Kritik mot Åklagarmyndigheten, Åklagarkammaren i Kalmar, gällande vissa frågor om hanteringen av ett beslag och ett förverkandebeslut

Justitiekanslerns beslut 

Justitiekanslern avslår TT:s skadeståndsanspråk. 

Justitiekanslern riktar kritik mot Åklagarmyndigheten, Åklagarkammaren i Kalmar, för hanteringen när ett beslag hävts och för ett beslut utan rättslig grund om att förverka en mobiltelefon. 

Ärendet 

Bakgrund 

TT hade en vit mobiltelefon av modellen iPhone 4S. På TT:s telefon fanns en ljudinspelning som hade betydelse i en mordutredning. Den 19 juni 2014 tog dåvarande Polismyndigheten i Kalmar län TT:s mobiltelefon i beslag med anledning av att den kunde antas ha betydelse för utredningen av brott. TT antecknades som anspråkstagare. Beslaget fastställdes av åklagare. 

Den 24 juni 2014 hävdes beslaget och telefonen lämnades ut till TT. Eftersom den aktuella ljudfilen inte hade kunnat säkras på ett sätt som åklagaren fann tillfredsställande togs telefonen dock samma dag på nytt i beslag av åklagaren av samma skäl som tidigare. Det nya beslaget verkställdes innan TT hade hunnit lämna polisstationen där mobiltelefonen lämnats ut. Denna gång antecknades ingen anspråkstagare. TT fick, i samband med att telefonen på nytt togs i beslag, en helt ny ersättningstelefon av modellen iPhone 4S av Polismyndigheten i Kalmar län. TT:s kontaktlista överfördes från den beslagtagna telefonen till ersättningstelefonen. 

För att få ut den aktuella ljudinspelningen genomförde polisens tekniska rotel en undersökning, s.k. ”jail-break”, av mobiltelefonen. Detta innebar, enligt den åklagare som beslutade att mobiltelefonen skulle förverkas och förstöras efter lagakraftvunnen dom, att den inte kunde lämnas tillbaka till ägaren eftersom garantin inte längre gäller efter ett sådant ingrepp. 

Såvitt framgår av utredningen var det, när det nya beslaget skedde, polisens uppfattning att TT skulle använda ersättningstelefonen till dess hon kunde få tillbaka sin egen telefon. Polismyndigheten har senare klargjort att TT får behålla ersättningstelefonen. 

Åtal väcktes senare och huvudförhandling hölls i tingsrätten. Åklagaren begärde inte att domstolen skulle pröva beslaget av mobiltelefonen. Efter huvudförhandlingen men före tingsrättens dom hävde åklagaren den 16 december 2014 beslaget och beslutade att mobiltelefonen skulle förverkas och förstöras efter lagakraftvunnen dom. TT underrättades inte om beslutet. Efter överklagande vann hovrättens dom laga kraft den 4 juni 2015. 

Enligt uppgift i november 2016 från den åklagare som beslutade om förverkandet var mobiltelefonen då fortfarande inte förstörd, utan fanns kvar hos Polismyndigheten. Uppgiften vinner stöd av beslagsliggaren, där det står att mobiltelefonen den 5 maj 2015 lagerlagts hos en viss handläggare.

En förundersökning om tjänstefel inleddes med anledning av hur TT:s telefon hanterats av polis och åklagare men ingen person delgavs misstanke om brott i ärendet. Förundersökningen lades ner med motiveringen att gärningen i förekommande fall var att bedöma som ringa och därför inte brottslig. 

Med hänvisning till detta ärende hos Justitiekanslern, fann Åklag­ar­­myndigheten inte skäl att inleda något särskilt tillsynsärende avseende åklagarens hantering av beslaget av mobiltelefonen. 

Anspråket m.m. 

TT har begärt skadestånd av staten med 38 595 kr på den grunden att hennes mobiltelefon felaktigt förverkats. Av beloppet avser 8 595 kr kostnaden för en ny mobiltelefon och 30 000 kr ideell ersättning för bilder och annat material som fanns i mobiltelefonen. 

