Skadeståndsanspråk mot staten med anledning av ett interimistiskt vitesförbud
Justitiekanslerns beslut
Justitiekanslern avslår BB:s och CC:s ersättningsanspråk.
Ärendet
Bakgrund
Bolaget BB bedrev tidigare bemanningsverksamhet som franchisetagare hos bolaget AA. BB ägdes av CC, som också var ställföreträdare för bolaget. Franchiseavtalet sades upp av AA den 1 mars 2017. Därefter startade BB upp en egen verksamhet i Dalarna som konkurrerade med AA:s verksamhet.
AA gav den 31 mars 2017 in en ansökan till Falu tingsrätt med rubriken ”Ansökan om interimistiska säkerhetsåtgärder enligt 15 kap. rättegångsbalken samt lag om skydd för företagshemligheter”. I ansökan gjordes det gällande att BB och CC hade angripit AA:s företagshemligheter. Med företagshemligheter avsågs enligt ansökan information och uppgifter över hur AA bedrev sin verksamhet, inklusive uppgifter om prissättning, franchiseavtal, franchisetagare, veteraner, omsättningsnivåer, lönenivåer, marknadsföringsstrategier, marknadsföringsmaterial, affärsutvecklingskoncept, kundregister och företagsorganisation m.m. AA begärde, såvitt nu är aktuellt, att BB och CC med stöd av 13 § lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter (FHL) interimistiskt skulle förbjudas att utnyttja eller röja AA:s företagshemligheter.
Genom ett beslut den 5 april 2017 biföll tingsrätten AA:s ansökan och beslutade interimistiskt att vid vite om 500 000 kr vid varje överträdelse förbjuda BB och CC att utnyttja eller röja AA:s företagshemligheter (punkten 2 i tingsrättens beslut). Beslutet meddelades utan att BB och CC dessförinnan fått tillfälle att yttra sig.
Tingsrätten beslutade även interimistiskt att vid vite förbjuda BB och CC att på vissa orter i Dalarna direkt eller indirekt vara involverade i verksamhet som utgjorde konkurrens med AA.
Tingsrätten förordnade vidare att samtliga exemplar av AA:s företagshemligheter som innehades av BB och CC skulle omhändertas av Kronofogdemyndigheten med stöd av 15 kap. 3 § rättegångsbalken och 14 § FHL. Beslutet i denna del (punkterna 1 och 3 i tingsrättens beslut) är dock inte föremål för de skadeståndsanspråk som prövas i detta ärende. Justitiekanslern har genom ett beslut i ett ärende med dnr 8023-17-4.3 prövat CC:s och andras skadeståndsanspråk med hänvisning till tingsrättens och Kronofogdemyndighetens handläggning av frågan om omhändertagande av företagshemligheter.
Svea hovrätt undanröjde den 26 april 2017 tingsrättens beslut (i punkten 2) och avvisade AA:s ansökan om interimistiskt förbud enligt FHL. Hovrätten konstaterade att den som vill få ett interimistiskt vitesförbud enligt 13 § FHL måste inleda med att väcka talan enligt 11 § samma lag. Någon sådan talan hade inte väckts av AA. Enligt hovrätten saknades därmed förutsättningar att pröva en ansökan om interimistiskt vitesförbud.
AA inkom den 26 maj 2017 till tingsrätten med en ny ansökan om interimistiskt vitesförbud enligt 13 § FHL. I ansökan anförde AA att bolaget efter hovrättens beslut hade påkallat skiljeförfarande mot BB och CC och att det därför inte längre förelåg något hinder mot att meddela interimistiskt vitesförbud.
Genom ett beslut den 15 juni 2017 biföll tingsrätten ansökan och förbjöd, såvitt nu är av intresse, BB och CC att utnyttja eller röja viss information och vissa uppgifter som ansågs utgöra AA:s företagshemligheter, vid vite om 1 000 000 kr för varje överträdelse. Beslutet meddelades utan att BB och CC dessförinnan fått tillfälle att yttra sig.
Efter överklagande av BB och CC undanröjde Svea hovrätt den 18 augusti 2017 tingsrättens beslut och avvisade AA:s ansökan. I skälen anförde hovrätten att en talan enligt 11 § FHL ska väckas vid domstol och att det alltså saknade betydelse att AA hade påkallat ett skiljeförfarande. Hovrätten konstaterade att AA därmed inte hade väckt en sådan talan som krävdes för att ett interimistiskt vitesförbud enligt 13 § FHL skulle kunna beviljas.
Under målets handläggning i tingsrätten framställde BB och CC flera invändningar om jäv mot den handläggande rådmannen. Invändningarna lämnades utan bifall av tingsrätten.
Anspråken m.m.
Sökandena har båda begärt ideellt skadestånd med ränta av staten; CC med 250 000 kr och BB med 200 000 kr. Vidare har CC begärt ersättning med 50 000 kr och BB med 40 000 kr för ombudskostnader i ärendet här.
