Diarienr: 901-19-2.4.2 / Beslutsdatum: 17 jun 2019

Granskning av gärningsbeskrivningar vid delgivning av brottsmisstanke i polisledda och åklagarledda förundersökningar

1. Beslutets huvudsakliga innehåll

Den genomförda granskningen visar att delgivning av brottsmisstanke sker med mycket väl utformade gärningsbeskrivningar i de åklagarledda förundersökningarna generellt och i de polisledda förundersökningarna såvitt gäller ärenden med brottstyper som t.ex. misshandel och stöld.

Däremot har i fråga om precision av den delgivna misstanken noterats en skillnad mellan de polisledda och de åklagarledda förundersökningarna i ärenden om bedrägeri och bidragsbrott. De polisledda ärendena har framför allt avsett bidragsbrott. Genomgående har delgivning av misstanke i dessa ärenden skett med allmänt hållna gärningsbeskrivningar, trots att brottsligheten kan bestå av ett stort antal brottstillfällen och dessutom sällan är okomplicerad till sin uppbyggnad. I de granskade ärendena har utredningsmaterialet vid tidpunkten för delgivning av misstanke också varit fullt tillräckligt för att misstankarna skulle ha kunnat preciseras. Justitiekanslern tar i protokollet upp flera ärenden i vilka den delgivna misstanken borde ha varit mer konkretiserad och anser att det sammantaget finns ett visst utrymme för förbättring från polisens sida.

Även i några andra polisledda förundersökningar har delgivningen av misstanke varit allmänt hållen. Framför allt handlar det om enklare fall av narkotikabrott, men också ett ärende om bedrägeri där delgivning av misstanke inte omfattade annat än själva brottsrubriceringen. Det är i dessa fall oklart om det är polisens dokumentation av delgivningen som brister eller om delgivning faktiskt skett utan någon precision.

När det gäller ärendena om misshandel, stöld, m.m. har under granskningen påträffats flera fall där åklagaren åtalat för en mer omfattande gärning än vad den misstänkte delgetts misstanke om under förundersökningen. Skillnaderna avser såväl det brottsliga handlandet som brottstiden. Bland bedrägeriärendena har noterats ett ärende där åtal väckts för andra brott än vad de misstänkta var delgivna misstanke om, trots att brottsrekvisit och gärningsmoment enligt Justitiekanslerns uppfattning inte fullt ut överlappade utifrån respektive rubricering.  

Justitiekanslerns granskning avslutas med de synpunkter som framgår av protokollet.

2. Bakgrund

Justitiekanslern har, enligt lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn och förordningen (1975:1345) med instruktion för Justitiekanslern, tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet följer lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden.

I början av 2019 beslutade Justitiekanslern att granska utformningen av gärningsbeskrivningar vid delgivning av brottsmisstanke under förundersökningar med vissa utvalda brottstyper. Granskningen avsåg åklagarledda förundersökningar hos Västerorts åklagarkammare i Stockholm samt polisledda förundersökningar hos lokalpolisområdena Solna, Vällingby och Rinkeby i region Stockholm Nord och bedrägerisektionen i Stockholm. Granskningen hade inte föranletts av något enskilt ärende som förekommit hos Justitiekanslern.

De berörda underrättades om granskningen i februari 2019. Justitiekanslern beställde ett antal akter från åklagarkammaren som inhämtade arkiverat förundersökningsmaterial från Polismyndigheten. Ett par veckor efter att akterna hade hämtats i april 2019 gjordes en kompletterande beställning och nya akter hämtades. Granskningen ägde rum i Justitiekanslerns egna lokaler.

Åklagarkammaren, de tre lokalpolisområdena och bedrägerisektionen har under hand fått ta del av ett utkast till detta protokoll och beretts tillfälle att komma in med synpunkter på de iakttagelser som har redovisats.

3. Granskningens omfattning

3.1 Syfte och inriktning

Granskningen var inriktad på utformningen av gärningsbeskrivningar vid delgivning av brottsmisstanke i åklagarledda respektive polisledda förundersökningar. De granskade ärendena – vilka samtliga hade lett till åtal och var avslutade hos åklagarkammaren – var uppdelade i två kategorier. Den ena innehöll ärenden om misshandel, olaga hot, stöld, tillgrepp av fortskaffningsmedel, häleri, hot mot tjänsteman och narkotikabrott. Den andra omfattade ärenden om bedrägeri och bidragsbrott med flera brottsmisstankar mot en och samma tilltalad. De flesta ärenden i den första kategorin var av enklare slag, medan den andra kategorin generellt innehöll större och mer komplicerade ärenden.