TT har uppgett att den ersättningstelefon hon fick var en sämre modell med mindre minneskapacitet än den beslagtagna. 

Åklagarmyndigheten har yttrat sig över anspråket. Polismyndigheten har yttrat sig i frågan om varför TT inte antecknades som anspråkstagare när telefonen beslagtogs för andra gången. 

Justitiekanslern har inhämtat handlingar och upplysningar angående Åklag­ar­myndighetens ärende nr AM-94976-15. 

Justitiekanslerns bedömning 

Rättsliga utgångspunkter vad avser statens skadeståndsansvar 

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndig­hets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Åklagarmyndighetens handläggning av och beslut i frågor om beslag och förverkande är sådan verksamhet. 

Enligt 3 kap. 2 § 2 och 2 kap. 3 § skadeståndslagen har endast den som utsatts för ett typiskt sett integritetskränkande brott rätt till ersättning för ideell skada (kränkning). Av Högsta domstolens praxis följer att skadestånd för ideell skada också kan utgå utan uttryckligt stöd i lag i sådana fall då någons rättigheter enligt Europakonventionen har överträtts (se t.ex. rättsfallet NJA 2007 s. 584). 

Att det har förekommit något som i och för sig kan vara skadeståndsgrundande är inte tillräckligt för att ersättning ska utges. Det krävs också att det inträffade har orsakat skada för den enskilde. Det är den som begär ersättning som ska styrka skadan och dess omfattning.  

Staten bär, enligt 8 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, ett strikt ansvar för person- och sakskador som uppkommit vid viss laglig våldsanvändning. Någon motsvarande rätt få ersättning för sakskada som uppkommit på grund av att egendom förstörts i samband med en kriminalteknisk undersökning finns emellertid inte (se prop. 1997/98:105, s. 25). Det finns dock ett utrymme för att en rätt till ersättning kan uppkomma med stöd av allmänna rättsprinciper i nödsituationer där en myndighet tvångsvis tar annans egendom i anspråk. (Se Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 2, s. 65 och 150 f.) 

Bedömningen av frågan om skadestånd i detta fall

Utredningen i ärendet ger inte klart besked om TT:s mobiltelefon blev helt obrukbar genom Polismyndigheten i Kalmar läns förstörande undersökning. Det får dock anses utrett att telefonen skadades i samband med att ljudinspelningen säkrades, och att denna skada var så allvarlig att telefonen efter den kriminaltekniska undersökningen torde sakna ekonomiskt värde. 

Den undersökning som skadade telefonen var såvitt framkommit nödvändig för att säkra det bevismaterial som fanns i telefonen. Polismyndigheten i Kalmar län har alltså inte varit oaktsam. Staten har inte heller, som ovan beskrivits, enligt svensk lag något strikt ansvar för en sakskada som uppkommer när egendom förstörts i samband med en kriminalteknisk undersökning. 

Åklagarens beslut att förverka TT:s mobiltelefon saknade emellertid rättslig grund. Eftersom TT inte underrättades om beslutet fråntogs hon också möjligheten att få beslutet prövat i domstol. Detta utgör ett sådant fel eller försummelse som medför att staten, enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen, är skyldig att ersätta den eventuella personskada, sakskada eller rena förmögenhetsskada som TT vållats genom förverkandebeslutet. 

Den skada som drabbat TT hade emellertid som ovan framgått redan uppkommit genom den undersökning som Polismyndigheten i Kalmar län genomfört. Det saknas därför orsakssamband mellan åklagarens förverkandebeslut och den sakskada, förlusten av telefonen, som TT begär ersättning för. 

