Detta är en utskrift från Justitiekanslerns webbplats

Skriv ut

Handläggningen av ett dispositivt tvistemål som bl.a. i Högsta domstolen vid prövningen av en fråga om taleändring har dragit ut på tiden har ansetts inte innefatta en överträdelse av artikel 6.1 i Europakonventionen

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår LP:s anspråk.

Ärendet

Bakgrund

I juli 2005 väckte LP talan vid Stockholms tings­rätt (mål nr T 20458-05) mot två banker och yrkade att de solidariskt skulle förpliktas att utge skadestånd till honom med 3 311 909 kr. Som grund för talan an­förde han att bankerna hade varit försumliga i vissa hänseenden och att de därför skulle ersätta honom för den skada som vissa utförda options- och terminsaffärer resulterat i liksom för utebliven vinst av två icke utförda affärer med Ericsson- och ABB-aktier under 2004. Han åberopade bl.a. ett kund­avtal från november 2002 enligt vilket han lämnat uppdrag till banken att för hans räkning placera ett kapitalbelopp om ca 1 500 000 kr i olika värdepapper.

Under tingsrättens handläggning av målet förekom sedvanlig skriftväxling mellan parterna. Vidare avhandlades ett antal processuella frågor i huvudsak enligt följande.

LP:s ombud framställde i februari 2006 en begäran om att tings­rätten skulle hänskjuta en fråga i målet till prövning av Högsta domstolen (s.k. hissdispens). Tingsrätten avslog begäran i april 2006. I maj 2006 yrk­ade LP:s ombud att tingsrätten skulle meddela mellan­dom i mål­et. Tingsrätten höll sammanträde för muntlig förberedelse i januari 2007. I februari 2007 frånträdde LP:s två ombud sina uppdrag. LP ingav ett förslag till mellandomstema till tingsrätten i maj 2007. I mars 2008 anlitade LP nya ombud. I april 2008 beslutade tings­rätten att läm­na yrkandet om mellandom utan bifall.

I juni 2008 justerade LP sitt yrkande till att avse ett sam­man­lagt belopp om 4 355 855 kr och hänförde sig härvid även till utebliven vinst från icke utförda affärer under 2002 med aktier i Ericsson, ABB, WM-Data, Skandia och Boss Media. Den 16 oktober samma år beslutade tings­rätt­en att avvisa hans nya yrkande med motiveringen att det utgjorde en otillåten ändring av talan då det enligt tingsrätten inte kunde anses stödja sig på väsentligen samma grund som hans ursprungliga talan i målet. Tingsrätten fram­höll bl.a. att LP inte lagt några uteblivna köp av aktier i WM-Data, Skandia eller Boss Media till grund för beräkningen av det ur­sprung­­ligen yrkade beloppet och inte heller vid skadeberäkningen hade gjort gäll­ande att aktier i Ericsson eller ABB skulle ha köpts vid någon tidigare tidpunkt än 2004.

LP överklagade tingsrättens avvisningsbeslut till Svea hovrätt, som avslog överklagandet i beslut den 4 mars 2009 (mål nr Ö 8755-08). Hovrätten ansåg för sin del att den skada som LP yrkade ersätt­ning för, till skillnad från det ursprungliga yrkandet, inte grundade sig på de avtal som träffats mellan parterna och därför inte kunde anses stödja sig på väsentligen samma grund.

LP överklagade till Högsta domstolen (mål nr Ö 1586-09). Pröv­ningstillstånd i målet meddelades den 31 maj 2010. Den 28 oktober 2011 be­slutade Högsta domstolen att med ändring av hovrättens beslut undanröja av­visningsbeslutet. Högsta domstolen konstaterade att det förhöjda yrkandet baserades på en skadeståndsberäkning där det verkliga händelseförloppet var oförändrat men det hypotetiska händelseförloppet ändrats till att avse de affärer som LP ursprungligen önskade få utförda men som till följd av bankens rådgivning inte utfördes. Fråga var emellertid om samma upp­dragsförhållande, vilket inbegripit såväl rådgivning som placeringar, och det rörde sig om förvaltning av samma kapital och denna förvaltning hade oför­­­ändr­at påståtts varit oaktsam i olika hänseenden och därmed skade­stånds­­­­­grundande. De nya påståendena om det hypotetiska händelseförloppet kunde därför inte, om de beaktades, anses förändra talans identitet.