Till stöd för anspråken har sökandena anfört i huvudsak följande. Tingsrättens interimistiska beslut enligt 13 § FHL den 5 april respektive den 15 juni 2017 har saknat stöd i lag eftersom någon talan om vitesförbud enligt 11 § FHL inte hade väckts av AA. Besluten har stått i strid med flera rättigheter enligt Europakonventionen och regeringsformen såsom rätten till yttrandefrihet, tankefrihet, näringsfrihet, egendomsskydd och rätten till en rättvis rättegång. Besluten har varit synnerligen omfattande och varit förenade med drakoniska vitesbelopp för varje enskild överträdelse. BB och CC har inrättat sig efter besluten och har som en följd av dessa avvecklat näringsverksamheten samt undvikit alla former av kontakter med företag inom samma bransch i Dalarna.
Falu tingsrätt har yttrat sig över anspråken.
BB och CC har yttrat sig över vad Falu tingsrätt har anfört.
Den rättsliga regleringen
Skadeståndsrättsliga utgångspunkter
Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Dessa regler innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsutövning.
Skadestånd ska också ges ut när Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584, jfr 3 kap. 4 § skadeståndslagen beträffande skadefall som inträffar efter den 1 april 2018). Med det menas skyldigheten enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella planet tillhandahålla rättsmedel för att komma till rätta med konventionsöverträdelser. I dessa fall ska skadestånd, enligt Högsta domstolens praxis, i första hand ges ut med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Vid prövningen ska denna bestämmelse tolkas konformt med konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de begränsningar som följer av 2 kap. 3 § skadeståndslagen inte bortfalla ens vid en konventionskonform tolkning. Därmed kan ersättning för ideell skada vid överträdelser av konventionen i regel inte grundas på skadeståndslagen. Sådan ersättning kan dock ges ut utan särskilt lagstöd.
I praxis finns även exempel på fall där skadeståndsansvar för staten har ansetts uppkomma vid åsidosättanden av regeringsformen i vissa specifika situationer (se NJA 2014 s. 323 och 2014 s. 332).
Lagen om skydd för företagshemligheter
Den 1 juli 2018 trädde en ny lag om företagshemligheter i kraft (lagen [2018:558] om företagshemligheter). Vid den skadeståndsrättsliga prövning som nu ska göras är det emellertid 1990 års lag, som gällde vid tidpunkten för tingsrättens två beslut, som är tillämplig.
Enligt 11 § FHL kan den som angripit en företagshemlighet av domstol förbjudas vid vite att utnyttja eller röja företagshemligheten. I 13 § föreskrivs att domstolen får meddela ett interimistiskt vitesförbud om den som ansökt om vitesförbud enligt 11 § visar sannolika skäl för att en företagshemlighet har angripits och det skäligen kan befaras att svaranden genom att fortsätta angreppet ska förringa värdet av företagshemligheten. Den som vill få ett interimistiskt vitesförbud enligt 13 § är alltså hänvisad till att väcka en talan enligt 11 § (se även NJA 2000 s. 435 I).
Justitiekanslerns bedömning
Skadestånd för ideell skada med stöd av skadeståndslagen?
Det står klart att AA inte hade väckt talan i domstol enligt 11 § FHL vid tidpunkten för något av tingsrättens två interimistiska beslut enligt 13 § samma lag. Det saknades därmed lagliga förutsättningar att meddela besluten och de får därför anses felaktiga eller försumliga i skadeståndslagens mening. Utredningen ger dock inte underlag för bedömningen att det har begåtts något sådant integritetskränkande brott som krävs för att ersättning för ideell skada ska ges ut med stöd av skadeståndslagen. Frågan är då om skadestånd kan utgå med stöd av Europakonventionen eller regeringsformen.
Har det skett en överträdelse av Europakonventionen?
Enligt artikel 6.1 har var och en vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter rätt till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol. Enligt Europadomstolens praxis anses artikel 6.1 numera tillämplig även på förfaranden om interimistiska åtgärder relaterade till civila rättigheter. Enligt domstolen kan det dock undantagsvis finnas skäl att vid sådana förfaranden tillämpa artikel 6.1 mindre strikt än i andra fall. Frågan om en rättegång är rättvis i Europakonventionens mening ska som utgångspunkt bedömas på grundval av rättegången i dess helhet. (Se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 5 uppl., s. 172 f.)
Att tingsrättens beslut har varit felaktiga innebär inte att BB:s och CC:s rätt till en rättvis rättegång har åsidosatts. Besluten har visserligen meddelats utan att de först fått möjlighet att yttra sig över AA:s ansökningar. Det har emellertid varit fråga om interimistiska beslut och BB och CC har getts tillfälle att yttra sig inför ett slutligt avgörande. De har vidare haft möjlighet att överklaga de interimistiska besluten särskilt, vilket de också gjort. Att tingsrättens beslut meddelats utan föregående kommunicering kan därför inte anses utgöra någon överträdelse av artikel 6.1 i Europakonventionen.
Utredningen i ärendet ger inte stöd för bedömningen att det hos den domare som handlagt målet i tingsrätten skulle ha funnits sådana lojaliteter som gör att det finns fog för att ifrågasätta dennes opartiskhet. Det har inte heller i övrigt kommit fram något som innebär att BB:s och CC:s rätt till en rättvis rättegång enligt Europakonventionen har åsidosatts.
