Diarienr: 3391-18-4.3 / Beslutsdatum: 24 sep 2018

Skadeståndsanspråk mot staten med hänvisning till att polismyndigheten gripit fel person m.m.

Justitiekanslerns beslut 

Justitiekanslern tillerkänner AA ersättning med 10 000 kr och uppdrar åt Polismyndigheten att betala ut ersättningen till honom. 

Ärendet 

Bakgrund 

Den 6 april 2018 beslutade åklagare att anhålla AA i hans frånvaro på grund av misstanke om brott. Anhållandet verkställdes kl. 22.02 då polisen grep honom i hans lägenhet. En husrannsakan genomfördes i AA:s bostad och i hans bil. AA fördes till polisarrest i Kristianstad där han blev förhörd. Den 7 april kl. 00.31 beslutade åklagare att häva anhållandet med anledning av att det var fel person som blivit frihetsberövad och utsatt för husrannsakan. Hävningsbeslutet verkställdes den 7 april kl. 00.50. 

Anspråket m.m. 

AA har – som ansökan får förstås – begärt ideellt skadestånd av staten med anledning av det han har utsatts för. Han har anfört att han lidit stor skada till följd av det inträffade. Alla omkringboende såg vad som hände och han har känt sig utpekad som kriminell. 

Polismyndigheten har med ett eget yttrande lämnat över anspråket hit. Polisen har medgett att ersättning ska utgå enligt 5 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) och har i övrigt anfört bl.a. följande. 

Polisen fick tips om att en person med samma förnamn som AA, boende på en viss gata i Olofström, kunde misstänkas för brott. De kontroller som polisen genomförde visade att det fanns två personer med det namnet, men att det bara var AA som bodde på den aktuella gatan. Utifrån den informationen blev AA misstänkt för brott och åklagaren fattade beslut om anhållande och husrannsakan. Efter att förhör hade hållits med AA och polisen gjort kontroller i andra system visade det sig att den andre personen också bodde på den aktuella gatan och att polisen förväxlat AA med honom. När det stod klart att fel person hade frihetsberövats, beslutade åklagaren att frige AA. 

Justitiekanslerns bedömning 

Skadeståndsrättsliga utgångspunkter 

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan med stöd av dessa regler ges ut endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. 

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess norm­skydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. Det är inte tillräckligt att en myndighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbise­enden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.) 

Skadestånd ska också enligt 3 kap. 4 § skadeståndslagen ges ut när Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen. Med det sist nämnda menas skyl­dig­het­­en enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella planet till­handa­hålla rätts­medel för att komma till rätta med konventions­över­träd­elser. Skadeståndet kan avse alla de skadetyper som nämnts ovan och annan ideell skada. 

Regler om ersättning vid frihetsberövande finns i frihetsberövandelagen. Lagen reglerar i första hand rätten till ersättning när någon har varit häktad eller anhållen under minst 24 timmar i sträck (2–4 §§ frihetsberövandelagen). Även den som till följd av ett beslut vid myndighetsutövning har varit frihetsberövad under kortare tid än 24 timmar kan dock vara berättigad till ersättning enligt 5 § samma lag om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. För att ersättning ska utgå krävs att en efterhandskontroll klart visar att beslutet med hänsyn till de omständigheter som då har blivit kända inte borde ha fattats om omständigheterna hade varit kända vid beslutstillfället. Bestämmelsen är således avsedd enbart för helt klara fall, där grunden för åtgärden på ett iögonenfallande sätt framstår som felaktig (prop. 1997/98:105 s. 53).   

Skadeståndslagens bestämmelser ska endast tillämpas om inte annat är särskilt föreskrivet (se lagens 1 kap. 1 §). Frihetsberövandelagen ska alltså tillämpas i första hand. (Se även, såvitt avser bestämmelsen i 3 kap. 4 § skadeståndslagen, prop. 2017/18:7 s. 23 och 59.)  

Frihetsberövandet 

Av utredningen framgår att AA har varit anhållen under knappt tre timmar misstänkt för brott. Det har i efterhand visats att AA, till följd av bristfällig utredning från polisens sida, felaktigt blivit misstänkt för brott då han förväxlats med en annan person. Beslutet om frihetsberövande har således vilat på felaktig grund då det inte har funnits något skäl att misstänka AA för brott, än mindre att frihetsberöva honom. AA har därför rätt till ersättning för lidande enligt 5 § frihetsberövandelagen. 