Granskningen av gärningsbeskrivningarna utgick från de krav som ställs i 23 kap. 18 § rättegångsbalken (RB), jämförd med dels 45 kap. 4 § och 30 kap. 3 § RB, dels artikel 6 i Europakonventionen. 

3.2 Urvalet av akter

Justitiekanslern begärde inledningsvis att följande akter skulle hållas tillgängliga för avhämtning hos åklagarkammaren.

  1. De 100 senast avslutade ärendena hos åklagarkammaren om misshandel, olaga hot, stöld, häleri och narkotikabrott av normalgraden där förundersökningen varit polisledd och lett till åtal. Förundersökningen skulle hos polisen ha handlagts av något av lokalpolisområdena Solna, Vällingby eller Rinkeby.
  2. De 50 senast avslutade ärendena hos åklagarkammaren om bedrägeri eller bidragsbrott där förundersökningen varit polisledd och lett till åtal. Förundersökningen skulle hos polisen ha handlagts av bedrägerisektionen och antalet brottsmisstankar för en och samma tilltalad skulle ligga mellan tio och 40.
  3. De 50 senast avslutade ärendena hos åklagarkammaren om misshandel, olaga hot, stöld, häleri och narkotikabrott av normalgraden där förundersökningen varit åklagarledd och lett till åtal.
  4. De 25 senast avslutade ärendena hos åklagarkammaren om bedrägeri eller bidragsbrott där förundersökningen varit åklagarledd och lett till åtal. Antalet brottsmisstankar för en och samma tilltalad skulle ligga mellan tio och 40.

Beställningen utökades senare till att under punkt 2 omfatta de 25 senast avslutade ärendena där antalet brottsmisstankar låg mellan tre och nio och under punkt 4 de tio senast avslutade ärendena med samma intervall (se avsnitt 3.3). I övrigt gällde samma villkor som enligt den tidigare beställningen. Samtliga ärenden var avslutade per den sista december 2018. De granskade ärendena under punkt 1 och 3 hade registrerats hos åklagarkammaren under åren 2016 – 2018. De granskade ärendena om bedrägeri och bidragsbrott var till största delen inkomna till kammaren under åren 2014 – 2018, men även några ärenden från 2012 och 2013 granskades bland de åklagarledda förundersökningarna.

3.3 Tillgängliga akter

Vid en översiktlig genomgång av de akter som hade hämtats hos åklagarkammaren i början av april 2019 – cirka två månader efter att beställningen gjorts – konstaterades att leveransen inte riktigt motsvarade beställningen. Det handlade främst om brister i form av att förundersökningsprotokoll saknades eller var ofullständiga, att annan polisenhet än de utpekade enheterna hade handlagt polisledda ärenden och att brottstyperna var andra än enligt beställningen. Bland de akter som godtogs i befintligt skick fanns några som avsåg tillgrepp av fortskaffningsmedel och hot mot tjänsteman. Dessa brottstyper fick därmed ingå i granskningen.

Justitiekanslern bedömde att de levererade akterna i punkt 1 och 3 räckte för att syftet med granskningen i de delarna skulle kunna uppnås. En kompletterande beställning av nya ärenden gjordes däremot beträffande punkt 2 och 4 (se avsnitt 3.2). Dessutom beställdes ett antal förundersökningsprotokoll och någon stämningsansökan hänförliga till redan levererade men ofullständiga akter i punkt 4. Efter att de nya handlingarna hade hämtats upptäcktes att inga nya ärenden till punkt 4 hade tagits fram. Justitiekanslern bedömde dock att kompletteringen i övrigt var sådan att antalet akter ändå räckte för granskningen.  

Samtliga akter med innehåll som motsvarade beställningen blev granskade. Det innebär att totalt 180 ärenden granskades, varav 76 ärenden under punkt 1, 39 ärenden under punkt 2, 45 ärenden under punkt 3 och 20 ärenden under punkt 4. Ett omfattande ärende under punkt 4 innehöll tre förundersökningar som stämde med beställningen och samtliga fick ingå i granskningen.

