Diarienr: 8799-17-4.3 / Beslutsdatum: 7 nov 2018

Skadeståndsanspråk mot staten med hänvisning till att en länsstyrelse dröjt alltför länge med att överlämna överklagande till överinstans


Justitiekanslerns beslut

  1. Justitiekanslern tillerkänner Vårbacka Nöt & Vilt AB ersättning med 50 000 kr samt ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) på 40 000 kr från den 6 december 2014 och på 10 000 kr från den 27 september 2017 till dess betalning sker. 
  2. Justitiekanslern tillerkänner Vårbacka Nöt & Vilt AB ersättning för ombudskostnader i ärendet här med 24 000 kr.  
  3. Justitiekanslern uppdrar åt Länsstyrelsen i Östergötlands län att betala ut ersättningen till bolaget.
  4. Justitiekanslern riktar kritik mot Länsstyrelsen i Östergötlands län för brister i handläggningen av två ärenden om EU-stöd.

Ärendet

Bakgrund

Miljökontoret i Mjölby kommun genomförde den 8 november 2007 ett kontrollbesök på Vårbacka Nöt & Vilt AB:s (bolaget) gård. Länsstyrelsen i Östergötlands län (länsstyrelsen) beslutade den 26 november 2007 att för stödåret 2007 dra av fem procent från de av bolagets stöd som berördes av en konstaterad tvärvillkorsavvikelse (tvärvillkorsavdrag). Som skäl för beslutet angav länsstyrelsen att samtliga utegångsdjur vid kommunens besök den 8 november 2007 inte hade tillgång till ligghall. Bolaget över­klagade beslutet den 4 december 2007.

På grund av tvärvillkorsavdraget fattade länsstyrelsen den 11 februari 2008 beslut om återkrav av stöd som redan hade betalats ut till bolaget för stöd­året 2007. Bolaget överklagade beslutet om återkrav samma månad.

Länsstyrelsen överlämnade överklagandet av återkravsbeslutet till Jord­bruksverket den 2 oktober 2012. Den 26 september 2013 avslog Jord­bruksverket överklagandet (Jordbruksverkets ärende Jnr 3159-2012). Bolaget överklagade Jordbruksverkets beslut den 15 oktober 2013 och Jordbruksverket överlämnade överklagandet till Förvaltningsrätten i Lin­köping den 18 oktober 2013.

Den 6 december 2013 överlämnade länsstyrelsen bolagets överklagande av beslutet om tvärvillkorsavdrag till Jordbruksverket. Jordbruksverket läm­nade vidare överklagandet till förvaltningsrätten med upplysning om att frågan hade prövats av Jordbruksverket i ärendet med Jnr 3159-2012.

Förvaltningsrätten beslutade den 8 juni 2015 att upphäva Jordbruksverkets beslut i ärende Jnr 3159-2012 och återförvisade målet för en ny prövning där även överklagandet av tvärvillkorsavdraget skulle prövas. Jordbruks­verket avslog den 30 november 2015 bolagets överklagande av läns­styrel­sens två beslut (Jordbruksverkets ärenden Jnr 3159-2012 och 1840-2013). Bolaget överklagade besluten till förvaltningsrätten.

Förvaltningsrätten meddelade en dom den 21 december 2016 (mål nr 8663-15) och biföll bolagets överklagande samt upphävde Jordbruks­verkets och länsstyrelsens beslut om tvärvillkorsavdrag samt återkrav för stödåret 2007. Förvaltningsrätten bedömde att länsstyrelsen som grundat sitt beslut på nationella föreskrifter inte haft fog för besluten om tvär­villkorsavdrag och återkrav. Förvaltningsrätten ansåg att bestämmel­serna i Rådets direk­tiv 98/58 EG skulle ha tillämpats i fråga om tvär­villkors­avvikelse hade förelegat under stödåret 2007 avseende bolagets djur­hållning. Stöden beta­lades ut till bolaget den 17 februari 2017 med 15 377 kr och den 18 augusti 2017 med 15 519 kr.