Till det nu sagda ska tilläggas att TT, såvitt framgår av utredningen, fått behålla den ersättningstelefon som polisen tillhandahöll i samband med det andra beslagsbeslutet. TT har visserligen uppgett att ersättningstelefonen var en sämre modell med mindre minneskapacitet men såvitt framgår av utredningen var det fråga om en telefon av samma modell som den som tagits i beslag. TT kan därför inte anses ha visat att hon drabbats av någon sakskada. Hennes begäran om ersättning motsvarande kostnaden för en ny mobiltelefon kan därför inte bifallas. 

Den större delen av TT:s anspråk avser emellertid ersättning för ideell skada; förlust av bilder och annat material som fanns i mobiltelefonen. Ersättning för ideell skada enligt skadeståndslagen förutsätter att TT genom hanteringen av hennes mobiltelefon blivit utsatt för ett integritetskränkande brott. Genom förundersökningen avseende tjänstefel står det klart att det inte har begåtts något sådant brott mot TT som kan medföra skadeståndsansvar för staten. Hennes rättigheter enligt Europakonventionen har inte heller åsidosatts genom Polismyndigheten i Kalmar läns, Polismyndighetens eller Åklagarmyndighetens hantering av beslags- och förverkandefrågorna. TT:s begäran om ersättning för ideell skada kan därför inte heller bifallas. 

Frågan om tillsyn 

Polismyndigheten 

TT har påstått att hon när hennes telefon beslagtogs för andra gången bad att få kopior av allt innehåll i telefonen men att hon inte fick några av de bilder som fanns i telefonen utan endast telefonlistan. De poliser som yttrat sig i ärendet har emellertid uppgett att TT tillfrågades om vad hon behövde från sin telefon och att hon ville ha sin kontaktlista. Ord står således mot ord i denna del. Det går idag inte att nå någon större klarhet i frågan om vad som sades vid TT:s kontakt med Polismyndigheten i Kalmar län när hon tog emot ersättningstelefonen. Justitiekanslern gör därför inte något uttalande i denna del. 

Alla som uttalat sig har förklarat att det stod helt klart när det andra beslaget verkställdes att TT alltjämt gjorde anspråk på mobiltelefonen. Polismyndigheten i Kalmar län borde därför ha antecknat henne som anspråkstagare. Att så inte skedde har Polismyndigheten förklarat med att det framstod som självklart att TT skulle få tillbaka sin telefon när den inte längre hade betydelse för utredningen. Polismyndigheten har också påpekat att Åklagarmyndigheten hade tillgång till samma information som Polismyndigheten i Kalmar län, eftersom en åklagare var närvarande när beslaget verkställdes. 

Det kan antas ha varit en ovanlig situation när Polismyndigheten i Kalmar län verkställde det andra beslaget dels eftersom samma föremål togs i beslag på nytt just efter det att beslaget hävts, dels eftersom en åklagare fanns på plats när beslaget verkställdes. Detta kan ha skapat osäkerhet om vilken av myndigheterna som skulle dokumentera vad. Polismyndigheten i Kalmar län hade emellertid ansvaret för att i beslagsliggaren anteckna att TT gjorde anspråk på sin telefon (se 12 § punkten 4 i då gällande Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om förfarande med egendom som tagits i beslag, förverkats eller tagits i förvar, RPSFS 2014:1 [numera PMFS 2017:4], FAP 102–2, samt det allmänna rådet till denna paragraf). Att en viss åklagare är medveten om att en viss person gör anspråk på ett föremål innebär givetvis inte att Polismyndigheten kan underlåta att anteckna anspråkstagaren, eftersom risken alltid finns att informationen går förlorad längs vägen, t.ex. om åklagaren som i detta fall byts ut. Det finns skäl att betona vikten av att rutinerna vid hantering av beslag följs noggrant. En underlåtenhet att anteckna en anspråkstagare kan få stora konsekvenser för denne vid den fortsatta hanteringen av beslaget och förverkandefrågan. Att TT inte var antecknad som anspråkstagare, kan dock inte ha bidragit till att Åklagarmyndigheten fattade ett felaktigt beslut om förverkande. Eftersom TT var den som beslaget hade gjorts hos var det till henne som beslaget efter hävning skulle lämnas ut, så länge hon inte tydligt gett uttryck för att hon inte gjorde anspråk på det beslagtagna (se 27 kap. 8 a § rättegångsbalken och det ovan nämnda, allmänna rådet till 12 § i FAP 102–2). 