4. Rättsliga utgångspunkter för granskningen 

När förundersökningen har kommit så långt att någon skäligen misstänks för brottet, ska den misstänkte enligt 23 kap. 18 § första stycket RB underrättas om misstanken när han eller hon hörs.

Genom underrättelsen får den misstänkte klart för sig att han eller hon i utredningen intar ställning som misstänkt och vad misstanken närmare avser. Den misstänkte vet därmed vad han eller hon ska inrikta sitt försvar mot och får också i och med underrättelsen vissa rättigheter, som t.ex. rätten att biträdas av försvarare och att under vissa förutsättningar få en offentlig försvarare förordnad (se 21 kap. 3 a § RB och 12 § förundersökningskungörelsen [1947:948]).

När förundersökningen är slutförd ska den enligt 23 kap. 18 a § RB slutdelges med den misstänkte och försvararen. De ska ges skälig tid att begära eventuell komplettering av utredningen och i övrigt anföra det som de anser nödvändigt. Något åtal får inte beslutas innan detta har skett. Innebörden av bestämmelsen – läst ihop med 23 kap. 18 § RB – är alltså att åtal inte får väckas utan att den misstänkte har delgetts misstanke om den gärning som åtalet omfattar (jfr Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., Zeteo, december 2018, kommentaren till 23 kap. 18 a §).

Hur pass konkretiserad brottsmisstanke som bör delges beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Generellt bör den brottsliga gärningen, när det brottsliga handlandet är känt för utredarna, anges så preciserat som möjligt utifrån tillgängligt utredningsmaterial vid tidpunkten för delgivningen, i den mån det krävs för att misstanken ska kunna klargöras för den misstänkte. (Se JO 1964 s. 106 och 1989/90 s. 60, se även Justitiekanslerns beslut den 23 april 2014, dnr 7718-11-21 m.fl.) Det krävs att tillvägagångssättet anges i underrättelsen, det räcker inte att endast ange den rättsliga beteckningen. Om den brottsliga gärningen under förundersökningens gång omrubriceras till ett annat eller grövre brott krävs en ny underrättelse (jfr JO 1981/8267).

Underrättelsen om brottsmisstanken ska ses i ljuset av bl.a. 45 kap. 4 § RB som reglerar vad åklagaren behöver uppge i stämningsansökan. Enligt första stycket i bestämmelsen ska den brottsliga gärningen anges med uppgift om tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter som behövs för dess kännetecknande samt de bestämmelser som är tillämpliga. Efter att åtal väckts kan dock åklagaren – även i högre instans – justera åtalet genom att beträffande samma gärning åberopa ett annat lagrum eller en ny omständighet till stöd för åtalet (45 kap. 5 § tredje stycket RB). Så länge försvaret får en chans att bemöta vad som tillkommit är en sådan justering förenlig med rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen (se bl.a. NJA 2015 s. 702).

Kravet på beskrivning av den brottsliga gärningen i 45 kap. 4 § första stycket RB relaterar i sin tur till 30 kap. 3 § RB som anger gränserna för rättens prövning i brottmål. Dom får inte avse annan gärning än den för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts. Rätten är dock inte bunden av yrkandet beträffande brottets rättsliga beteckning eller tillämpligt lagrum. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2003 s. 486 förklarat att den brottsliga gärningen inte behöver beskrivas i detalj, men att gärningsbeskrivningen ska innehålla vad som enligt åklagaren konstituerar brottet.

Enligt artikel 6.3 a) i Europakonventionen har var och en som blir anklagad för brott rätt att utan dröjsmål, på ett språk som personen förstår och i detalj, bli underrättad om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom eller henne. I fråga om hur pass preciserad underrättelsen ska vara har Europadomstolen uttalat att den ska vara tillräckligt tydlig för att den anklagade ska kunna försvara sig mot den. (Se t.ex. Mattoccia mot Italien, dom den 25 juli 2000, no. 23969/94, se även Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2015, s. 340 f.) Kravet på underrättelse gäller både den ursprungliga anklagelsen och ändringar i den under utredningens gång. (Se förutom Mattoccia mot Italien även Bäckström och Andersson mot Sverige, beslut den 5 september 2006, no. 67930/01.)

