Remissyttrande - För barnets bästa? Utredningen om tvångsåtgärder mot barn i psykiatrisk tvångsvård (SOU 2017:111)

Justitiekanslern ska vaka över tryck- och yttrandefriheten samt värna inte­gri­teten och rättssäkerheten i den offentliga verksamheten. I Justitiekans­lerns uppdrag ingår även att bevaka statens rätt och att medverka till att rättstillämpningen är effektiv och av hög kvalitet.

Genomgången av de förslag som läggs fram i betänkandet och de över­väg­an­den som görs där har skett med de utgångspunkter som Justitie­kanslern, utifrån sitt uppdrag, främst har att beakta.

Allmänna synpunkter

I sitt remissyttrande över betänkandet Barnkonventionen blir svensk lag (SOU 2016:19) har Justitiekanslern framhållit att det kommer att krävas ett fortsatt transformeringsarbete för att precisera och konkretisera de rättig­heter som följer av barnkonventionen i nationella författningar. Justitiekans­lern ställer sig emellertid tveksam till utredningens förslag om ett antal nya bestämmelser i tvångslagstiftningen som reglerar bl.a. barns rätt att få infor­mation och att få uttrycka sina åsikter. I flera delar innebär förslaget en dubbel­reglering inom den nationella lagstiftning som är till­ämplig vid psykiatrisk tvångs­vård. Det rör sig också i stor utsträckning om rättigheter som tillkommer även vuxna patienter, vilket emellertid inte framgår av de föreslagna bestämmelsernas lydelse.

Justitiekanslern är också tveksam till utformningen av bestämmelserna som reglerar användandet av tvångsåtgärder mot barn. Enligt Justitiekanslern är det rimligt att så långt som möjligt eftersträva ett enhetligt regelverk som är tillämpligt vid tvångsvård av såväl vuxna som barn. Justitiekanslern ifråga­sätter inte att det finns ett behov av ett förstärkt skydd för barn inom tvångslagstiftningen. Ett sådant parallellt regelverk för barn som föreslås i betänkandet innebär dock att lagstiftningen på området blir mindre tydlig och överskådlig.

Ett särskilt utvecklings- och kontrollorgan för psykiatrisk tvångsvård av barn

Justitiekanslern avstyrker förslaget. I flera tidigare remissvar har Justitie­kans­lern ifrågasatt den utveckling som kunnat iakttas under senare år och som resulterat i en stor mängd nya tillsynsmyndigheter med uppdrag kopp­lade till specifika myndigheter. Gränsdragningen mellan den föreslagna nämndens och IVO:s respektive Socialstyrelsens uppdrag risk­erar enligt Justitiekanslerns mening att bli otydlig. De skäl som anförs i betänkandet är inte heller sådana att de motiverar inrättandet av ett nytt tillsynsorgan vid sidan av IVO. För det fall det bedöms föreligga ett behov s.k. frekvens­tillsyn på området bör det enligt Justitiekanslerns mening åläggas IVO att utföra sådan. Även övriga uppgifter som nämnden föreslås få, såsom informationsspridning och kartläggning, kan lämpligen åläggas IVO respektive Socialstyrelsen i den mån uppgifterna inte redan omfattas av deras uppdrag.

Hänvisning till 7 och 8 kap. PL

Justitiekanslern avstyrker förslaget. I 1 § LPT anges redan att före­skrifterna i HSL och PL gäller all psykiatrisk vård. Det föreslås att en motsvarande bestämmelse ska införas genom ett tillägg till 1 § LRV. En särskild hänvis­ning till 7 och 8 kap. PL fyller därmed inte någon funktion.

Rätt att få information och att få uttrycka åsikter

Justitiekanslern avstyrker förslaget. Bestämmelser med motsvarande inne­håll finns redan i HSL och PL och de bestämmelser som utredningen före­slår synes därför inte fylla någon funktion. För att säkerställa att principen om barnets bästa får genomslag i praktiken är det i stället angeläget att personalen inom den psykiatriska tvångsvården har god kunskap om den befintliga lagstiftning som är tillämplig på området.

För det fall regler om rätt att få information och att få uttrycka åsikter ändå tas in i LPT bör det framgå att det är fråga om rättigheter som tillkommer alla patienter.

Fasthållning och vård i enskildhet

Justitiekanslern avstyrker förslagen i deras nuvarande utformning. Som framhållits ovan anser Justitiekanslern att regleringen i LPT så långt som möjligt bör vara enhetlig för alla patienter. Någon åtskillnad mellan barn och vuxna bör inte göras när det gäller definitionerna av vad som utgör tvångsåtgärder. En annan sak är att barn är en särskilt utsatt grupp och att det därför kan finnas anledning att ställa upp strängare rekvisit för att det aktuella tvångsmedlet ska få användas mot ett barn.

Vidare konstaterar Justitiekanslern att utredningen inte närmare berör hur bestämmelsen om fasthållning av barn som föreslås i 19 a § första stycket LPT påverkar tillämpligheten av 18 § samma lag. Som Justitiekanslern uppfattar förslaget är dock den nya bestämmelsen avsedd att, i fråga om barn, utgöra en inskränkning av de möjligheter som personalen idag har att hålla fast patienter med stöd av 18 § LPT. Till skillnad från 18 § LPT ger den före­slagna bestämmelsen i 19 a § första stycket LPT inte personalen rätt att hålla fast en patient som t.ex. vill avvika från vårdinrättningen eller som begår skadegörelse. En sådan rätt torde personalen visserligen i många fall ändå ha enligt allmänna regler om ansvarsfrihet i brottsbalken. Avsikten vid inför­andet av nuvarande 18 § LPT var dock att förtydliga vilka åtgärder som personalen får vidta. Den i betänkandet föreslagna bestämmelsen om fast­håll­ning riskerar enligt Justitiekanslern att verka i motsatt riktning och skapa osäkerhet om i vilka situationer personalen får använda fysiskt tvång.

Justitiekanslern har i övrigt inte några synpunkter på förslagen.