Justitiekanslern uttalar i ett skaderegleringsärende kritik mot Försäkringskassan för att ett beslut om vård i ett annat land inte fattats inom den föreskrivna tidsfristen samt gör allmänna uttalanden om hur skadeståndsanspråk grundade på påståenden om långsam handläggning ska hanteras
Justitiekanslerns beslut
- […]
- Justitiekanslern riktar kritik mot Försäkringskassan för att beslut om ersättning till följd av vård i ett annat land inte fattats inom den föreskrivna tidsfristen.
Ärendet
Bakgrund
[…]
Justitiekanslerns bedömning
Handläggningen
I förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten finns bl.a. bestämmelser om när Justitiekanslern ska handlägga ett skadeståndsanspråk. Det aktuella skadeståndsanspråket grundar sig på påståenden om långsam handläggning. Justitiekanslern har tidigare gjort bedömningen att anspråk som grundar sig på ett påstående om att en i lag föreskriven tidsfrist inte följts utgör underlåtenhet att meddela beslut och därför enligt 3 § i förordningen ska handläggas av Justitiekanslern (se bl.a. beslut den 19 maj 2017 i ärende 7552-16-40). Andra anspråk som grundar sig på påståenden om långsam handläggning har ansetts kunna handläggas av de myndigheterna som anges i bilagan till förordningen när det gäller skada som inträffat inom dessa myndigheters verksamhetsområde (5 §). Justitiekanslern får ta över handläggningen av ärenden som normalt handläggs av en annan myndighet (10 §).
Det kan ifrågasättas om det finns skäl att behandla skadeståndsanspråk grundade på långsam handläggning olika beroende av om det finns en föreskriven tidsfrist eller inte. Uttrycket underlåtenhet att meddela beslut kan till sin ordalydelse omfatta även andra fall av långsam handläggning än sådana där det finns en tidsfrist. Förarbetena till skadeståndslagen ger visst stöd för en sådan tolkning (se prop. 1972:5 s. 500).
Oavsett tolkningen av 3 § i nämnda förordning så finns det ändamålsskäl som talar för att Justitiekanslern ska handlägga alla skadeståndsanspråk som grundas på påståenden om långsam handläggning. Justitiekanslern handlägger redan skadeståndsanspråk grundade på långsam handläggning när flera myndigheter är inblandade, t.ex. om en förvaltningsmyndighets beslut överklagats och handläggningen därför fortsatt i domstol. Justitiekanslern bedömer därutöver inom ramen för sin tillsynsuppgift ofta olika myndigheters handläggningstider. Justitiekanslern har dessutom i uppdrag att granska andra myndigheters ärendeförteckningar över gamla ärenden, vilket ger ett gott underlag för bedömningar och jämförelser av handläggningstider. Detta medför att Justitiekanslern har bättre förutsättningar än de enskilda myndigheterna att göra enhetliga bedömningar i skadeståndsfrågor rörande långsam handläggning.
Eftersom det aktuella skadeståndsanspråket grundar sig på påståenden om långsam handläggning bör det alltså handläggas av Justitiekanslern.
Rättsliga utgångspunkter
[…]
Förutsättningarna för att få ersättning för kostnader till följd av vård utomlands finns i lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Det är Försäkringskassan som efter ansökan från en patient prövar frågor om ersättning enligt lagen (14 §). Beslut om ersättning ska fattas så snart det är möjligt och senast 90 dagar från det att en fullständig ansökan har kommit in till Försäkringskassan, men denna tid får överskridas om det finns särskilda skäl (15 §).
Bedömningen i detta fall
[…]
Tillsyn
Justitiekanslern har handlagt flera skadeståndsanspråk där personer som sökt ersättning för kostnader till följd av vård utomlands inte fått sina ärenden handlagda inom den i lag föreskrivna 90-dagarsfristen, utan att det funnits särskilda skäl för att överskrida fristen.
Som Justitiekanslern konstaterat i tidigare beslut är det av vikt att allmänheten kan utgå från att i lag föreskrivna tidsfrister hålls. Att en tidsfrist som den aktuella föreskrivs i lag visar på att lagstiftaren ansett det mycket betydelsefullt för enskilda sökande att ett ärende avgörs inom rimlig tid. De negativa följderna av att en sådan tidsfrist inte hålls kan bli stora för en sökande. Vidare är det som konstaterats ovan normalt grund för skadeståndsskyldighet för staten att lagstadgade tidsfrister inte följs. Skadeståndsberäkningen kan bli komplicerad och sökanden som ofta saknar förutsättningar att anlita ett juridiskt ombud kan få svårt att med tillräcklig styrka visa vilken skada ett dröjsmål medfört. För den enskilde kan det i ett fall där bevisbördan inte uppfylls framstå som stötande att ingen kompensation betalas trots att staten tydligt avvikit från en tvingande lagregel.
Det är mot den bakgrunden av stor vikt att Försäkringskassan organiserar arbetet med den här ärendetypen på ett sådant sätt att tidsfristen inte överskrids annat än i fall då det finns särskilda skäl. Särskilt viktigt är det att ärendena inte blir liggande utan åtgärd ens under relativt korta tidsperioder. Eftersom handläggningen normalt innehåller moment som kan ta tid – som inhämtande av yttrande från landsting och vårdland samt översättning av handlingar – riskerar tidsfristen att överskridas om något av dessa moment drar ut på tiden i ett ärende där det dessutom förekommit inaktiva perioder.
Eftersom Justitiekanslern fått in flera anspråk grundade på att tidsfristen överskridits utgår jag från att Försäkringskassan utreder anledningen till den långsamma handläggningen och vidtar lämpliga åtgärder, exempelvis i form av interna riktlinjer för handläggningen av den här typen av ärenden. Jag kan komma att återkomma till den här frågan i framtida tillsynsärenden.
I det här fallet har det inte framkommit närmare om det är bristande rutiner, hög arbetsbelastning eller någonting annat som orsakat dröjsmålet. Oavsett anledningen ska Försäkringskassan kritiseras för att 90-dagarsfristen överskridits i två fall utan att det funnits särskilda skäl till detta. Särskilt allvarligt är den längre perioden av inaktivitet innan handläggningen av det ena ärendet påbörjades. Även den relativt långa perioden av inaktivitet som förekommit i det andra ärendet när det var klart för avgörande måste anses oacceptabel.