Efter att målet återlämnats till tingsrätten sattes det ut till förnyat samman­träd­e för muntlig förberedelse den 30 mars 2012. Vid sammaträdet träffade part­er­na förlikning och LP återkallade sin talan. Tingsrätten skrev av målet från vidare handläggning. Beslutet har vunnit laga kraft.

Anspråket

LP har begärt skadestånd av staten utan att ange något preciserat belopp. Till stöd för sitt anspråk har han, som Justitiekanslern uppfattar hon­om, anfört att hans rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Euro­pakonventionen har kränkts genom den långa handlägg­nings­tiden. LP har lämnat en redogörelse för målets handläggning och har givit in uts­krift­er av Högsta domstolens re­spek­tive Stockholms tingsrätts dag­boks­blad.

Utredningen

Justitiekanslern har inhämtat yttrande från Högsta domstolen och från Stockholms tingsrätt.

Högsta domstolen, ordföranden ML, har anfört bl.a. följande:

Målet har i enlighet med domstolens interna regler inte handlagts som ett förtursmål. Enligt domstolens dåvarande riktlinjer skulle mål som inte var förtursklassade normalt föredras för frågan om prövningstillstånd inom 6 mån från ankomstdagen och föredras för slutligt avgörande inom ett år från beslut om prövningstillstånd, förutsatt att skriftväxlingen i målet var avslutad då.

Målet kom in till HD den 3 april 2009 och föredrogs för frågan om prövningstillstånd dels den 12 november 2009 för en ledamot som hänsköt målet till prövning av tre leda­möter och dels den 31 maj 2010 då sådant tillstånd meddelades. Ingen skriftväxling skedde före beslutet. Svarsskrivelser inkom till HD den 30 juni 2010. Målet om­för­dela­des till ny rotel och föredragande i december 2010. Viss skriftväxling m.m. skedde var­på målet var klart för inläsning och föredragning för avgörande i mitten av maj 2011. Målet föredrogs för avgörande den 28 september 2011. Slutligt beslut meddelades den 28 oktober 2011.

Den sammanlagda handläggningstiden för målet i HD uppgår således till ca 2 år 6 mån.

Målet rörde bl.a. frågan om ändring av talan. Reglerna kring detta spörsmål är inte helt lätta att tillämpa. Detta framgår även av HD:s och underrätternas skilda bedömningar i detta mål.

Hög arbetsbelastning hos föredraganden i kombination med målets svårighetsgrad är de främsta förklaringarna till att målet dragit ut på tiden fram till dess att målet lottades om till annan rotel. Därefter föreligger inte någon egentlig tidsutdräkt. Den nye före­drag­an­den anmälde målet till föredragning när skriftväxlingen var klar i maj 2011 men fick inte tid förrän till början av hösten på grund av anhopning av andra mål som priori­ter­ades.

Högsta domstolen avstår från att göra en bedömning av om Europakonventionens krav på rätt till rättegång inom skälig tid har upprätthållits i detta fall. Anledningen är att frå­ga kan komma upp i ett mål i domstolen. Det är därför inte lämpligt att domstolen ger uttryck för en uppfattning i förväg.

Stockholms tingsrätt, chefsrådmannen ML till vars över­väg­an­den lagmannen AE har anslutit sig, har anfört bl.a. följande:

Vad gäller den första tidsperioden har under denna aktualiserats frågor om s.k. hiss­disp­ens till Högsta domstolen, mellandom och ändring av talan. I alla dessa frågor har skrift­­växling ägt rum och tingsrätten fattat beslut. Tingsrätten har även inför prövningen av fråg­an om mellandom skulle meddelas hållit ett sammanträde för muntlig förbered­else. I februari 2007 avträdde också kärandens ombud vilket medförde att LP be­gär­de och fick anstånd under våren att komma in med yttrande. Nytt ombud an­mälde sig sedan i mars 2008. Förutom en period under tiden maj till oktober 2007,vilket var under den tid som käranden saknade ombud, har jag inte kunnat se att det förevarit några omo­tiv­er­ade längre uppehåll i handläggningen. Målet får, som SA [ansvarig rådman för målet sedan oktober 2009; Justitiekanslerns anmärkning] på­pek­at, sägas ha varit såväl kom­pli­cer­at som omfattande. Ett förhållandevis stort antal an­stånd har begärts och beviljats und­er skriftväxlingen. Den omständigheten att tingsrätten tillmötesgått parterna när de begärt anstånd, främst LP och dennes ombud, kan enligt min mening inte åberopas mot tingsrätten till stöd för att LP:s rätt till en rättvis rättegång inom skälig tid åsidosatts.