Den 6 november 2014 vände sig bolaget till Justitiekanslern med en begä­ran om ersättning med 100 000 kr med anledning av den långsamma hand­läggningen hos framför allt länsstyrelsen. Justitiekanslern avböjde den 2 januari 2015 att reglera bolagets begäran med hänvisning till att ärendet fortfarande var under prövning i domstol och att frågan om skadestånd därmed var för tidigt väckt.

Begäran

Bolaget har nu på nytt vänt sig till Justitiekanslern och begärt skadestånd av staten med sammanlagt 96 632 kr. Av beloppet avser 50 000 kr ideell skada till följd av den lång­samma handläggningen av ärendet, 23 632 kr räntekostnader under åren 2008 – 2017, 3 500 kr eget arbete och 19 500 kr ombudskostnader uppkomna efter det att förvaltningsrätten återförvisade målet till Jordbruksverket den 8 juni 2015. Vidare har bolaget begärt ränta på beloppen från trettio dagar efter den 6 november 2014, dvs. då kraven först framställdes till Justitie­kanslern.

Bolaget har begärt ersättning för ombudskostnader med anledning av ären­det hos Justitiekanslern med totalt 54 550 kr, motsvarande 27,625 timmars arbete.

Bolaget har som grund för sin talan anfört i huvudsak följande.

Länsstyrel­sens felaktiga beslut om avdrag på bolagets EU-stöd för 2007 innebar att bolaget fick sammanlagt 30 896 kr mindre i stöd. Bolaget var till följd av avdraget tvunget att utnyttja en checkkredit för att hantera likviditeten i bolaget. Krediträntan var under åren 2008 – 2011 i snitt 7,8 procent och under åren 2012 – 2017 10,45 procent. Sammantaget innebar det en kost­nad om 23 632 kr vilket utgör det yrkade beloppet i den delen.

Som grund för det ideella skadeståndet åberopar bolaget den långsamma handläggningen av processen avseende avdrag och återkrav av bolagets EU-stöd. Handläggningen har inneburit fel och försum­melse enligt skadeståndslagens regler och ett åsidosättande av bolagets rättigheter enligt Europakonventionen. Bolaget menar att hänsyn bör tas till bl.a. att den totala handläggningstiden uppgått till närmare tio år och att det dröjt mer än sex år innan länsstyrelsen överlämnade bolagets överkla­gande av avdragsbeslutet till Jordbruksverket. Hänsyn bör även tas till att Vårbacka Nöt & Vilt AB är ett enmansbolag och att avdraget har haft mycket stor betydelse för bolagets ekonomi.

Myndigheterna har agerat felaktigt och försumligt genom att inte handlägga bolagets överklaganden i rätt ordning och däri­genom fördröjt handläggningen ytterligare.

Utredningen i ärendet

Länsstyrelsen har yttrat sig över anspråket och uppgett bl.a. följande.

Länsstyrelsen medger att man inte uppfyllt de krav om skyndsam hantering som finns från det att överklagande av länsstyrelsens beslut lämnades in tills ärendet lämnades över till överprövande instans.

Det förhållandet att länsstyrelsen inte lämnat vidare överklagandeskri­velsen till överprövande instans inom den tid som kan anses rimlig, är beklagligt. Länsstyrelsen anser emellertid inte att den långa handlägg­ningstiden, i detta fall, utgör sådant fel eller sådan försummelse som kan utgöra grund för skadestånd.

För att åtgärda bristerna när det gäller hanteringen av överklaganden har de interna rutinerna förändrats. Ändringarna säkerställer att inkomna överklaganden hanteras i tid.

Jordbruksverket har också yttrat sig över anspråket och uppgett bl.a. föl­jande.

Handläggningstiden för ärendet Jnr 3159-2012 var knappt ett år. I ärendet har hand­läggningen fördröjts dels på grund av att Jordbruksverket behövt begära in kompletterande material från länsstyrelsen för att kunna utreda ärendet, dels på grund av att bolaget självt fördröjt handläggningen genom att vid upprepade tillfällen begära anstånd med att komma in med synpunkter. Handläggningstiden för ärendet Jnr 1840-2013 var sex månader. Jordbruksverket har handlagt ärendet så skyndsamt som möjligt utifrån de förutsättningar som fanns.

