Skadeståndsanspråk mot staten med hänvisning till långsam handläggning av förundersökning m.m

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår AA:s anspråk. 

Ärendet

Bakgrund

Åklagare vid Ekobrottsmyndigheten (EBM) i Göteborg inledde den 22 oktober 2012 förundersökning mot bland andra AA angående grovt skattebrott m.m. under perioden januari 2009–juni 2010. AA anhölls den 23 oktober 2012 och häktades av Göteborgs tingsrätt tre dagar senare. Häktningen hävdes den 22 november 2012. AA meddelades istället ett reseförbud som kvarstod t.o.m. den 13 december 2012. Även medmisstänkta BB och CC häktades i oktober 2012 och satt häktade under knappt två månader. En ytterligare medmisstänkt, DD, häktades samtidigt i sin utevaro och blev efter en utfärdad arresteringsorder internationellt efterlyst. DD har inte anträffats och är fortfarande utevarohäktad i målet.  

AA, BB och CC åtalades den 4 december 2012, BB och CC för grovt skattebrott och AA för medhjälp till grovt skattebrott. Huvudförhandling genomfördes och tingsrätten satte ett datum för kanslidom. Den 16 januari 2013, dagen innan dom skulle meddelas, fick parterna besked från tingsrätten om att rättens ordförande hade fått förhinder och att huvudförhandlingen därför behövde tas om. Målet sattes på nytt ut till huvudförhandling som skulle äga rum i mars 2013. Förhandlingen fick dock ställas in eftersom BB inte kunde delges kallelse. Han häktades i sin utevaro och blev internationellt efterlyst sedan åklagaren utfärdat en europeisk arresteringsorder. Sommaren 2013 anträffades BB i Libanon och begärdes utlämnad, men Libanon avslog begäran. Beslutet delgavs åklagaren av Justitiedepartementet i september 2014.

Under huvudförhandlingen i december 2012 framkom nya uppgifter angående omfattningen av den aktuella brottsligheten. Det ledde till att åklagaren i början av 2013 inledde förundersökning mot ytterligare misstänkta. I januari 2017 väcktes åtal mot flera personer, bl.a. mot EE som åtalades för delvis samma gärningar som omfattades av åtalet mot AA.  

Den 21 mars 2017 meddelade tingsrätten deldom i målet. EE dömdes för bl.a. medhjälp till grovt skattebrott till fängelse sex år. CC dömdes för medhjälp till grovt skattebrott till fängelse två år och tre månader. Tingsrätten fann att straffvärdet för den brottslighet som CC dömdes för motsvarade tre års fängelse. Tingsrätten satte dock ned straffet med hänvisning till dels att han hade medverkat till brottsutredningen genom att lämna uppgifter av väsentlig betydelse, dels att ovanligt lång tid förflutit mellan gärningarna och lagföringen, dels utifrån artikel 6 i Europakonventionen om rätten till rättegång inom skälig tid. Tingsrätten konstaterade att CC hade delgetts misstanke i oktober 2012 och att lagföringen dragit ut på tiden beroende på omständigheter som CC inte kunnat råda över. Tingsrätten fann därför att den tid som förflutit innan hans ansvar blivit prövat av domstol var så lång att en konventionskränkning fick anses ha skett.

Domen överklagades av bland andra CC till Hovrätten för Västra Sverige som genom dom i juli 2017 fastställde tingsrättens dom i ansvarsfrågan beträffande CC. Av domskälen framgår att hovrätten i påföljdsdelen instämde i tingsrättens bedömning i fråga om CC.

Åtalet mot AA prövades inte av tingsrätten genom deldomen i mars 2017. Anledningen var att åklagaren bedömde att misstankarna mot AA hade ett sådant samband med misstankarna mot BB och DD att de borde prövas i en och samma rättegång. Den 4 oktober 2017 lade åklagaren ned åtalet mot AA med motiveringen att det inte förelåg tillräckliga skäl för åtalet mot honom eftersom nya omständigheter gjorde att man inte på objektiva grunder kunde förvänta sig en fällande dom. På yrkande av AA meddelade tingsrätten en frikännande dom den 18 december 2017. Domen har vunnit laga kraft.

Genom beslut den 21 augusti 2018 i ett ärende om ersättning enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) tillerkände Justitiekanslern AA ersättning för lidande med anledning av frihetsberövandet och reseförbudet (dnr 3109-18-4.1). I samma beslut avslogs en begäran från AA om ersättning för förlorad arbetsförtjänst och inkomst av näringsverksamhet. Justitiekanslern motiverade sitt beslut med att AA inte hade gett in någon utredning till stöd för att han hade haft en inkomstförlust under frihetsberövandet. Vidare angavs att den inkomstförlust som gjorts gällande för året efter frihetsberövandet, dvs. år 2013, inte var ersättningsgill då den hade orsakats av brottsmisstanken och inte av frihetsberövandet.

