan även lämnas ut till en målsägande som har framställt anspråk på egendomen om det är uppenbart att han eller hon har bättre rätt till den än personen som beslaget har gjorts hos (27 kap. 4 a § rättegångsbalken). Har det fattats beslut om att häva ett beslaget utifrån att det är uppenbart att målsäganden har bättre rätt till egendomen, får beslaget hävas först tre veckor efter det att en underrättelse om beslutet sänts till den som beslaget har gjorts hos. Om den personen medger får dock beslaget hävas omedelbart (se 27 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken).

Bedömningen i detta fall

 

Inget annat har framkommit i utredningen än att målsägandens båt och trailer blivit stulna och att det var dessa som fanns i AA:s garage. Enligt 3 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre är det inte möjligt att göra ett godtrosförvärv av stöldgods. AA har därför inte haft någon möjlighet att få bättre rätt till båten och trailern än målsäganden. Det har inte framkommit något i utredningen som talar för att polisens beslut att ta båten och trailern i beslag har utgjort skadeståndsgrundande fel eller försummelse. Eftersom AA inte kunnat göra ett godtrosförvärv av egendomen var det inte heller fel att beslagen hävdes till målsäganden.

Vid utlämnandet gjorde AA inte längre gjorde anspråk på båten. Polisen har därför haft rätt att häva beslaget av båten omedelbart till målsäganden. Mycket talar för att AA även har avsagt sig sitt anspråk på trailern och att även beslaget av denna därmed kunnat hävas omedelbart till målsäganden. Det framgår dock inte med tydlighet av polisförhöret med AA att så var fallet. Polismyndigheten borde i samband med förhöret ha klargjort och redovisat AA:s inställning till respektive beslagspunkt. Justitiekanslern vill erinra om vikten av noggrannhet i beslagsfrågor. Det är särskilt viktigt när flera föremål har tagits i beslag att det på ett tydligt sätt framgår av förundersökningen vem eller vilka som gör anspråk på egendomen i respektive beslagspunkt.

Om AA inte avsagt sig sitt anspråk på trailern skulle Polismyndigheten rätteligen ha skickat en underrättelse till honom och sedan väntat tre veckor innan trailern lämnades ut till målsäganden.

Eftersom det är utrett att AA inte hade rätt till trailern har den uteblivna underrättelsen inte orsakat honom någon skada. Trailern hade hävts till målsäganden även om en underrättelse skickats. Eftersom AA inte är ägare till trailern har han inte heller drabbats av någon skada med anledning av att trailern skadats under tiden den var i Polismyndighetens vård.

Med anledning av det nu anförda ska AA:s skadeståndsanspråk helt avslås