När det sedan gäller handläggning efter det att akten återkom från Högsta domstolen i november 2011 kan jag konstatera att tingsrätten några dagar därefter kontaktade om­bud­en och bokade in ett sammanträde för muntlig förberedelse att äga rum den 30 mars 2012. Till sammanträdet skulle advokater från tre advokatbyråer bokas. I sådana fall erbjuds advokaterna flera olika tider och det kan ibland vara visst bekymmer att hitta en tid som passar samtliga inblandade. Sekreterarens minnesbild är att fem olika tider er­bjöds under huvudsakligen februari och mars, eventuellt någon tid redan under januari. Den 30 mars var den tidigaste tid då samtliga advokater kunde närvara. I tiden fram till sammanträdet, under december och januari, ägde också viss skriftväxling rum. Vid sam­man­trädet för­lik­tes parterna. Mot den nu beskrivna handläggningen anser jag inte att det kan framföras några invändningar.

LP har i sin skrivelse till JK uppgett att målet i bl.a. Stockholms tingsrätt und­er långa perioder skulle ha blivit liggande utan att något hänt. Som framgått ovan har jag vid min genomgång endast kunnat finna ett uppehåll som inte kan förklaras, från maj till oktober 2007. Det är givetvis beklagligt men ändå en förhållandevis kort tid, under till stor del sommaren, när LP saknade ombud.

Sammanfattningsvis anser jag målet på grund av sin komplexitet, de preliminärfrågor som väckts och bl.a. ombudsbyte fortlöpande handlagts på ett sådant sätt att det inte finns grund för kritik mot domstolens handläggning och att LP:s rätt till en rättvis rätte­gång inom skälig tid således inte åsidosatts.

LP har kommenterat domstolarnas yttranden och har anfört sam­manfattningsvis att handläggningen av målet i Högsta domstolen har präg­lats av perioder av inaktivitet samt att handläggningstiden har varit oaccep­tabelt lång.

Justitiekanslerns bedömning

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har var och en vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse för brott rätt till domstolsprövning inom skälig tid. Artikel 6.1 i kon­ven­tion­en är tillämplig i ärendet.

Frågan om rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts ska enligt Eu­ropadomstolens praxis avgöras genom en helhetsbedömning där hänsyn tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Förutom den totala hand­läggningstiden beaktas särskilt vid bedömningen målets komplexitet, part­ernas agerande, domstolarnas handläggning av målet samt vad som har stått på spel för den enskilde. Inom ramen för bedömningen av domstolarnas hand­läggning av målet fäster Europadomstolen särskild vikt vid om det har förekommit längre perioder av inaktivitet.

Den totala handläggningstiden har i detta fall uppgått till knappt sju år och har innefattat handläggning i tre instanser såvitt avser frågan om tale­änd­ring. Hand­läggningstiden har sam­man­taget sett blivit klart längre än önsk­värt. Fråga har emellertid varit om ett för­­håll­ande­vis komplext mål. Bland annat har flera pro­cess­uella frågor prövats i målet. Målet i huvud­saken har inte varit av den karak­tären att skynd­­sam handläggning har varit på­kall­ad. Även om rätten bär ett över­grip­ande ansvar för att processen drivs framåt måste, i dispositiva tvistemål, part­­er­nas eget agerande – t.ex. i form av vidlyftig processföring – tillmätas be­­­­tydelse vid bedömningen av om rätt­en till rättegång inom skälig tid har upp­­rätt­hållits eller inte. I Europa­dom­stolens praxis finns också exempel på att även totalt sett mycket långa hand­lägg­ningstider i sådana mål inte har innefattat någon kränkning av artikel 6.1 i Europakonventionen (se t.ex. Ciricosta and Viola v. Italy [Application no. 19753/92] där en total hand­lägg­nings­tid om 15 år inte ansågs inne­fatta ett åsidosättande av rätten till rätte­gång inom skälig tid trots att målet i det läget alltjämt var pågående).

