Skadeståndsanspråk mot staten med hänvisning till en begäran om allmänna handlingar hos Rättsmedicinalverket

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår B.N:s anspråk.

Justitiekanslern riktar kritik mot Rättsmedicinalverket för hanteringen av B.N.s begäran om allmänna handlingar.

Ärendet

Bakgrund

Den 7 november 2016 inkom B.N. till Rättsmedicinalverket med en skriftlig begäran om att få ta del av sin fars undertecknade provtagningsintyg och samtyckesblankett för rättsgenetisk undersökning. Den 11 november 2016 fick B.N. via e-post ett besked om att samråd hade skett med jurist och att godkännande från barnet i ärendet behövdes. Han informerades också om att myndigheten inte såg några hinder att lämna ut handlingen om sådant godkännande inkom. Den 6 september 2017 återkom B.N. med sin begäran om handlingar. Efter en förnyad prövning av myndigheten utlämnades handlingar till B.N. den 7 september 2017.

Anspråket

B.N. har begärt skadestånd av staten med 50 000 kr för ideell skada (kränkning) på den grunden att han inte kunde få ut begärda handlingar hos Rättsmedicinalverket.

Rättsmedicinalverket har yttrat sig över anspråket.

B.N. har lämnat synpunkter på yttrandet.

Justitiekanslerns bedömning

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 2 och 2 kap. 3 § skadeståndslagen har endast den som utsatts för ett typiskt sett integritetskränkande brott rätt till ersättning för ideell skada (kränkning). Av Högsta domstolens praxis följer att skadestånd för ideell skada också kan utgå utan uttryckligt stöd i lag i sådana fall då någons rättigheter enligt Europakonventionen har överträtts (se t.ex. rättsfallet NJA 2007 s. 584, jfr numera 3 kap. 4 § skadeståndslagen).

Grundläggande regler om allmänna handlingars offentlighet finns i 2 kap. tryckfrihetsförordningen (TF). Enligt dessa bestämmelser har var och en rätt att ta del av en handling som förvaras hos en myndighet om den är inkommen till myndigheten eller upprättad där, förutsatt att den inte omfattas av sekretess (den s.k. offentlighetsprincipen).

Om en anställd vid en myndighet har ansvar för vården av en handling, är det i första hand den personen som ska pröva om handlingen ska lämnas ut (se 6 kap. 3 § OSL). I tveksamma fall ska myndigheten göra prövningen, om det kan ske utan onödigt dröjsmål (s.k. myndighetsprövning). Om den anställde vägrar att lämna ut handlingen, ska den som begär handlingen informeras om möjligheten att begära myndighetens prövning av begäran. Av informationen ska framgå att det för överklagande krävs att sökanden först begär och får ett skriftligt beslut från myndigheten. Sökanden har rätt att få ett sådant formellt beslut oavsett vad som är grunden för att avslå begäran och således även om myndigheten inte har den efterfrågade handlingen. 

Bedömningen av skadeståndsskyldigheten i detta fall

Av e-postmeddelandet som B.N. fick den 11 november 2016 framgick att Rättsmedicinalverket önskade godkännande av barnet i ärendet för att de begärda handlingarna skulle kunna lämnas ut och att inget hinder mot utlämnande fanns om ett sådant inkom. Det svar som gavs får anses ha varit ett besked om att de begärda handlingarna, efter en sekretessprövning, inte kunde lämnas ut utan ifrågavarande komplettering. Meddelandet innebär således att B.N. fick ett besked med anledning av sin begäran.

En myndighet som får in en begäran om att få ta del av en allmän handling ska göra en noggrann prövning av om handlingen kan lämnas ut. En sådan prövning innefattar olika avväganden och bedömningsfrågor. Det finns ingenting som talar för att Rättsmedicinalverkets ställningstagande om att handlingarna inte kunde lämnas ut utan samtycke från de berörda har varit felaktigt på ett sådant sätt som krävs för att staten ska vara skadeståndsskyldig. Det är inte heller oförenligt med de aktuella bestämmelserna att en sekretessprövning utfaller till olika slutsatser vid olika tidpunkter, särskilt om omständigheter som påverkar skadebedömningen där emellan kommit att förändras. 

Det borde dock av det besked som lämnades B.N. tydligare ha framgått att provtagningsintyget inte kunde lämnas ut med hänvisning till sekretess och att det inte fanns någon undertecknad samtyckesblankett. Det framgår också att det otydligt formulerade svaret olyckligt nog fick B.N. att tro att det ankom på Rättsmedicinalverket, och inte på honom själv, att inhämta samtycket. B.N. borde dessutom ha informerats om rätten att få ett överklagbart beslut. I dessa delar får handläggningen av B.N:s begäran betraktas som bristfällig (jfr JO 2014/15 s. 652).

Även om Rättsmedicinalverkets handläggning har varit bristfällig ger det inte underlag för bedömningen att det har begåtts något sådant integritetskränkande brott som krävs för att ersättning ska ges för ideell skada. Inte heller har B.N:s rättigheter enligt Europakonventionen överträtts. Vad B.N. har anfört och vad som i övrigt har framkommit i utredningen ger inte anledning till någon annan bedömning. Skadeståndsanspråket ska alltså avslås.

Tillsyn

Rätten för var och en att ta del av en allmän handling som förvaras hos en myndighet är väsentlig för att offentlighetsprincipen ska kunna upprätthållas. Det är därför av stor vikt att myndigheters hantering av en begäran om att få ta del av en allmän handling sker på ett korrekt sätt och i enlighet med bestämmelserna i TF.  

Ovan har konstaterats att Rättsmedicinalverkets hantering av B.N:s begäran har varit bristfällig. Även om det skulle vara fråga om en enstaka händelse förtjänar myndigheten kritik för detta.  

Av Rättsmedicinalverkets yttrande hit framgår att myndigheten på senare tid beslutat om nya rutiner för begäran om utfående av allmänna handlingar samt genomfört utbildningar i offentlighet och sekretess vid samtliga enheter. Jag ser positivt på att det har skett en sådan översyn och att det genomförts breda interna utbildningsinsatser. Jag utgår från att Rättsmedicinalverket fortlöpande säkerställer att varje begäran om utlämnande handläggs i enlighet med de krav som grundlagen ställer.

Vad B.N. har anfört i övrigt ger inte skäl att vidta några ytterligare åtgärder.