Diarienr: 8388-18-4.3 / Beslutsdatum: 11 mar 2019

Skadeståndsanspråk mot staten med anledning av ett interimistiskt vitesförbud

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår BB:s och CC:s ersättningsanspråk.

Ärendet

Bakgrund

Bolaget BB bedrev tidigare bemanningsverksamhet som franchise­tagare hos bolaget AA. BB ägdes av CC, som också var ställföreträdare för bolaget. Franchiseavtalet sades upp av AA den 1 mars 2017. Därefter startade BB upp en egen verksamhet i Dalarna som konkurrerade med AA:s verk­samhet.

AA gav den 31 mars 2017 in en ansökan till Falu tingsrätt med rubriken ”Ansökan om interimistiska säkerhetsåtgärder enligt 15 kap. rättegångs­balken samt lag om skydd för företagshemligheter”. I ansökan gjordes det gällande att BB och CC hade angripit AA:s företagshemligheter. Med före­tags­hemlig­heter avsågs enligt ansökan infor­ma­tion och uppgifter över hur AA bedrev sin verk­samhet, inklu­sive uppgifter om prissättning, franchise­avtal, franchise­tagare, vete­raner, omsättningsnivåer, lönenivåer, marknads­föringsstrategier, marknads­förings­material, affärsutvecklingskoncept, kund­register och företags­organisation m.m. AA begärde, såvitt nu är aktuellt, att BB och CC med stöd av 13 § lagen (1990:409) om skydd för företags­hem­lig­­­heter (FHL) interimistiskt skulle förbjudas att utnyttja eller röja AA:s företagshemligheter.

Genom ett beslut den 5 april 2017 biföll tingsrätten AA:s ansökan och beslut­ade interimistiskt att vid vite om 500 000 kr vid varje överträdelse för­bjuda BB och CC att utnyttja eller röja AA:s företagshemligheter (punkten 2 i tingsrättens beslut). Beslutet meddelades utan att BB och CC dessförinnan fått tillfälle att yttra sig.

Tingsrätten beslutade även interimistiskt att vid vite förbjuda BB och CC att på vissa orter i Dalarna direkt eller indirekt vara involverade i verksamhet som utgjorde konkurrens med AA.

Tingsrätten förordnade vidare att samtliga exemplar av AA:s företagshem­lig­­heter som innehades av BB och CC skulle omhändertas av Kronofogde­myndig­heten med stöd av 15 kap. 3 § rättegångsbalken och 14 § FHL. Be­slut­et i denna del (punkterna 1 och 3 i tingsrättens beslut) är dock inte före­mål för de skadestånds­anspråk som prövas i detta ärende. Justitie­kanslern har genom ett beslut i ett ärende med dnr 8023-17-4.3 prövat CC:s och andras skade­stånds­anspråk med hänvisning till tingsrättens och Kronofogde­myndig­hetens handläggning av frågan om omhänder­ta­gan­de av företags­hemlig­­heter. 

Svea hovrätt undanröjde den 26 april 2017 tingsrättens beslut (i punkten 2) och avvisade AA:s ansökan om interimistiskt förbud enligt FHL. Hovrätten konstaterade att den som vill få ett interimistiskt vitesförbud enligt 13 § FHL måste inleda med att väcka talan enligt 11 § samma lag. Någon sådan talan hade inte väckts av AA. Enligt hovrätten saknades därmed förutsätt­ningar att pröva en ansökan om interi­mistiskt vitesförbud.

AA inkom den 26 maj 2017 till tingsrätten med en ny ansökan om interim­istiskt vitesförbud enligt 13 § FHL. I ansökan anförde AA att bolaget efter hovrättens beslut hade påkallat skiljeförfarande mot BB och CC och att det därför inte längre förelåg något hinder mot att meddela interimistiskt vites­förbud.

Genom ett beslut den 15 juni 2017 biföll tingsrätten ansökan och förbjöd, såvitt nu är av intresse, BB och CC att utnyttja eller röja viss information och vissa uppgifter som ansågs utgöra AA:s företagshemligheter, vid vite om 1 000 000 kr för varje överträdelse. Beslutet meddelades utan att BB och CC dessförinnan fått tillfälle att yttra sig.