Husrannsakan 

Utöver själva frihetsberövandet har AA utsatts för husrannsakan i bostad och bil vilket kan medföra rätt till skadestånd enligt skadeståndslagen. 

Det är inte visat att det har förekommit något sådant typiskt sett integritetskränkande brott som kan aktualisera ersättning enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Frågan är då om ersättning kan utgå med stöd av 3 kap. 4 § skadeståndslagen. 

I artikel 8 i Europakonventionen slås fast att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sin korrespondens och sitt hem. Rättigheten kan emellertid begränsas. Vid prövningen av ett påstående om överträdelse av rätten till privat- och familjeliv m.m. måste först avgöras om de åberopade omständigheterna utgör ett ingrepp i den skyddade rättigheten. Om så är fallet måste ingreppet – för att vara tillåtet – ha skett i enlighet med lag, vara ägnat att tillgodose något av de legitima intressen som anges i artikel 8.2, t.ex. förebyggande av oordning eller brott, samt vara nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose intresset. Det sistnämnda kravet ger uttryck för en s.k. proportionalitetsprincip. 

Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa, får husrannsakan genomföras i hus, rum eller slutet förvaringsställe som oinskränkt disponeras av den som skäligen kan misstänkas för brottet (se 28 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken). Husrannsakan får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse (se 28 kap. 3 a § rättegångsbalken). 

Genomförandet av husrannsakan i AA:s bostad och bil har innefattat ett ingrepp i hans rätt till privatliv och hem enligt artikel 8.1 i Europakonventionen. Beslutet om husrannsakan grundades på en skälig misstanke och får därmed anses ha haft stöd i lag i konventionsrättslig mening, även om misstanken senare visade sig felaktig. Åtgärden har syftat till att förebygga brott och därmed uppfyllt ett av de legitima intressen som avses i artikel 8.2. Frågan är dock om intrånget varit nödvändigt för att tillgodose detta intresse. 

Vid proportionalitetsbedömningen ska tas hänsyn inte bara till den information som polis och åklagare hade tillgång till när beslutet om verkställande fattades, utan också sådan kunskap som de borde ha haft om tillräckliga utredningsåtgärder hade vidtagits (se Keegan mot Förenade Kungariket, no. 28867/03, dom den 18 juli 2006). I Keegan-fallet genomfördes en polisinsats utan att polisen hade kontrollerat att rätt personer bodde på adressen. Det var fråga om att genomföra en enkel utredningsåtgärd som inte rimligen kunde ha underlåtits innan utförandet av polisinsatsen. Att polisen inte på ett korrekt sätt vidtog åtgärden fick till följd att andra personer än dem som tvångsmedelsbeslutet avsåg fick utstå ett ingrepp i sitt privatliv och hem. 

I det nu aktuella fallet är omständigheterna snarlika, eftersom polisens underlåtenhet att vidta tillräckliga kontroller har medfört att fel person blivit föremål för husrannsakan. Även i detta fall har det varit fråga om en enkel utredningsåtgärd som bestått i att mer noggrant kontrollera namn- och adressuppgifter. Det finns ingenting som tyder på att den pågående brottsutredningen krävt sådan skyndsamhet att det varit nödvändigt att ta till tvångsmedelsåtgärder innan en mer noggrann utredning hunnit göras. Beslutet om husrannsakan har därför varit oproportionerligt i konventionsrättslig mening. AA:s rättigheter enligt artikel 8 i konventionen har därmed överträtts. 

Ersättningen 

Som framgått ovan ska ersättningen för lidande på grund av anhållandet i första hand utgå med stöd av 5 § frihetsberövandelagen. När det gäller husrannsakan, är det inte tillräckligt att konstatera att en överträdelse av artikel 8 har skett. För att AA ska anses gottgjord krävs även att han kompenseras ekonomiskt för den ideella skada han lidit (jfr NJA 2013 s. 842). Vid en samlad bedömning av omständigheterna bedömer Justitiekanslern att ersättning för frihetsberövandet och beslutet om husrannsakan ska bestämmas till 10 000 kr. 

Även om besluten om frihetsberövande och husrannsakan fattades av åklagare, var det polisen som underlät att vidta tillräckliga utredningsåtgärder och som lämnade felaktiga uppgifter till åklagare. Skadeståndet ska därför betalas ut av Polismyndigheten.