Skadeståndsanspråk mot staten med hänvisning till ett ogillat åtal för ofredande

Justitiekanslerns beslut 

Justitiekanslern avslår skadeståndsanspråket. 

Ärendet 

Bakgrund 

Sökanden arbetade under år 2014 som journalist och krönikör på en nyhetssida som publicerades på nätet. Sökanden skrev där bl.a. en krönika som publicerades i mars 2014. Krönikans syfte var att väcka debatt och diskutera om män skulle ge kvinnor företräde i den feministiska debatten. Läsare av nyhetssidan som var inloggade via Facebook hade möjlighet att, utan att det skedde någon förhandsmoderering, lämna kommentarer under sökandens krönika. Dessa kommentarer visades både på Facebook och på den aktuella nyhetssidan. 

R.R. skrev flera kommentarer under sökandens krönika. En av kommentarerna löd: "Men jämställdhet för mig är att man pullar en sexistisk feministhora i vaginan med en stor kniv. Det bästa man kan göra för jämställdheten i Sverige är att gå ut med ett basebollträ och slå ihjäl sexistiska feministkräk." En annan kommentar var: "Det är sexistiska feministidioter som [sökanden] som skulle behöva hålla käften. Hon gör ju bara bort sig. Upp med en kniv i fittan på sexistiska feminister". 

Åklagaren väckte åtal mot R.R. för ofredande och yrkade samtidigt att R.R. skulle utge kränkningsersättning till sökanden. R.R. bestred ansvar. Stockholms tingsrätt dömde R.R. för ofredande av sökanden beträffande den andra kommentaren och utdömde även det yrkade skadeståndet. R.R. överklagade domen till Svea hovrätt som ogillade åtalet och sökandens skadeståndsanspråk. 

Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd.  

Anspråket 

Sökanden har begärt skadestånd av staten med 60 000 kr samt ränta enligt 4 och 6 §§ räntelagen. Hon har även begärt ersättning för ombudskostnader i ärendet här. Till stöd för sitt anspråk har hon anfört bl.a. följande. 

Hon har utsatts för överträdelser av sin rätt till privatliv genom de hotfulla meddelanden som R.R. lämnat i sina kommentarer på nyhetssidan. Kommentarerna var av sådan karaktär att de även utgjorde ett ingrepp i hennes rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10 i Europakonventionen. Hovrätten har konstaterat att R.R:s handlingar saknar sanktion i svensk rätt. Genom att inte tillhandahålla skyddande lagstiftning och effektiva rättsmedel har staten brustit i sina positiva förpliktelser som följer av artiklarna 8, 10 och 13 i Europakonventionen. Staten har därigenom ådragit sig skadeståndsansvar gentemot henne. 

I sökandens fall var ofredanderegeln i 4 kap. 7 § brottsbalken föremål för prövning i såväl tingsrätt som i hovrätt. I tingsrätten tolkades bestämmelsen så att likgiltigheten inför att mottagaren av kommentaren skulle bli kränkt, i kombination med att den innehöll grova våldsskildringar, talade för att det handlade om ett hänsynslöst beteende. Vidare konstaterades att kommentaren tangerade olaga hot. Med hänsyn till dessa omständigheter dömdes R.R. för ofredande. 

I hovrättens domskäl redogjordes för vad som kan utgöra "annat hänsynslöst beteende". Vikten lades vid att det krävs en viss aktivitet och intensitet från gärningsmannens sida för att beteendet skulle bedömas som hänsynslöst. R.R:s yttringar bedömdes av hovrätten inte utgöra "annat hänsynslöst beteende". 

Regeringen har beslutat om översyn av det straffrättsliga skyddet av enskildas personliga integritet, som har utmynnat i betänkandet "Integritet och straffskydd" (SOU 2016:7). Betänkandet innehåller bl.a. ett förslag till ändrad lydelse av brottet ofredande. 