Efter överklagande av BB och CC undanröjde Svea hovrätt den 18 augusti 2017 tingsrättens beslut och avvisade AA:s ansökan. I skälen anförde hov­rätten att en talan enligt 11 § FHL ska väckas vid domstol och att det alltså saknade betydelse att AA hade påkall­at ett skiljeförfarande. Hovrätten konstaterade att AA därmed inte hade väckt en sådan talan som krävdes för att ett interimistiskt vites­förbud enligt 13 § FHL skulle kunna beviljas.  

Under målets handläggning i tingsrätten framställde BB och CC flera invändningar om jäv mot den handläggande rådmannen. Invändningarna lämnades utan bifall av tingsrätten.

Anspråken m.m.

Sökandena har båda begärt ideellt skadestånd med ränta av staten; CC med 250 000 kr och BB med 200 000 kr. Vidare har CC begärt ersättning med 50 000 kr och BB med 40 000 kr för ombuds­kostnader i ärendet här.

Till stöd för anspråken har sökandena anfört i huvud­sak följande. Tings­rätt­ens interimistiska beslut enligt 13 § FHL den 5 april respektive den 15 juni 2017 har saknat stöd i lag eftersom någon talan om vites­förbud enligt 11 § FHL inte hade väckts av AA. Besluten har stått i strid med flera rättigheter enligt Europakonventionen och regeringsformen såsom rätten till yttrande­frihet, tankefrihet, näringsfrihet, egendomsskydd och rätten till en rätt­vis rättegång. Besluten har varit synn­er­ligen omfattande och varit fören­ade med drakoniska vitesbelopp för varje enskild överträdelse. BB och CC har inrätt­at sig efter besluten och har som en följd av dessa avvecklat näringsverk­sam­­heten samt undvikit alla former av kontakter med företag inom samma bransch i Dalarna.

Falu tingsrätt har yttrat sig över anspråken.

BB och CC har yttrat sig över vad Falu tingsrätt har anfört.

Den rättsliga regleringen

Skadeståndsrättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritets­kränkande brott. Dessa regler innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsut­övning.

Skadestånd ska också ges ut när Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584, jfr 3 kap. 4 § skadeståndslagen beträf­fande skadefall som inträffar efter den 1 april 2018). Med det menas skyl­dig­het­­en enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella planet till­handa­hålla rätts­medel för att komma till rätta med konventions­över­träd­elser. I dessa fall ska skade­stånd, enligt Högsta domstolens praxis, i första hand ges ut med stöd av 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. Vid prövningen ska denna be­stäm­mels­e tolkas konformt med konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de be­gräns­ning­ar som följer av 2 kap. 3 § skade­stånds­lagen inte bortfalla ens vid en kon­­ventionskonform tolkning. Därmed kan ersätt­ning för ideell skada vid över­träd­elser av konventionen i regel inte grundas på skade­stånds­lag­en. Sådan ersättning kan dock ges ut utan särskilt lagstöd.

I praxis finns även exempel på fall där skadeståndsansvar för staten har ansetts uppkomma vid åsidosättanden av regerings­formen i vissa specifika situationer (se NJA 2014 s. 323 och 2014 s. 332).

Lagen om skydd för företagshemlig­heter

Den 1 juli 2018 trädde en ny lag om företagshemligheter i kraft (lagen [2018:558] om företagshemligheter). Vid den skadeståndsrättsliga prövning som nu ska göras är det emellertid 1990 års lag, som gällde vid tidpunkten för tingsrättens två beslut, som är tillämplig.