Anspråket m.m.

AA har nu begärt skadestånd med 75 000 kr för lidande på grund av långsam handläggning av förundersökningen och målet i domstol. Han har vidare begärt omprövning av sitt tidigare framställda anspråk på ersättning med 220 000 kr för förlorad arbetsförtjänst och inkomst av näringsverksamhet för år 2013. Slutligen har han begärt ersättning för ombudskostnader. AA har utvecklat grunden för sitt anspråk enligt följande.

Tiden från anhållandet till frikännande dom sträcker sig över cirka fem år och två månader. Förutom den stress och oro det innebar att vara misstänkt för allvarlig brottslighet uppstod under denna tid även praktiska problem för honom. Bl.a. nekades han av kommunen visst försäljningstillstånd och hade på grund av brottsmisstankarna svårt att få uppdrag i samma omfattning som tidigare. Han medverkade fullt ut under hela utredningstiden. Han förnekade de gärningar som misstankarna avsåg. Det är ett rimligt antagande att fri-kännande dom skulle ha meddelats redan i anslutning till tingsrättens huvudförhandling i december 2012. Oskuldspresumtionen innebär att han haft rätt att behandlas som oskyldig till dess att en fällande dom meddelats. Sammanfattningsvis har en kränkning skett av hans rättigheter enligt artikel 6 i Europakonventionen. Han kan inte anses gottgjord genom åklagarens beslut att lägga ned åtalet, då beslutet motiverades med att nya omständigheter gjorde att en fällande dom inte kunde på objektiva grunder förväntas.

EBM har avstyrkt att ersättning ska utgå och i yttrande anfört bl.a. följande.

Även om tidsutdräkten i målet är lång och beklaglig är omständigheterna inte sådana att någon kränkning av artikel 6 i Europakonventionen kan anses ha skett. Om så ändå skulle anses vara fallet har i vart fall tillräcklig gottgörelse skett genom åklagarens beslut att lägga ned åtalet, vilket enligt vad åklagaren anfört i remissärendet motiverades av att AA inte fått sina misstankar prövade inom rimlig tid. Förundersökningen genomfördes med stor skyndsamhet och åtal väcktes redan efter cirka två månader. Efter den inställda domen i januari 2013 kunde samtliga tilltalade inte delges kallelse till ny huvudförhandling som därför fick ställas in. Därefter löpte en period om cirka fyra år och sju månader innan åtalet mot AA lades ned. Handläggningstiden måste bedömas med beaktande av om åklagaren varit aktiv eller om längre perioder av inaktivitet förelegat. I detta fall sökte åklagaren med alla till buds stående medel efter BB och DD. Tidsutdräkten berodde inte på fel eller försummelse från åklagarens eller domstolens sida.

Av kompletterande yttrande från EBM framgår följande. Åklagaren försökte under åren 2014–2016 vid flera tillfällen komma i kontakt med DD dels genom de advokater som under olika perioder var förordnade som offentliga försvarare åt honom och haft viss kontakt med honom, dels genom polisen som år 2016 fått information om att DD hade ansökt om pass vid svenska ambassaden i Bagdad, Irak. I januari 2017 meddelade DD:s försvarare att DD var beredd att medverka i förhör per telefon men att han inte tänkte inställa sig personligen. Åklagaren bedömde dock att telefonförhör inte kunde bli aktuellt eftersom delgivning av misstanke behövde ske under förhöret. När det gäller BB vidtogs inga åtgärder efter beskedet från Libanon i september 2014.

AA har yttrat sig över vad EBM anfört i det första yttrandet.  

Justitiekanslern har inhämtat tingsrättens deldomar från mars respektive december 2017, hovrättens dom från juli 2017, åklagarens beslut i oktober 2017 att lägga ned åtalet mot AA samt dagboksbladet i EBM:s akt. 

Justitiekanslerns bedömning

Statens ansvar enligt skadeståndslagen m.m.

För en redovisning av frihetsberövandelagens bestämmelser om ersättning för förlorad arbetsförtjänst m.m. hänvisas till Justitiekanslerns tidigare beslut (dnr 3109-18-4.1).

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta personskada, sak­skada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndig­hets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Åklagares och domstols handläggning och beslut i de frågor som aktualiseras i detta ärende är sådan verksamhet.

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritets­kränkande brott. Med stöd av dessa regler är staten normalt inte skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsut­övning.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv.

Oacceptabla dröjsmål vid behandling av ett ärende kan vara att bedöma som fel eller försummelse i skadeståndslagens mening, t.ex. när det har förekommit längre perioder då hanteringen, utan att sökanden kan lastas för det, har präglats av inaktivitet. Varje period av inaktivitet är dock inte att bedöma som ett oskäligt dröjsmål (jfr NJA 2005 s. 462).