Jordbruksverket anser inte att det föreligger skadeståndsskyldighet för staten.

Bolaget har fått ta del av länsstyrelsens och Jordbruksverkets yttranden och har därefter inkommit med kompletterande synpunkter.

Justitiekanslerns bedömning

Rättsliga utgångspunkter

Allmänt

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta personskada, sak­skada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Läns­styrelsens, Jordbruksverkets och förvaltningsrättens handläggning av och beslut i frågor om EU-stöd är sådan verksamhet.

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritets­kränkande brott. Med stöd av dessa regler är staten normalt inte skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsutövning.

Skadestånd ska också ges ut när Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584, jfr 3 kap. 4 § skadeståndslagen beträf­fande skadefall som inträffar efter den 1 april 2018). Med det menas skyl­dig­het­­en enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella planet till­handa­hålla rätts­medel för att komma till rätta med konventions­över­träd­elser. I dessa fall ska skadestånd, enligt Högsta domstolens praxis, i första hand ges ut med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Vid prövningen ska denna be­stäm­mels­e tolkas konformt med konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de be­gräns­ning­ar som följer av 2 kap. 3 § skadeståndslagen inte bortfalla ens vid en kon­­ventionskonform tolkning. Därmed kan ersätt­ning för ideell skada vid över­träd­elser av kon­ventionen i regel inte grundas på skade­stånds­lag­en. Sådan ersättning kan dock ges ut utan särskilt lagstöd.

Att det har förekommit något som i och för sig kan vara skadeståndsgrun­dande är inte tillräckligt för att ersättning ska ges ut. Det krävs också att det inträffade har orsakat skada för den enskilde. Det är den som begär ersättning som ska styrka skadan och dess omfattning.

Långsam handläggning

Långsam handläggning kan i vissa fall utgöra skadeståndsgrundande fel och försum­melse enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Vidare har var och en – vid pröv­ningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller vid en anklagelse om brott – rätt till domstolsprövning inom skälig tid enligt arti­kel 6.1 i Europakonventionen.  

Frågan om rätten till en rättvis rättegång inom skälig tid har överträtts ska enligt Europadomstolens praxis avgöras genom en helhetsbedömning där hänsyn tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Förutom den totala handläggningstiden beaktas särskilt vid bedömningen målets kom­plexitet, parternas agerande, domstolarnas eller myndigheternas handlägg­ning av ärendet samt vad som har stått på spel för den enskilde. Inom ramen för bedömningen av domstolarnas handläggning fäster Europa­domstolen särskild vikt vid om det har förekommit längre perioder av inaktivitet. 

Justitiekanslern har inom ramen för statens frivilliga skadereglering, med beaktande av Europadomstolens avgörande i målet Martin Denev mot Sverige (no. 25419/94) och praxis från de svenska högsta instanserna stan­nat för att en inaktivitetsperiod på två år kan föranleda slutsatsen att det har förekommit en överträdelse av artikel 6.1. (Se t.ex. NJA 2005 s. 462, NJA 2005 s. 726 och RÅ 2006 ref. 43 samt Justitiekanslerns beslut den 15 april 2008 i ärendena med dnr 7912-07-40, 7913-07-40 och 7914-07-40.) Det är alltså tydligt att varje period av inaktivitet inte innebär att det har skett en överträdelse av rätten till rättegång inom skälig tid, utan det måste röra sig om längre sådana perioder.

Föreligger skadeståndsansvar för staten?

Justitiekanslern kan inledningsvis konstatera att den totala handläggnings­tiden från det att länsstyrelsen fattade beslut om tvärvillkorsavdrag till det att stödet betalades ut uppgår till närmare tio år. Det har dröjt mer än sex år innan länsstyrel­sen lämnade över bolagets överklagande av beslutet om tvärvillkorsavdrag till Jordbruksverket. Det har dröjt över fyra och ett halvt år innan länsstyrelsen lämnade över överklagandet av återkravs­beslutet till Jordbruksverket.