Om det i ett beslut om att häva ett beslag inte finns några instruktioner om vem som ska ha egendomen, är det den som förvarar egendomen som har ansvaret för att besluta om vem egendomen ska lämnas ut till (se Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, tredje upplagan, s. 451, avsnitt 31.18.4). Det var alltså i detta fall Polismyndigheten i Kalmar län som borde ha verkställt hävningsbeslutet genom att underrätta TT om att mobiltelefonen fanns att hämta ut (se 27 kap. 8 a–b §§ rättegångsbalken och 2 b § lagen [1974:1066] om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.). När Polismyndigheten enligt beslagsliggaren den 12 januari 2015 registrerade åklagarens beslut underrättades dock inte TT. Polisen noterade i stället bara ett beslut om förverkande. Polismyndigheten bör dock inte kritiseras för denna hantering, eftersom åklagaren hade fattat ett beslut som var svårtolkat och därför svårt att verkställa. Ansvaret för att TT inte fick någon underrättelse bör i stället vila på Åklag­armyndigheten. 

Åklagarmyndigheten 

När det gäller åklagarens beslut att häva beslaget och det felaktiga förverkandebeslutet, gör Justitiekanslern följande överväganden. 

Beslutet att häva beslaget fattades den 16 december 2014. Först närmare en månad senare, den 12 januari 2015, registrerades beslutet i beslagsliggaren. Fördröjningen är oacceptabelt lång. Det har inte i ärendet blivit utrett om det berodde på Åklagarmyndigheten eller Polismyndigheten att det tog så lång tid innan beslutet nådde Polismyndigheten. Justitiekanslern finner dock skäl att erinra om att den som häver ett beslag omgående ska underrätta den som förvarar egendomen om beslutet (se bl.a. JO 2003/04 s. 127). Till följd av otydligheten i beslutet åsidosattes också helt de ovan nämnda reglerna om vad som ska ske när ett beslag hävts. 

Som redan nämnts fanns det ingen rättslig grund för att förverka mobiltelefonen. Redan det faktum att det rörde sig om ett bevisbeslag borde ha fått åklagaren att inse att det saknades förutsättningar för ett förverkande, som är en särskild rättsverkan av brott (se 1 kap. 8 § brottsbalken). Beslutet om förverkande fattades vidare i samband med att beslaget hävdes. Detta innebär en avvikelse från det normala förfarandet när ett beslut om förverkande fattas. När egendom tagits i beslag på grund av att den är förverkad genom brott består således beslaget fram till förverkandebeslutet. Om det hade varit fråga om ett förverkandebeslag, hade förverkandefrågan inte ens fått hanteras av åklagaren i en situation som den aktuella – där det fanns en tilltalad för brott – utan skulle ha underställts domstolen i brottmålsrättegången (se motsatsvis 1 § lagen [1986:1009] om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.). Det finns inte heller någon laglig grund för att besluta om att ett förverkande ska inträda vid en viss senare tidpunkt, som åklagaren gjorde i detta fall (”förverkas efter laga kraftvunnen dom”). Ett åklagarbeslut om förverkande ska slutligen alltid expedieras till den som drabbats av beslaget (se 3 § i 1986 års lag). 

Om det beslagtagna går förlorat under tiden det är taget i beslag anses ett beslag förfalla. Högsta domstolen har bl.a. ansett att ett beslag av en katt förföll när katten avlivades (se NJA 1988 s. 86). Som andra exempel har nämnts att det beslagtagna förstörs vid analys eller annan undersökning (se Lindberg, a.a., s. 451, avsnitt 31.18.3). 