Enligt 11 § FHL kan den som angripit en företagshemlighet av domstol för­bjudas vid vite att utnyttja eller röja företagshemligheten. I 13 § före­skrivs att domstolen får meddela ett interimistiskt vitesförbud om den som ansökt om vitesförbud enligt 11 § visar sannolika skäl för att en företags­hemlighet har angripits och det skäligen kan befaras att svaranden genom att fortsätta angreppet ska förringa värdet av företagshemligheten. Den som vill få ett interimistiskt vitesförbud enligt 13 § är alltså hänvisad till att väcka en talan enligt 11 § (se även NJA 2000 s. 435 I).

Justitiekanslerns bedömning

Skadestånd för ideell skada med stöd av skadeståndslagen?

Det står klart att AA inte hade väckt talan i domstol enligt 11 § FHL vid tidpunkten för något av tingsrättens två interimistiska beslut enligt 13 § samma lag. Det saknades därmed lagliga förutsättningar att meddela beslut­en och de får därför anses felaktiga eller försumliga i skadestånds­lagens mening. Utredningen ger dock inte underlag för bedöm­ningen att det har begåtts något sådant integritetskränk­ande brott som krävs för att ersätt­ning för ideell skada ska ges ut med stöd av skadeståndslagen. Frågan är då om skadestånd kan utgå med stöd av Europakonventionen eller regerings­formen.

Har det skett en överträdelse av Europakonventionen?

Enligt artikel 6.1 har var och en vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter rätt till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol. Enligt Europadom­stol­ens praxis anses artikel 6.1 numera tillämplig även på förfaranden om interimistiska åtgärder relaterade till civila rättigheter. Enligt domstolen kan det dock undantagsvis finnas skäl att vid sådana förfaranden tillämpa artikel 6.1 mindre strikt än i andra fall. Frågan om en rätte­gång är rättvis i Europa­konven­tio­nens mening ska som utgångspunkt bedö­mas på grundval av rätte­gången i dess helhet. (Se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 5 uppl., s. 172 f.)

Att tingsrättens beslut har varit felaktiga innebär inte att BB:s och CC:s rätt till en rättvis rättegång har åsidosatts. Besluten har visser­ligen meddelats utan att de först fått möjlighet att yttra sig över AA:s ansökningar. Det har emellertid varit fråga om interimistiska beslut och BB och CC har getts tillfälle att yttra sig inför ett slutligt avgörande. De har vidare haft möjlighet att överklaga de interim­istiska besluten särskilt, vilket de också gjort. Att tingsrättens beslut meddelats utan föregående kommunicering kan därför inte anses utgöra någon överträdelse av artikel 6.1 i Europakonventionen.  

Utredningen i ärendet ger inte stöd för bedömningen att det hos den domare som handlagt målet i tingsrätten skulle ha funnits sådana lojaliteter som gör att det finns fog för att ifrågasätta dennes opartiskhet. Det har inte heller i övrigt kommit fram något som innebär att BB:s och CC:s rätt till en rättvis rättegång enligt Europakonventionen har åsidosatts.

BB och CC har vidare gjort gällande att tingsrättens beslut stått i strid med deras rätt till tankefrihet enligt artikel 9, rätt till yttrande­frihet enligt artikel 10 och rätt till skydd för egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen.

Rätten till tankefrihet innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin relig­ion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer. Det står enligt Justitiekanslern klart att tingsrättens beslut inte har inneburit någon begränsning av BB:s och CC:s rättigheter i dessa avse­enden. Inte heller kan de interimistiska vitesförbuden enligt 13 § FHL anses ha gjort något intrång i deras egendomsskydd.

När det gäller förbuden att röja uppgifter och information om AA:s företags­hemligheter får besluten anses ha utgjort ett visst intrång i rätten till yttran­de­frihet. Utövandet av yttrande­fri­heten enligt artikel 10 får visserligen under­kastas inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokrat­iskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till vissa särskilt angivna intressen. I detta fall framgick det emeller­tid direkt av lagtexten att de formella förut­sättningarna för att meddela interimistiska beslut enligt 13 § FHL inte var uppfyllda. Intrånget i CC:s rätt till yttrandefrihet kan därför inte anses ha haft stöd i lag. Hans rättigheter enligt artikel 10 i Europakonven­tionen har därmed överträtts.