Enligt 23 § förvaltningslagen (1986:223; den 1 juli 2018 trädde en ny förvaltningslag i kraft) ska en skrivelse med överkla­gande ges in till den myndighet som har meddelat det överklagade beslutet. När skrivelsen kommit in bör myndigheten först överväga om beslutet ska omprövas enligt 27 § förvaltningslagen. Denna prövning får emellertid inte medföra att ärendets handläggning onödigt fördröjs. Om beslutet inte ändras på det sätt klaganden begär ska myndigheten pröva om skrivelsen med överklagande har kommit in i rätt tid, 24 § förvaltningsla­gen. Har den kommit in för sent ska överklagandet enligt huvudregeln avvisas. Annars ska den, tillsammans med övriga handlingar i ärendet, överlämnas till överinstansen, 25 § förvaltningslagen. Riksdagens ombuds­män (JO) har uttalat att som huvudregel gäller att överlämnandet bör ske inom en vecka från det att överklagandet kommit in till beslutsmyndig­heten (se bl.a. JO:s beslut den 15 november 2004; dnr 4998-2003). 

Länsstyrelsens handläggning har inte levt upp till kraven enligt förvalt­ningslagens bestämmelser. Inaktivitetsperioderna om sex respektive fyra och ett halvt år innan länsstyrelsen lämnade över överklagandena till Jord­bruksverket är anmärkningsvärt långa. Det har inte framkommit något som tyder på att bolaget orsakat dröjsmålet.

Jordbruksverkets handläggning har inte innehållit samma inaktivitets­perioder och kan inte i sig anses utgöra fel eller försummelse eller ett åsidosättande av bolagets rätt till en rättegång inom skälig tid. Inte heller förvaltningsrättens handläggning innefattar någon längre period av inaktivitet och har inte heller pågått under så lång tid att den i sig skulle kunna vara skadestånds­grundande för staten.

Det står däremot klart att den sammantagna handläggningstiden har varit alltför lång, särskilt med beak­tande av de långa inaktivitetsperioderna innan bolagets överklaganden överlämnades till Jordbruksverket. Staten måste därmed anses ha gjort sig skyldig till fel eller försummelse i skade­ståndslagens mening. Den utdragna handläggningstiden får även ses som en överträdelse av bolagets rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen.

Har bolaget orsakats ersättningsgilla skador?

Kostnader för checkkredit

Bolaget har anfört att det varit tvunget att utnyttja en checkkredit för att hantera likviditeten i bolaget när länsstyrelsen beslutade om tvärvill­kors­avdrag och återkrav för stödåret 2007. Bolaget har begärt ersättning med 23 632 kr, vilket enligt bolaget motsvarar kostnaden för den sammanlagda kredit­räntan under åren 2008 – 2017.

Det är bolaget som ska styrka skadan och visa att det finns ett klart orsaks­samband mellan skadan och myndighetens agerande. Bolaget har emeller­tid inte gett in någon utredning som styrker den uppgivna skadan. Bolagets begäran ska redan därför avslås i denna del.

Justitiekanslern vill tillägga att det kan ifrågasättas om räntekostnaden i dess helhet är en kostnad för bolaget eftersom den torde vara avdragsgill. Justitiekanslern har vidare inte övervägt om bolaget kan anses ha försökt att begränsa sin skada i denna del.

Ideell skada

Som nämnts medför den långa handläggningstiden att det föreligger ett skadeståndsansvar för staten. Omständigheterna är inte sådana att det föreligger rätt till kränkningsersättning med stöd av skadeståndslagens bestämmelser.

När det gäller ersättning för ideell skada till följd av åsidosättandet av artikel 6 i Europakonventionen, har bolaget enligt artikel 13 i konvent­ionen rätt till ett effektivt nationellt rättsmedel för att komma till rätta med överträdelsen. Det har inte funnits möjlighet att inom ramen för den aktu­ella processen kompensera bolaget för överträdelsen och det är i detta fall inte tillräckligt att konstatera att en överträdelse har skett. Bolaget har där­för rätt till ekonomisk kompensation.