Rätten till rättegång inom skälig tid m.m. enligt Europakonventionen

Skadestånd ska ges ut när Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584, jfr 3 kap. 4 § skadeståndslagen beträf­fande skadefall som inträffar efter den 1 april 2018).

Artikel 6 i Europakonventionen reglerar rätten till en rättvis rättegång. Den innebär bl.a. att den som blivit anklagad för brott har rätt till en förhandling inom skälig tid (artikel 6.1) och ska betraktas som oskyldig till dess hans eller hennes skuld lagligen fastställts (artikel 6.2). För den som är frihetsberövad gäller även enligt artikel 5.3 en rätt till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avvaktan på rättegång.

Prövningen av frågan om rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts ska enligt Europadomstolens praxis göras utifrån en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Det ska särskilt beaktas hur komplicerat målet varit, hur den enskilde respektive domstolar och myndigheter agerat under förfarandet samt vad som stått på spel för honom eller henne. (Se Sürmeli mot Tyskland, dom [stor kammare] den 8 juni 2006, no. 75529/01, § 128 med hänvisningar och Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2015, s. 323.) Den relevanta tiden börjar löpa när den enskilde kan sägas vara anklagad för brott, t.ex. genom delgivning av misstanke. Om ett brottmålsförfarande försenas på grund av att någon eller några av de tilltalade inte kan inställa sig bör målet om möjligt delas upp (se Kemmache mot Frankrike, dom den 27 november 1991, no. 12325/86 m.fl.). Begreppet skälig tid enligt artikel 5.3 ska tolkas mer restriktivt än enligt artikel 6.1 mot bakgrund av att det rör sig om frihetsberövade personer (Danelius, a.a., s. 141). I det förra fallet räknas dessutom tiden från dagen för frihetsberövandet t.o.m. dagen för dom i första instans (se Wemhoff mot Tyskland, dom den 27 juni 1968, no. 2122/64).

Oskuldspresumtionen i artikel 6.2 innebär bl.a. att domstolen vid fullgörandet av sina uppgifter inte får utgå från att den tilltalade har begått den gärning han eller hon anklagats för. Presumtionen anses medföra ett krav på att åklagaren och andra aktörer inom rättsväsendet inte uttalar sig på ett sådant sätt att det kan uppfattas som att den tilltalades skuld är konstaterad innan domstolen gjort sin prövning (Danelius, a.a., s. 328 f.).

Skyndsamhetskrav m.m. enligt rättegångsbalken

Enligt 23 kap. 4 § rättegångsbalken (RB) ska en förundersökning bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Särskild skyndsamhet krävs när den misstänkte är häktad (jfr 24 kap. 18 § RB). När åtal har väckts ska rätten bestämma tid för huvudförhandling så snart som möjligt (45 kap. 14 § RB), förutom i mål som får avgöras utan sådan förhandling. Särskilda frister gäller för påbörjande av huvudförhandling när den tilltalade är häktad eller har reseförbud. Om åtal har väckts mot flera personer får åtalen handläggas i en rättegång om det är till fördel för målets handläggning eller annars finns särskilda skäl för det (45 kap. 3 § RB). Åtal som handläggs gemensamt får delas upp när det finns skäl för det.

Begäran om ersättning för ideell skada (lidande)

Av utredningen framgår att drygt fem år förflöt från det att AA anhölls och delgavs misstanke i oktober 2012 – och därmed var anklagad för brott i Europakonventionens mening – till dess att det senare väckta åtalet mot honom lades ned i oktober 2017 och den frikännande domen vann laga kraft i början av januari 2018.

Vad som anförts och vad som i övrigt framgår av handlingarna ger inte underlag för bedömningen att det har begåtts något sådant integritetskränkande brott som är en förutsättning för att ersättning för ideell skada ska ges ut med stöd av 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen. Frågan är därefter om det varit fråga om ett sådant dröjsmål som innebär att AA:s rättigheter enligt artiklarna 5 eller 6 i Europakonventionen åsidosatts.

Anledningen till tidsutdräkten var i det här fallet inte att förundersökningen som berörde AA drog ut på tiden. Åtal väcktes i december 2012, vilket med hänsyn till utredningens omfattning och att den rörde förhållandevis komplicerade frågor måste sägas uppfylla konventionens krav på skyndsamhet även i ett häktat mål. Häktningen hävdes i slutet av november 2012 och AA fick istället reseförbud under en knapp månads tid. Den för artikel 5 relevanta tidsperioden har således inte varit särskilt lång. Sammantaget kan någon konventionsöverträdelse inte anses ha skett i den delen.