Såväl de nämnda bestämmelserna i RB som artikel 6.3 a) i konventionen har till syfte att tillförsäkra den misstänkte vissa grundläggande rättssäkerhetsgarantier. Personen har en rätt att så tidigt som utredningen tillåter få kännedom om vad han eller hon är misstänkt för. Den delgivna misstanken ska återspegla vad utredningen faktiskt visar vid varje enskild tidpunkt. Om den första delgivningen under en förundersökning varit allmänt hållen bör en precisering normalt inte anstå till slutet av utredningen, utan istället delges så snart som möjligt. Att så långt möjligt löpande precisera misstanken vid förhör under förundersökningens gång är viktigt även med hänsyn till åklagarens rätt att justera ett väckt åtal i ett senare skede av processen.

5. Justitiekanslerns iakttagelser och synpunkter

5.1 Generellt

Justitiekanslerns övergripande intryck efter granskningen är att delgivning av brottsmisstanke sker med mycket väl utformade gärningsbeskrivningar i de åklagarledda förundersökningarna generellt och i de polisledda förundersökningarna såvitt gäller kategorin med ärenden om misshandel, stöld m.m.

Beträffande ärenden om bedrägerier och bidragsbrott kan noteras en skillnad i precisionsnivå mellan de polisledda och de åklagarledda förundersökningarna. I de åklagarledda ärendena har i allmänhet delgetts misstanke med en mer utförlig och preciserad gärningsbeskrivning än i de polisledda ärendena. Det förtjänar visserligen att påpekas att de åklagarledda ärendena i den kategorin ofta innehållit mer omfattande och komplicerad brottslighet att delge misstanke om, jämfört med de polisledda. Det kan falla sig naturligt att större omsorg måste läggas vid hur misstanken formuleras vid delgivningen i sådana ärenden än i ärenden av mer rutinartad karaktär, men det är sannolikt inte hela förklaringen. En beskrivning och bedömning av iakttagelserna i den delen följer i avsnitt 5.3.

5.2 Ärenden om misshandel, stöld m.m.

5.2.1 Åtal med mer omfattande gärning än vad som delgetts misstanke om

De brister som kunde konstateras vid granskningen av den här ärendekategorin bestod framför allt i att åklagaren hade väckt åtal med en gärningsbeskrivning som inte fullt ut täcktes av den delgivning av misstanke som skett under förundersökningen. Det gäller dels i fråga om precisering av själva gärningen, dels tidpunkten för den. Enligt Justitiekanslern borde i dessa fall kompletterande förhör ha hållits med den misstänkte före åtals väckande, så att en mer omfattande gärningsbeskrivning kunde ha delgetts. Följande exempel kan nämnas.

Åtal väcktes i AM-84191-15 (5000-K89959-18) för bl.a. misshandel bestående i att den tilltalade ”knäat, slagit och skallat” målsäganden. Vid den enda delgivning av misstanke som gjordes under förundersökningen angavs däremot att misshandeln skett genom ”flertalet slag”. Av förhörsutskrifterna framgår att det varken i det första eller andra förhöret hade berörts att misshandeln skulle ha gått till på något annat sätt än enligt delgivningen.  

Stämningsansökan i AM-62415-18 (5000-K543614-18) omfattade bl.a. tre fall av misshandel och olaga hot mot närstående. Enligt en av åtalspunkterna hade den tilltalade den 9 maj 2018 misshandlat målsäganden på bostadsadressen genom knytnävsslag i ansiktet och huvudet, varvid hon fallit mot marken och han utdelat ytterligare slag och sparkar. Han hade därefter lämnat platsen för att kort därefter komma tillbaka och fortsätta misshandeln genom att först trycka målsäganden mot motorhuven på en bil och därefter slita ner henne på marken och, medan hon låg ner, utdela ytterligare flera slag mot hennes ansikte och huvud. Vid två förhör den 9 maj 2018 delgavs den tilltalade misstanke om grov kvinnofridskränkning under tiden den 1 augusti 2017 – 9 maj 2018. Såvitt avser händelsen den 9 maj bestod brottsmisstanken i att han med ”knytnävsslag och sparkar” tillfogat målsäganden smärta och kroppsskada. Av förhörsutskrifterna framgår emellertid inte att misshandeln även skulle ha fortsatt på det sätt som framgår av gärningsbeskrivningen efter att den tilltalade kommit tillbaka till platsen. Utifrån de uppgifter som målsäganden lämnat vid förhör samma dag kan även ifrågasättas om inte brottsmisstanken hade kunnat konkretiseras ytterligare även beträffande det första skedet.