Vid bedömningen av skadeståndets storlek ska vikt framförallt läggas vid hur långt det oacceptabla dröjsmålet har varit (se NJA 2012 s. 111 I-II). I det nu aktuella ärendet är den totala handläggningstiden mycket lång och dröjsmålen i vart fall fyra och ett halvt respek­tive sex år. Det är som nämnts ovan en anmärkningsvärt lång tid. Överträ­delsen kan dock inte i övrigt anses ha varit betydande för bolaget i den bemärkelsen att den på ett avgörande sätt inverkat på bolaget verksam­het. Vid en samlad bedömning av omständigheterna och med beaktande av Högsta domstolens praxis finner Justitiekanslern att bolagets ersättning för ideell skada bör bestämmas till 40 000 kr. Ersättningsskyldigheten bör åläggas länsstyrelsen.  

Ombudskostnader m.m. i förvaltningsprocessen

Bolaget har begärt ersättning för egna kostnader med 3 500 kr och ombudskostnader med 19 500 kr motsvarande arbete som ut­förts efter det att förvaltningsrätten återförvisade målet till Jordbruks­verket för ny prövning.

Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer utgår ersättning för eget arbete endast om den skadelidande kan visa att han eller hon har drabbats av särskilda utgifter, t.ex. ökade lönekostnader, en faktisk inkomstförlust eller någon motsvarande ekonomisk skada med anledning av det arbete som har lagts ned (jfr NJA 1983 s. 209 och NJA 1989 s. 251 samt Justitie­kanslerns beslut i ärendena med dnr 3752-10-42 och 8237-10-40). Bolaget har inte visat att några särskilda kostnader uppkommit med anledning av det egna arbete som lagts ned på ärendet. Det finns därmed inte förutsätt­ningar att bifalla bolagets begäran om ersättning för eget arbete. 

Vad gäller frågan om bolagets ombudskostnader är huvudregeln inom förvaltningsprocessrätten att den enskilde själv får bära kostnaderna för processen. Ersättning för ombudskostnader kan emel­lertid ibland ersättas i form av skadestånd, t.ex. kostnader som den enskilde har haft för att komma till sin rätt i en tvist med en statlig myn­dighet.

Justitiekanslern konstaterar att det är uppenbart att bolaget har drabbats av ökade ombudskostnader med anledning av den bristande handläggningen. Justitiekanslern konstaterar att en del av den tid som ombudet begärt ersättning för avser kontakter med bolagets revisor. Staten kan inte anses vara ersättningsskyldig avseende den kostnaden. Det övriga arbete som redovisas av ombudet kan till viss del antas vara orsakat av myndigheternas bristande handläggning. Justitiekanslern är beredd att inom ramen för statens frivilliga skadereglering utge ersättning med skäliga 10 000 kr. Ersättningsskyldigheten bör även i denna del åläggas länsstyrelsen.  

Ränta

Bolaget har begärt ränta från trettio dagar efter den 6 no­vember 2014, dvs. då kraven först framställdes till Justitiekanslern. Justiti­ekanslern noterar att bolaget vid den tidpunkten enbart begärde ersättning för ideell skada med hänsyn till den långsamma handlägg­ningen.

Ränta ska enligt 4 § tredje stycket räntelagen (1976:635) betalas på förfal­let belopp från den dag som infaller trettio dagar efter det att borgenären har framställt krav på ersättning och lagt fram utredning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom. En skadestånds­fordran anses normalt förfallen i och med att krav har framställts och behövlig utredning lagts fram (prop. 1975:102 s. 124 ff.). Som ett minimikrav på den utredning som borgenären ska prestera måste därvid gälla att den gör det möjligt för den som kravet riktar sig mot – i detta fall staten – att bedöma både om förutsättningarna för skadeståndsansvar är uppfyllda och om den som begär skadestånd har lidit någon skada.

En allmän princip enligt Europadomstolens praxis är att frågan om en överträdelse av artikel 6.1 i Europakonventionen har förekommit ska prövas mot bakgrund av rättegången i dess helhet, dvs. normalt efter rätte­gångens slut. Därmed är det i de flesta fall först efter rättegångens slut som det finns möjlighet att fastställa om staten är skadeståndsskyldig. Det är normalt först då den skadelidande kan lägga fram tillräcklig utredning för att fordran ska kunna anses vara förfallen.