Prövningen av brottsmisstankarna mot AA fördröjdes istället främst genom svårigheterna med att verkställa utevarohäktningarna av målkamraterna BB och DD. Frågan är då om det – med hänsyn till främst åklagarens agerande för att få en prövning av åtalet – varit fråga om ett sådant dröjsmål som innebär att AA:s rättigheter enligt artikel 6 åsidosatts.

För såväl BB som DD utfärdade åklagaren efter tingsrättens häktningsbeslut en europeisk arresteringsorder som följdes av en internationell efterlysning. När det gäller BB vidtogs inga åtgärder efter beskedet i september 2014 om att Libanon avslagit begäran om utlämning. Inaktivitet under tre års tid skulle i många fall kunna anses utgöra fel och försummelse i skadeståndslagens mening och strida mot rätten till rättegång inom skälig tid. I det här fallet måste dock vägas in att åtalet mot AA enligt vad EBM gjort gällande, hade ett samband även med misstankarna mot DD. Noteras kan i och för sig att detta inte hindrade att huvudförhandling genomfördes med bland andra AA och BB i december 2012, trots att DD då inte hade kunnat höras under förundersökningen och således inte omfattades av åtalet. Åklagarens bedömningsunderlag i den frågan kan dock i någon mån ha kommit att förändras efter att förundersökning i januari 2013 inletts mot nya misstänkta rörande bl.a. gärningar som omfattades av åtalet mot AA. Åklagaren har haft en skyldighet att verka för att rättegången skulle genomföras inom skälig tid, men också – till följd av sin objektivitetsplikt – för att avgörandet, genom dom eller beslut att lägga ned åtalet, skulle bli materiellt riktigt. Som framgått ovan väcktes åtal i den tillkommande delen i januari 2017.

Det framgår vidare av utredningen att åklagaren under flera års tid försökte få kontakt med DD, dels genom hans offentliga försvarare, dels genom polisen efter att DD ansökt om pass hos svenska ambassaden i Bagdad år 2016. I januari 2017 fick åklagaren besked från den senast förordnade försvararen att DD på vissa villkor kunde tänka sig att medverka i förhör, men så kom aldrig att ske.

Vid en samlad bedömning av ovan redovisade omständigheter finner Justitiekanslern att den inaktivitet hos EBM som periodvis förekommit under åren 2012–2017 beträffande BB och DD inte varit av sådant slag att den kan anses medföra att AA:s rätt till en rättegång inom skälig tid enligt artikel 6 har åsidosatts. Det har mot den bakgrunden inte bedömts nödvändigt att inhämta ett yttrande från tingsrätten angående domstolens handläggning av målet såvitt gällde åtalet mot AA. Att tingsrätten och hovrätten i sina domar avseende CC fann att han hade utsatts för en kränkning av artikel 6 på grund av att prövningen av åtalet i första instans dröjde cirka fyra och ett halvt år föranleder ingen annan bedömning, eftersom omständigheterna i CC:s respektive AA:s fall skiljer sig åt och varje fall måste bedömas för sig.

Vidare bedömer Justitiekanslern att omständigheterna inte varit sådana att EBM eller någon annan myndighet kan anses ha brutit mot oskuldspresumtionen i artikel 6.2 i Europakonventionen.

AA:s begäran om ersättning för ideell skada ska på nu anförda skäl avslås.

Begäran om ersättning för förlorad arbetsförtjänst m.m.

I det tidigare beslutet avslogs begäran om förlorad arbetsförtjänst och inkomst av näringsverksamhet med hänvisning till att den påstådda förlusten inte var ersättningsgill enligt frihetsberövandelagen eftersom den inte hade orsakats av frihetsberövandet. AA har nu hänvisat till den långa tid som förflutit mellan anhållandet och den frikännande domen samt till att han medverkade fullt ut under hela utredningstiden och rimligen skulle ha blivit frikänd redan i anslutning till huvudförhandlingen i december 2012. Som AA uppfattats har han gjort gällande att tidsutdräkten under handläggningen, förutom att strida mot Europakonventionen, även utgjort fel och försummelse vid myndighetsutövning. 

Det finns enligt Justitiekanslern inget som talar för att vare sig åklagaren eller tingsrätten i sin handläggning skulle ha gjort sig skyldig till något sådant oacceptabelt dröjsmål som kan utgöra skadeståndsgrundande fel eller försummelse. Som ovan framgått anser Justitiekanslern inte heller att handläggningen varit långsam på ett sätt som strider mot Europakonventionen. AA:s begäran om ersättning för förlorad arbetsförtjänst och inkomst av näringsverksamhet ska därför avslås.

Då skadeståndsanspråket i sin helhet avslås ska inte heller någon ersättning för ombudskostnader utgå.