Förslaget i betänkandet syftar bl.a. till att stävja förfaranden av det slag som förekommit i sökandens fall. För att påvisa den problematik som följer av att applicera nuvarande lydelse av ofredanderegeln på kränkande elektronisk kommunikation citeras och kommenteras just sökandens fall (s. 364 i betänkandet). I betänkandet bedöms att regeln inte fullt ut täcker de skyddsbehov som har uppkommit med de nya sätten att kommunicera och att bestämmelsen måste utformas på ett nytt sätt. Ändringarna tar sikte på framför allt två aspekter. Bestämmelsen bör gälla även enstaka yttringar och det bör inte längre vara en förutsättning för straffansvar att ofredandet uppfattas av den angripne när angreppet företogs. Den bör även utformas neutralt i förhållande till det agerande som kan innebära ofredande. Avgörande för straffansvar bör vara om ett visst agerande utgör ett angrepp som kan innebära en kännbar fridskränkning. 

När R.R. skrev kommentarerna fanns inte något uttryckligt förbud mot denna typ av handlingar. Det fanns inte ens en pågående utredning av enskildas personliga integritet. Hovrätten fann vid sin bedömning att R.R:s handlande inte gick att passa in under brottet ofredande och att handlandet inte var kriminaliserat på det sätt det utförts. Dock ansåg hovrätten att "… goda skäl kan anföras för att förfaranden av det slag som är föremål för hovrättens bedömning borde vara straffbara". Med hänsyn till legalitetsprincipen kunde hovrätten alltså inte bifalla talan. 

R.R:s kommentarer har riktat sig till en journalist och har genom sin hotfulla karaktär verkat för att tysta den debatt som sökanden avsett att väcka. Staten har en positiv förpliktelse på yttrandefrihetens område att vidta aktiva åtgärder för att skydda journalister och media från hot och våld med anledning av deras arbete. 

Staten har inte tillhandahållit sådan lagstiftning som syftar till att stävja handlingar såsom R.R:s. När staten inte ingriper i situationer som syftar till att skrämma journalister till tystnad hindras journalister att utöva sin yttrandefrihet. När staten inte upprätthåller sina positiva förpliktelser i denna situation innebär det en överträdelse av artikel 10 i Europakonventionen. Sökanden är av denna anledning berättigad till skadestånd som kompensatoriskt rättsmedel för överträdelsen av konventionens artikel 10. 

Kravet på ett effektivt rättsmedel i artikel 13 i Europakonventionen innebär att den som på rimliga grunder påstår sig ha blivit utsatt för ett konventionsbrott ska ha möjlighet att få rättelse eller gottgörelse för konstaterade kränkningar. Rättsmedlet ska vara effektivt i den meningen att det ska medge en tillfredsställande prövning. Utöver kravet på att rättsmedlet ska vara stadgat i lag så måste det vara praktiskt möjligt för individen att begagna sig av rättsmedlet i fråga. 

Staten har i förevarande fall brustit i sina positiva förpliktelser enligt artikel 13, eftersom svensk rätt inte tillhandahållit rättsmedel som möjliggör en effektiv prövning av de överträdelser som skett beträffande sökandens rätt till privatliv och yttrandefrihet såsom de skyddas i artiklarna 8 och 10. Staten har inte tillhandahållit nationell lagstiftning som möjliggör en sanktion för de handlingar som begåtts av R.R. Resultatet för sökanden blir att hon inte har haft tillgång till ett effektivt rättsmedel. 

Genom att inte tillhandahålla skyddande lagstiftning har staten inte levt upp till sina åtaganden enligt Europakonventionen och har därigenom ådragit sig skadeståndsansvar. Sökanden är av denna anledning berättigad till skadestånd som kompensatoriskt rättsmedel även för överträdelsen av artikel 13 i Europakonventionen.  

Justitiekanslerns bedömning 

Rättsliga utgångspunkter 

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta personskada, sak­skada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndig­hets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för.  Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. 