I den nu aktuella ansökan som gavs in den 28 augusti 2017 har bolaget lagt fram utredning som visar hur lång den totala handläggningstiden har varit. Justitiekanslern kan dock konstatera att huvuddelen av handläggningen och i synnerhet den långa perioden av inaktivitet förelåg redan när bolaget inledningsvis framställde sitt krav. Justitiekanslern är mot den bakgrunden beredd att godta bolagets begäran om ränta i den del begäran avser den ide­ella ersättningen. På resterande belopp ska ränta utgå från den 27 sep­tember 2017 vilket var den dag som inföll 30 dagar efter det att bolaget framställde övriga skadeståndskrav.

Ombudskostnader hos Justitiekanslern

Enligt 14 § förordningen (1995:1301) om handläggning av skadestånds­anspråk mot staten får Justitiekanslern besluta om ersättning av allmänna medel för biträde och för utredning i ett ärende i den utsträckning kostna­derna inte ska betalas av staten enligt rättshjälpslagen. Det finns inte någon ovillkorlig rätt att få ersättning för ombudskostnader. Kostnaderna ska ha varit skäligen påkallade för att ta tillvara den enskildes rätt.

Bolaget har begärt totalt 54 550 kr i ersättning för sina ombudskostnader med anledning av ärendet hos Justitiekanslern. Med hänsyn till ärendets art, omfattning och utgång kan det inte anses ha varit påkallat med det omfattande arbete som bolaget begärt ersättning för. Ersättningen begrän­sas till 24 000 kr vilket motsvarar ca tolv timmars arbete.

Tillsyn

Som redogjorts för ovan så bör ett överklagande som huvudregel lämnas vidare till överinstansen inom en vecka från det att överklagandet kommit in till beslutsmyndigheten. Beslutsmyndigheten har dessutom haft det all­männa skyndsamhetskravet i 7 § förvaltningslagen att förhålla sig till. Sedan den 1 juli 2018 har reglerna om effektiv ärendehantering och hand­läggningstider hos myndigheterna skärpts ytterligare i och med att den nya förvaltningslagen trädde i kraft.

Justitiekanslern har i samband med de årliga granskningarna av samtliga länsstyrelsers ärendeförteckningar uppmärksammat att det i några län fun­nits exempel på när överklaganden har blivit liggande på länsstyrelsen i väntan på omprövning (JK:s dnr 397-17-2.8.m.fl och 201-16-24 m.fl.). Justitiekanslern har uttalat att det är mycket allvarligt för rättssäker­heten i förvaltningen om överklaganden blir liggande och att detta är något som i för­längningen kan undergräva tilltron till förvaltningens objektivitet. Justi­tie­kanslern har vidare uttalat att beslutsmyndigheten bara är skyldig att om­pröva sitt beslut om det kan konstateras att beslutet är uppenbart orik­tigt och att omprövningen kan ske snabbt och enkelt. Vid överklaganden räcker det i allmänhet att myndigheten läser igenom klagandens skrivelse och det överkla­gade beslutet. Bara om denna genomläsning visar att utgången san­nolikt bör vara en annan behöver myndigheten i allmänhet granska ärendet närmare. I alla andra fall ska överklagandet lämnas vidare direkt efter en bedömning av om överklagandet kommit in i rätt tid.

Länsstyrelsen har inte lämnat någon förklaring till varför handläggningen i det aktuella ärendet har dragit ut på tiden. Det är inte acceptabelt att ett ärende handläggs på ett så inaktivt sätt och länsstyrelsen förtjänar kritik för sin bristfälliga handläggning. Länsstyrelsen har uppgett att nya rutiner har införts för att säkerställa att överklaganden hanteras i rätt tid. Justitie­kans­lern ser positivt på länsstyrelsens ambition att förhindra liknande situationer och kommer att följa upp frågan i samband med den årliga granskningen av länsstyrelsernas ärendeförteckningar.