Enligt en ytterligare åtalspunkt i samma ärende hade den tilltalade misshandlat målsäganden någon gång under tiden den 1 juni 2017 – 31 juli 2017. Vid förhör den 21 maj 2018 delgavs den tilltalade dock misstanke om misshandel mellan den 1 juni – 1 juli 2017. Att gärningen även kunde ha inträffat någon gång under juli månad 2017 framgår inte någonstans i förhörsutskrifterna.

I AM 47232-18 (5000-K397836-18) omfattade stämningsansökan bl.a. tre fall av misshandel mot närstående i hemmet någon gång under tiden den 1 mars – 31 mars 2018 samt den 7 respektive 8 april 2018. Vid förhör den 8 april 2018 hade den tilltalade delgetts misstanke om bl.a. grov fridskränkning under två månaders tid till och med den 8 april 2018. Vid förhör två dagar senare preciserades misstanken till att avse misshandel den 30 – 31 mars samt den 7 och 8 april 2018. Av förhörsutskrifterna framgår inte att det fanns misstanke om att misshandeln kunde ha ägt rum under stora delar av mars i enlighet med åtalet. I detta fall har det varit av särskild betydelse att tidpunkten för den åtalade gärningen stämde överens med den som misstanke delgavs för eftersom förundersökningen avseende grov fridskränkning lades ner innan åtal väcktes.

I AM-157249-17 (5000-K150105-17) delgavs den misstänkte, som var under 18 år, i sitt enda förhör under förundersökningen misstanke om misshandel genom att gemensamt och i samförstånd med andra (okända) gärningsmän ha slagit målsäganden så att smärta och blodvite uppstod. Stämningsansökan kom även att omfatta sparkar mot ansiktet och kroppen. Skadan hade då även angetts till bl.a. en fraktur på näsbenet. Även om en övervakningsfilm av händelseförloppet visades upp under polisförhöret framgår det inte av förundersökningsprotokollet att den misstänkte vid något tillfälle delgavs misstanke om att ha utdelat sparkar.

Åtal väcktes i AM-76670-18 (5000-K690757-18) för misshandel genom att den tilltalade kastat ned målsäganden i golvet, slagit henne i ansiktet och tagit strypgrepp. Under förundersökningen hade dock endast delgetts misstanke om slag med öppen hand i ansiktet och strypgrepp. Det förhöret var dessutom mycket kortfattat och gick – enligt en promemoria i förundersökningsprotokollet – inte att slutföra eftersom förhörsledaren upplevde att den misstänkte, som satt häktad, hade psykiska problem. Efter förhöret tillkallades läkare som utfärdade vårdintyg. Ytterligare två försök att hålla förhör gjordes under veckorna som följde, men utan annat resultat än att den misstänkte skrek, fick utbrott mot sin försvarare och gick ut från förhörsrummet. Vid det andra tillfället lämnade den misstänkte vissa kortfattade uppgifter om att han begått gärningen, men utan att några gärningsmoment berördes. I anslutning till det tredje försöket att hålla förhör slutdelgavs den misstänkte och försvararen förundersökningen.

Om åklagaren bedömde att en kompletterande delgivning i praktiken inte var genomförbar, kan ifrågasättas att åtalet fick omfatta det gärningsmoment som låg utanför den gärningsbeskrivning som polisen delgav, dvs. att målsäganden hade kastats ned i golvet. Här inställer sig även frågan om den misstänkte med hänsyn till sitt psykiska tillstånd hade tillgodogjort sig den delgivning som skett. Viktigt att notera är dock att försvararen efter slutdelgivningen inte hade någon erinran mot utredningen. Åklagarens bedömning att ärendet därmed var klart för åtal kan mot den bakgrunden inte ifrågasättas. Fallet får illustrera försvararens centrala roll när den misstänkte av olika skäl kan ha svårt att själv ta tillvara sina intressen under förundersökningen.