Enligt Högsta domstolens praxis (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584) kan staten också bli ersättningsskyldig vid överträd­el­ser av Europa­konventionen. I den mån Sverige har en för­plikt­else att gottgöra en över­trädelse av konventionen genom en rätt till skade­stånd ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. Vid prövningen ska denna be­stäm­mels­e tolkas konformt med konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de be­gräns­ning­ar som följer av 2 kap. 3 § skade­stånds­lagen inte bortfalla ens vid en kon­­ventionskonform tolkning. Därmed kan ersätt­ning för ideell skada vid över­träd­elser av konventionen i regel inte grundas på skade­stånds­lag­en. Sådan ersättning kan dock utgå utan särskilt lag­stöd om det krävs för att upp­fylla Sveriges åtag­­an­den enligt kon­ven­tion­en. Med det menas skyl­dig­het­­en enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella planet till­handa­hålla rätts­medel för att komma till rätta med konventions­över­träd­elser. 

Enligt artikel 8 i Europakonventionen har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter. 

Av artikel 10 följer att var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning. Även denna rättighet får inskränkas i huvudsak på samma sätt som rätten till privat- och familjeliv. 

Enligt artikel 13 ska var och en vars i konventionen angivna fri- och rättigheter har åsidosatts ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen har förövats av någon under utövning av offentlig myndighet. Det innebär, något förenklat, att någon som på rimliga grunder påstår sig vara offer för brott mot Europakonventionen ska ha tillgång till ett rättsmedel för att få en tillfredsställande prövning av sitt påstående, oavsett om det leder till framgång eller inte (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, femte uppl., s. 538 ff.). Om prövningen resulterar i att en konventionsöverträdelse skett ska också rättelse eller gottgörelse i någon form kunna utgå. Det ankommer i första hand på respektive konventionsstat att fastställa de närmare villkoren i detta hänseende. Skadestånd kan utgöra ett effektivt rättsmedel, men något uttryckligt krav på att skadestånd ska utgå i vissa situationer följer inte av artikel 13. 

Bedömningen i detta fall 

Av artikel 8.1 i Europakonventionen framgår bl.a. att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Denna rättighet omfattar en rätt till skydd av personens rykte, inklusive ett skydd mot förtal. Rättigheten medför inte bara en negativ förpliktelse för staterna att avhålla sig från ingrepp i privat- och familjelivet, utan även i viss mån en skyldighet att vidta positiva åtgärder för att skydda enskilda från sådana ingrepp av andra enskilda (se Danelius, a.a., s. 366 ff. med där gjorda hänvisningar). 

Av artikel 8.2 framgår att rättigheten inte är absolut. Staten har möjlighet att inskränka rättigheten, bl.a. med hänsyn till andras personers fri- och rättigheter. Således kan en persons rätt till respekt för privat- och familje­livet inskränkas med hänsyn till t.ex. rätten till yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen. Vad som krävs är att staterna genom sin lagstiftning har funnit en balans mellan dessa två rättigheter. I fråga om hur avvägningen mellan dessa två rättigheter ska göras finns en bred bedömningsmarginal till förmån för staten. (Se t.ex. A. mot Norge, no. 28070/06, dom den 9 april 2009, p. 66 och von Hannover mot Tyskland [nr 2], no. 40660/08 och 60641/08, dom [stor kammare] den 7 februari 2012, pp. 104–107.)  

Hovrätten konstaterade i sin ogillande dom inledningsvis att kränkande uttalanden till en annan person i många fall kan straffas som förolämpning, men att det för att ofredande ska föreligga krävs något mer. Hovrätten ansåg att enbart det mycket grova språk som R.R. hade använt i kommentaren inte i sig räckte till för att han skulle anses ha gjort sig skyldig till ofredande. Hovrätten beaktade att det rört sig om en enstaka kommentar, att kommentaren lämnats med anledning av en krönika som syftade att väcka debatt och att R.R. även tidigare gjort liknande inlägg på den aktuella hemsidan utan att han någon gång har fått information om att hans kommentarer inte var välkomna. Hovrätten har alltså gjort en sammantagen bedömning och därvid funnit att R.R:s yttranden inte har utgjort ett sådant hänsynslöst beteende som krävs för att ansvar för ofredande skulle kunna komma i fråga. 