Som utgångspunkt bör det överlämnas till den som gjort anspråk på beslagtagen egendom att bedöma om hen vill få tillbaka egendomen i det skick som egendomen befinner sig i efter tiden i beslag. Bedömningen att beslaget förfallit bör därför förbehållas de situationer då egendomen är förstörd på ett sådant sätt att den inte i egentlig mening kan sägas finnas kvar. Vad gäller analyser och undersökningar kan det t.ex. vara fråga om att en kemisk substans vid analysen försvinner eller förändras på ett sådant sätt att den måste anses ha gått förlorad eller att ett visst material brinner upp när dess brandegenskaper undersöks. I dessa situationer står det klart att det inte finns något att lämna ut till den som gjort anspråk på egendomen. I stället för att beslaget hävs bör då anspråkstagaren – när det står klart att egendomen gått förlorad – underrättas om att det inte längre finns någon egendom att lämna ut och att beslaget därför har förfallit. 

I detta fall framgår det av utredningen att mobiltelefonen i någon form fanns kvar efter den förstörande undersökningen. Det har därför inte funnits förutsättningar att anse att beslaget förfallit. 

Det är enligt Justitiekanslerns mening angeläget att all hantering av beslags- och förverkandefrågor sker på ett formellt korrekt sätt. På så sätt upprätthålls de rättssäkerhetsgarantier som finns till för den enskilde. Även om oförutsedda situationer uppkommer, bör därför aldrig en formlös och pragmatisk lösning väljas framför en normstyrd. Åklagaren har i detta fall uppenbarligen ansett att det i praktiken aldrig skulle kunna bli aktuellt att lämna ut beslaget till TT. Som ett skäl för sitt beslut har hon angett att mobiltelefoner som varit föremål för ett förstörande ingrepp inte får lämnas tillbaka, eftersom garantin inte gäller för sådana mobiltelefoner. Åklagaren får antas ha varit medveten om att något hinder mot att lämna tillbaka mobiltelefonen i ett sådant fall inte följer av någon särskild bestämmelse som hon haft att tillämpa. Åklagarens resonemang innebär i praktiken att hon satt sig i TT:s ställe och bedömt att det var bättre för TT att inte få tillbaka telefonen eftersom den var förstörd och eftersom garantin, enligt vad åklagaren fått höra, då inte gällde. Åklagaren har alltså lagt information till grund för sitt beslut som inte var relevant med hänvisning till några bestämmelser, någon praxis eller någon vägledande litteratur rörande beslag och förverkande. Hon har därmed inte agerat normstyrt när hon fattade beslutet om förverkande. 

Åklagaren har i detta fall haft stöd hos sin kammarledning för en pragmatisk hantering av beslags- och förverkandefrågorna. Kammarchefen har således med hänvisning till den förstörande undersökningen inte haft något att invända mot att mobiltelefonen inte återlämnats till TT, men har menat att beslaget möjligen i stället för att förverkas borde ha hävts med anmärkning att telefonen varit förstörd. Justitiekanslern noterar att inte heller ett sådant förfarandesätt hade haft stöd i några bestämmelser eller i någon praxis gällande hanteringen av beslag, om det i praktiken skulle ha inneburit att TT berövats rätten att återfå sin trasiga telefon (jfr Lindberg, a.a., s. 462, avsnitt 31.19.4). 

Justitiekanslern är kritisk till det synsätt som Åklagarkammaren i Kalmar gett uttryck för, och som innebär att det skulle finnas utrymme för att förfara med beslag på ett sätt som inte har tydligt stöd i vare sig några bestämmelser, praxis eller den rättsvetenskapliga litteraturen. Även om TT i detta fall inte lidit någon ekonomisk skada av beslutet om förverkande finns det skäl att kritisera Åklagarkammaren i Kalmar för hur hävningen av beslaget hanterats och för att det där fattats ett beslut om förverkande som saknat rättslig grund.