Enligt Justitiekanslern är det inte helt klart i vilken utsträckning skyddet för yttrandefrihet enligt Europakonventionen kan åberopas av juridiska personer som BB i situationer som den nu aktuella (jfr SOU 2010:87 s. 377 f. och prop. 2017/18:7 s. 64 med hänvisningar). Justitiekanslern godtar dock att artikel 10 är tillämplig i detta fall, främst med hänsyn till den nära koppling­en mellan CC och bolaget. Tingsrättens beslut får därför anses ha utgjort en överträdelse även av BB:s rätt enligt artikel 10 i Europa­konventionen.

Skadestånd för ideell skada med stöd av Europakonventionen?

En konstaterad överträdelse av Europakonventionen medför, som framgått, inte en automatisk rätt till skadestånd. En rättighetsöverträdelse ska i första hand gottgöras genom avhjälpande. Så har i detta fall skett genom att vites­förbuden har undanröjts av hovrätten. Frågan är om rätten till effektivt rätts­medel enligt artikel 13 i Europakonventionen kräver att BB och CC därut­över gottgörs genom skadestånd för ideell skada. Av betydelse för frågan om det finns en rätt till sådan ersättning är hur allvarlig kränkningen har varit (se NJA 2013 s. 842 p. 57–62, jfr prop. 2017/18:7 s. 64 f.). Vid mindre allvarliga ideella skador kan ett erkännande av överträd­elsen vara en till­räcklig gottgörelse.

Tingsrättens båda beslut har undanröjts relativt kort tid efter det att de med­delats. Förbuden har visserligen varit förenade med höga vitesbelopp men något vite har inte dömts ut. Vid bedömningen går det inte heller att bortse från att vitesförbuden avsett information hänförlig till ett kommersiellt för­hållande. Vad BB och CC har anfört om konsekvens­erna av tingsrättens beslut tar sikte på deras möjlighet att driva näringsverk­samhet, inte att fritt sprida information. Även om vites­förbuden inneburit ett visst intrång i BB:s och CC:s rätt till yttrandefrihet måste förbuden i huvudsak anses ha utgjort en begräns­ning av deras möjlighet att driva näring. Det senare är inte en rättighet som skyddas enligt Europa­konventionen.

Vid en samlad bedömning anser Justitiekanslern att avhjälpandet och ett konstaterande av att en konventionsöverträdelse skett utgör tillräcklig gott­görelse för det åsidosättande av artikel 10 som tingsrättens beslut har inne­burit. BB och CC har således inte rätt till någon ekonomisk ersättning för ideell skada med anledning av att deras rättigheter enligt Europakonven­tionen har överträtts.    

Skadestånd för ideell skada med stöd av regeringsformen?

Justitiekanslern har funnit att tingsrättens handläggning och beslut inte har inneburit någon överträdelse av BB:s och CC:s rätt till en rättvis rättegång eller av deras rätt till tankefrihet eller egendomsskydd enligt Europakonven­tionen. Det finns inte anledning att göra någon annan bedömning när det gäller motsvarande rättigheter enligt regeringsformen.

I enlighet med vad som har konstaterats i fråga om Europakonventionen får tingsrättens beslut anses ha inneburit en begränsning av BB:s och CC:s rätt till yttrandefrihet enligt 2 kap. 1 § regeringsformen. Besluten har också ut­gjort en begränsning i deras rätt att driva näring enligt 2 kap. 17 § regerings­formen.

Utgångspunkten i svensk rätt är att ersättning för ideell skada förutsätter särskilt lagstöd. I svensk rättspraxis har skadeståndsansvar för staten hittills bara konstaterats vid vissa överträdelser av egendomsskyddet och vid från­tagande av medborgarskap (se ovan nämnda rättsfall). Mot den bakgrunden kan ersättning för ideell skada inte utgå med stöd av regeringsformen i detta fall.

På grund av det anförda ska BB:s och CC:s skadestånds­anspråk avslås. Vid denna utgång har de inte heller rätt till ersättning för sina ombudskostnader i ärendet här.