När det gäller sådana längre perioder av inaktivitet som Europadomstolen lägger särskild vikt vid ger Europadomstolens praxis inte stöd för att en in­ak­tivitetsperiod ensam kan innebära att artikel 6.1 i Europakonventionen har åsidosatts med mindre än att det är fråga om en verk­ligt substantiell period av inaktivitet. För svensk del bedömde Europadomstolen i målet Martin Denev v. Sweden (Application no. 25419/94) att en kränkning av artikel 6.1 i kon­ventionen hade förekommit då det hade tagit dåvarande Regerings­rätten nästan två år att ta ställning till frågan om prövningstillstånd. Målet var okom­plicerat och dröjs­målet hade inte föranletts av sökanden. Särskild vikt lades dock vid att det rörde sig om ett mål om mönsterskydd där skydds­­tiden – om ansökan bifalls – endast gäller under fem år från an­sök­nings­­tid­punkten. Den totala hand­lägg­nings­tiden uppgick till drygt tre år och nio månader.

Justitiekanslern har inom ramen för statens frivilliga skadereglering, med beaktande av Europadomstolens avgörande i Denev-ärendet samt bl.a. NJA 2005 s. 462, NJA 2005 s. 726 och RÅ 2006 ref. 43, stannat för att en inak­tivitets­period som har varat i två år kan föranleda slutsatsen att en kränkning har förekommit (Justitiekanslerns beslut den 15 april 2008 i ärendena med dnr 7912-07-40, 7913-07-40 och 7914-07-40 samt de omkring fyrahundra­femtio ytterligare anspråk hänförliga till dröjsmål i dåvarande Regerings­rätt­en som Justitiekanslern med utgångspunkt i detta ställningstagande därefter har prövat). Justitiekanslern nådde dock denna slutsats med viss tvekan och då mot bakgrund av det konstaterade problem med långa hand­läggningstider som under den aktuella perioden hade före­legat i Reger­ings­rätten. Frågan om inaktivitetsperiodens längd har därefter inte prövats i dom­stol. Som fram­­­går av t.ex. NJA 2005 s. 462 och NJA 2005 s. 726 är det dock tydligt att varje period av inaktivitet inte innebär att det har skett en överträdelse av rätt­en till rättegång inom skälig tid utan att det måste röra sig om längre så­dana perioder. I det sistnämnda fallet hade det förekommit en period av in­ak­­tivitet på ca ett år vid hovrättens handläggning av ett brott­mål, men den­na inaktivitetsperiod ansågs inte innebära att det hade skett en över­träd­else av artikel 6.1 i Europakonventionen.

Som framgår av tingsrättens yttrande har det inte förekommit några sådana längre perioder av inaktivitet vid tingsrättens handläggning som kan föran­le­da slutsatsen att LP:s rätt enligt artikel 6.1 i Europa­kon­ventionen har åsidosatts. Handläggningstiden i hovrätten framstår också som rimlig. Det­sam­ma kan inte sägas avseende Högsta domstolens handläggning. Det kan konstateras att såväl frågan om prövningstillstånd som prövningen i sak väsent­ligen har överstigit Högsta domstolens egna riktlinjer för handlägg­nings­tid för mål av aktuellt slag. Därtill kommer att även om målet inte i formell mening varit av förturskaraktär, det ligger i sakens natur att pröv­ning­en av frågor om t.ex. tillåtligheten av en taleändring vilka inte innebär att målet i huvudsaken slutligen avgörs, måste ges prioritet. Anledningen till att prövningen i Högsta domstolen har dragit ut på tiden synes främst vara att målet inte har givits den prioritet det borde ha fått, med följd att det blivit ligg­a­nde utan åtgärd under vissa perioder. I enlighet med vad Justitie­kans­lern uttalade i dnr 1220-10-40 är detta i högsta grad otillfreds­ställ­ande. Till skillnad från vad som var fallet i det nyss nämnda ärendet är här emellertid inte fråga om handläggningen av ett brottmål. Den samlade inaktivitets­pe­ri­od som kan bedömas har förekommit i Högsta domstolen är enligt Justitie­kanslern mening inte heller så lång att den ensam ska föranleda slut­satsen att en överträdelse är för handen.

Vid en helhetsbedömning av de omständigheter som har kommit fram i ären­det stannar Justitiekanslern därmed för att LP:s rätt till rätte­gång inom skälig tid artikel 6.1 i Europakonventionen inte har åsido­satts. Hans begäran om ersättning av staten ska därför avslås.