Att R.R. slutligen frikänts beror alltså på att hovrätten med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet fann att R.R:s kommentar inte utgjorde ett sådant hänsynslöst beteende som krävs för att ansvar för ofredande skulle aktualiseras. Att hovrätten gjorde bedömningen att kommentaren inte kunde anses utgöra ett ofredande innebär emellertid inte att staten brustit i sin förpliktelse att skydda sökanden och att R.R:s agerande inte är straffrättsligt sanktionerat i svensk rätt. Straffansvar för R.R. skulle även ha kunnat aktualiseras enligt någon annan bestämmelse i brottsbalken, t.ex. som förolämpning (vilket även hovrätten har konstaterat) eller olaga hot. Justitiekanslern instämmer därför inte i hovrättens slutsats att ett agerande av det slag som det nu aktuella inte kan vara straffbart i svensk rätt. 

När det gäller frågan om statens brist på ingripande mot R.R. innefattar en överträdelse av artikel 10 som riktat sig mot sökanden, dvs. att den hindrat henne att utöva sin yttrandefrihet konstaterar Justitiekanslern att R.R:s kommentar – även om den innehållit mycket grovt språk och medfört obehag för sökanden – har lämnats som ett inslag i den debatt som sökanden har initierat genom sin artikel. Detta har även beaktats av hovrätten som tagit viss hänsyn till i vilket sammanhang kommentarerna fällts och gjort en avvägning mellan R.R:s och sökandens rättigheter, varvid yttrandefrihetsintresset och intresset av ett fritt meningsutbyte har getts ett visst försteg. När det gäller den ofta svåra avvägning som måste göras mellan rättigheter enligt artikel 8 respektive enligt artikel 10 i Europakonventionen har staterna, som ovan angetts, getts en bred bedömningsmarginal. Hovrättens rättstillämpning får anses ligga inom denna bedömningsmarginal. 

Enligt artikel 13 i konventionen ska den vars rättigheter enligt konven­tionen har kränkts ha tillgång till ett effektivt rätts­medel för att komma till rätta med konventions­över­träd­elser. Med ett effektivt rättsmedel i Europa­konven­tionens mening avses ett rätts­medel som medger en tillfreds­ställande prövning av ett klagomål. För att prövningen ska uppfylla kraven i artikel 13 krävs att möjligheten att nå framgång inte bara är teoretisk eller illusorisk; det måste finnas en praktisk möjlighet att nå framgång (se t.ex. Prins Hans-Adam II av Liechtenstein mot Tyskland, no. 42527/98, dom [stor kammare] den 12 juli 2001). Den omständigheten att klagandens yrkande har avslagits innebär dock inte att rättsmedlet har varit ineffektivt (se t.ex. Swedish Engine Drivers’ Union mot Sverige, no. 5614/72, dom den 6 februari 1976). 

När det gäller rätten till ett effektivt rättsmedel, kan konstateras att frågan om R.R:s straffansvar och sökandens enskilda anspråk har varit föremål för domstolsprövning i tre instanser. Sökanden har även fått en prövning av sitt anspråk här inom ramen för Justitiekanslerns skadereglering. Sökandens möjlighet att nå framgång kan inte sägas ha varit utsiktslös. Att R.R. slutligen har frikänts och sökandens skadeståndstalan ogillats innebär inte att hon har saknat en rätt till effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i Europakonventionen. 

Slutsats 

Det har inte förekommit någon överträdelse av sökandens rättigheter enligt Europakonventionen. Hennes begäran om skadestånd och ersättning för ombudskostnader kan därför inte bifallas.