BB och CC har vidare gjort gällande att tingsrättens beslut stått i strid med deras rätt till tankefrihet enligt artikel 9, rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10 och rätt till skydd för egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen.
Rätten till tankefrihet innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer. Det står enligt Justitiekanslern klart att tingsrättens beslut inte har inneburit någon begränsning av BB:s och CC:s rättigheter i dessa avseenden. Inte heller kan de interimistiska vitesförbuden enligt 13 § FHL anses ha gjort något intrång i deras egendomsskydd.
När det gäller förbuden att röja uppgifter och information om AA:s företagshemligheter får besluten anses ha utgjort ett visst intrång i rätten till yttrandefrihet. Utövandet av yttrandefriheten enligt artikel 10 får visserligen underkastas inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till vissa särskilt angivna intressen. I detta fall framgick det emellertid direkt av lagtexten att de formella förutsättningarna för att meddela interimistiska beslut enligt 13 § FHL inte var uppfyllda. Intrånget i CC:s rätt till yttrandefrihet kan därför inte anses ha haft stöd i lag. Hans rättigheter enligt artikel 10 i Europakonventionen har därmed överträtts.
Enligt Justitiekanslern är det inte helt klart i vilken utsträckning skyddet för yttrandefrihet enligt Europakonventionen kan åberopas av juridiska personer som BB i situationer som den nu aktuella (jfr SOU 2010:87 s. 377 f. och prop. 2017/18:7 s. 64 med hänvisningar). Justitiekanslern godtar dock att artikel 10 är tillämplig i detta fall, främst med hänsyn till den nära kopplingen mellan CC och bolaget. Tingsrättens beslut får därför anses ha utgjort en överträdelse även av BB:s rätt enligt artikel 10 i Europakonventionen.
Skadestånd för ideell skada med stöd av Europakonventionen?
En konstaterad överträdelse av Europakonventionen medför, som framgått, inte en automatisk rätt till skadestånd. En rättighetsöverträdelse ska i första hand gottgöras genom avhjälpande. Så har i detta fall skett genom att vitesförbuden har undanröjts av hovrätten. Frågan är om rätten till effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i Europakonventionen kräver att BB och CC därutöver gottgörs genom skadestånd för ideell skada. Av betydelse för frågan om det finns en rätt till sådan ersättning är hur allvarlig kränkningen har varit (se NJA 2013 s. 842 p. 57–62, jfr prop. 2017/18:7 s. 64 f.). Vid mindre allvarliga ideella skador kan ett erkännande av överträdelsen vara en tillräcklig gottgörelse.
Tingsrättens båda beslut har undanröjts relativt kort tid efter det att de meddelats. Förbuden har visserligen varit förenade med höga vitesbelopp men något vite har inte dömts ut. Vid bedömningen går det inte heller att bortse från att vitesförbuden avsett information hänförlig till ett kommersiellt förhållande. Vad BB och CC har anfört om konsekvenserna av tingsrättens beslut tar sikte på deras möjlighet att driva näringsverksamhet, inte att fritt sprida information. Även om vitesförbuden inneburit ett visst intrång i BB:s och CC:s rätt till yttrandefrihet måste förbuden i huvudsak anses ha utgjort en begränsning av deras möjlighet att driva näring. Det senare är inte en rättighet som skyddas enligt Europakonventionen.
Vid en samlad bedömning anser Justitiekanslern att avhjälpandet och ett konstaterande av att en konventionsöverträdelse skett utgör tillräcklig gottgörelse för det åsidosättande av artikel 10 som tingsrättens beslut har inneburit. BB och CC har således inte rätt till någon ekonomisk ersättning för ideell skada med anledning av att deras rättigheter enligt Europakonventionen har överträtts.
Skadestånd för ideell skada med stöd av regeringsformen?
Justitiekanslern har funnit att tingsrättens handläggning och beslut inte har inneburit någon överträdelse av BB:s och CC:s rätt till en rättvis rättegång eller av deras rätt till tankefrihet eller egendomsskydd enligt Europakonventionen. Det finns inte anledning att göra någon annan bedömning när det gäller motsvarande rättigheter enligt regeringsformen.
I enlighet med vad som har konstaterats i fråga om Europakonventionen får tingsrättens beslut anses ha inneburit en begränsning av BB:s och CC:s rätt till yttrandefrihet enligt 2 kap. 1 § regeringsformen. Besluten har också utgjort en begränsning i deras rätt att driva näring enligt 2 kap. 17 § regeringsformen.
Utgångspunkten i svensk rätt är att ersättning för ideell skada förutsätter särskilt lagstöd. I svensk rättspraxis har skadeståndsansvar för staten hittills bara konstaterats vid vissa överträdelser av egendomsskyddet och vid fråntagande av medborgarskap (se ovan nämnda rättsfall). Mot den bakgrunden kan ersättning för ideell skada inte utgå med stöd av regeringsformen i detta fall.
På grund av det anförda ska BB:s och CC:s skadeståndsanspråk avslås. Vid denna utgång har de inte heller rätt till ersättning för sina ombudskostnader i ärendet här.