Diarienr: 12656-17-8.1 / Beslutsdatum: 21 mar 2018

Remissyttrande - Klarlagd identitet – om utlänningars rätt att visats i Sverige, inre utlänningskontroller och missbruk av resehandlingar (SOU 2017:93)

Sammanfattning

Justitiekanslern anser att betänkandet saknar den problematisering, de praktiska exempel och den konsekvensanalys som krävs för att kunna bedöma effekterna av de framlagda förslagen. Justitiekanslern kan därför inte tillstyrka att förslagen genomförs utan en fortsatt beredning.

Justitiekanslerns synpunkter på förslagen

Enligt utredningens direktiv är ett av de primära syftena med de förslag som presenteras att ge myndigheterna de verktyg som behövs för att personer som saknar tillstånd att vistas i Sverige ska återvända till sitt hemland eller ett annat land där de har rätt att vistas. Det saknas dock underlag i utredningen som visar eller ens gör det sannolikt att ett genomförande av förslagen faktiskt skulle leda till ett effektivare återvändandearbete eller ett ökat frivilligt återvändande.

Enligt Justitiekanslern finns det dock andra starka skäl för att ge Polisen och Kustbevakningen verktyg som gör det möjligt att få kontroll över vilka utlänningar som befinner sig här utan att ha rätt att vistas i Sverige. Ett sådant skäl är att vi måste kunna skydda särskilt barn och unga vuxna som riskerar att fara illa till följd av att de lever utanför samhället. Enligt en nyligen publicerad rapport från Barnombudsmannen har över 4 492 barn under de senaste fyra åren försvunnit efter utvisningsbeslut. Detta är givetvis fullständigt oacceptabelt och en uppseendeväckande hög siffra. Det är mot den här bakgrunden ytterst angeläget att det vidtas åtgärder som gör det möjligt att identifiera barn som befinner sig här men som saknar tillstånd att vistas i Sverige.

Utredningens förslag att fingeravtryck i samband med inre utlänningskontroll ska få tas på barn från sex års ålder bör dock inte läggas till grund för fortsatt lagstiftningsarbete utan ytterligare beredning. Skälen för detta är följande. För det första måste förslaget analyseras vidare och eventuellt anpassas ur ett barnskyddsperspektiv. Att ta fingeravtryck vid en spontan kontroll torde exempelvis, i högre grad än i samband med en passansökan, kunna vara en skrämmande upplevelse för ett litet barn. Betänkandet saknar helt överväganden när det gäller hur en fingeravtrycksupptagning kan ske på ett barnanpassat sätt. Det finns inte heller någon avvägning av om och i så fall i vilka situationer det ingrepp i barnets personliga integritet som en fingeravtrycksupptagning innebär kan anses stå i proportion till syftet med åtgärden. För det andra skulle det uppenbarligen vara svårt att tillämpa den föreslagna åldersgränsen i praktiken. Det pågår för närvarande en intensiv debatt när det gäller frågan om det är möjligt att avgöra om en asylsökande är barn eller vuxen. Det torde vara ännu svårare för berörda myndigheter att avgöra om ett barn, ibland utan någon anhörig, är fem eller sex år gammalt. Det får anses närmast omöjligt att kunna göra en sådan bedömning med ledning endast av utseende eller beteende, vilket är vad som krävs beträffande barn vilkas identitet är okänd. Det kan ju inte heller när det gäller barn, till skillnad mot vad som gäller vuxna, krävas att de bär med sig identitetshandlingar eller att de kan identifiera sig på annat sätt. Sammantaget är det, särskilt när det gäller barn, svårt att bedöma i vilka situationer det skulle kunna bli aktuellt att ta upp biometriska data, vilket i sin tur leder till risk för rättsosäkerhet.

När ett barn påträffas i en utsatt situation bör åtgärder för att skydda barnet i första hand vidtas med stöd av sociallagstiftningen. I samband med ett sådant ingripande framstår det som naturligt att, på ett barnanpassat sätt, försöka fastställa barnets identitet. För detta ändamål kan det, som Polisen föreslagit, finnas skäl att införa bestämmelser som, utan någon bestämd åldersgräns, tydligt beskriver i vilka situationer åtgärder får vidtas för att identifiera ett barn.

Det bör även anmärkas att förslaget är otydligt när det gäller vilka möjligheter det finns för Polisen och Kustbevakningen att använda tvång vid fingeravtrycksupptagning på plats, utöver möjligheterna till hämtning och medtagande. Justitiekanslern utgår därmed från att förslaget innebär att fingeravtrycksupptagning vid inre utlänningskontroll avses förutsätta samtycke. När det gäller barn måste då även närmare övervägas hur samtycke kan lämnas när ett barn påträffas utan, eller saknar, vårdnadshavare. Detta är ytterligare en fråga som behöver förtydligas och problematiseras under den fortsatta beredningen.

Sammanfattningsvis saknar betänkandet den problematisering, de praktiska exempel och en sådan konsekvensanalys som är nödvändig för att kunna bedöma effekterna av förslagen.