5.2.2 Ytterligare gärningsmoment under förhörets gång

Vid granskningen har funnits exempel på att det under förhöret med den misstänkte har framkommit ytterligare gärningsmoment som borde ha inkluderats i gärningsbeskrivningen med hänsyn till hur det senare väckta åtalet utformats. Misstanke hade i de fallen redan delgetts i inledningen av förhöret med en mindre omfattande gärningsbeskrivning. I sådana fall kan det enligt Justitiekanslern vara lämpligt med en ny delgivning i samma förhör, i syfte att utifrån de nya uppgifterna fånga in hela den brottsliga gärningen. Alternativet är att senare hålla ett nytt förhör och då delge misstanke på nytt. Det bör dock framhållas att det nu sagda begränsas till sådana fall när det är uppenbart för förhörsledaren att den brottsliga gärning som misstanken gäller har blivit mer omfattande under förhörets gång. Annars skulle det krävas att förhörsledaren innan förhöret avslutas lyckas komma i kontakt med sin förundersökningsledare, som är den som ansvarar för vilka brott som ska delges misstanke om och hur misstanken ska formuleras.

I AM-95064-18 (5000-K478432-18) väcktes åtal för misshandel av normalgraden gällande slag i ansiktet och att ha tryckt upp målsäganden mot en vägg eller ett skåp. Den misstänkte, som var under 18 år, delgavs inledningsvis misstanke om misshandel genom att ha slagit med öppen hand mot målsägandens ansikte. Personen berättade själv i förhöret, utan att brottsmisstanken justerades, att han även hade tryckt målsäganden mot en vägg. I ett andra förhör – som skedde utan närvaro av den förordnade försvararen – delgavs misstanke om ringa misshandel, fortfarande begränsad till slag med öppen hand mot ansiktet. Också i det förhöret berättade den misstänkte om hur han även hade tryckt målsäganden mot väggen. Förhöret avslutades med en fråga om den misstänkte erkände eller förnekade ringa misshandel. Delgivningen av misstanke borde i detta ärende åtminstone i det andra förhöret ha omfattat gärningsmomentet bestående i att ha tryckt målsäganden mot väggen. Dessutom är det tveksamt att förhöret – med hänsyn till den misstänktes ålder – hölls utan att försvararen närvarade, och detta trots att vårdnadshavaren var med och godkände det.

5.2.3 Vaga gärningsbeskrivningar om narkotikabrott

En iakttagelse vid granskningen är att delgivning av misstanke i flera polisledda ärenden om narkotikabrott (se t.ex. AM-95105-17, 5000-K872120-17, och AM-144297-16, 5000-K1106643-17) har varit allmänt hållen. I några av ärendena avser bristerna det inledande förhöret med den misstänkte och precisering har i de fallen skett innan förundersökningen avslutades. Preciseringen hade dock varit fullt möjlig att göra redan i det första förhöret, utom såvitt avser uppgift om analyserad mängd och narkotikasort. De delgivningar som avses har skett exempelvis med angivande endast av ”narkotikabrott ringa innehav samt eget bruk”, ”narkotikabrott, förvärv i överlåtelsesyfte alt. innehav i överlåtelsesyfte”. Det är oklart om det i själva verket är polisens dokumentation av delgivningen som brister eller om dokumentationen faktiskt återspeglar den delgivning som skedde. Det handlar i samtliga fall om enklare ärenden där det sannolikt varit fullständigt klart för den misstänkte vilken gärning förhöret avsåg. Trots det bör naturligtvis även i sådana ärenden en fullständig gärningsbeskrivning delges och dokumenteras i så stor utsträckning som möjligt.

 

5.2.4 Övriga iakttagelser

I AM-32010-18 (5000-K100738-18) delgavs misstanke om olaga hot, mot grupp, bestående i att den misstänkte till bl.a. socialjouren uttalat att hon skulle skjuta en enhetschef och alla handläggare vid en av socialtjänstens enheter. Förundersökningsprotokollet redovisades till åklagare som väckte åtal för olaga hot med en gärningsbeskrivning som motsvarade den delgivna misstanken. Samma dag som åtal väcktes färdigställde åklagaren en handling med en alternativ gärningsbeskrivning som avsåg hot mot tjänsteman med det tillägget att den misstänkte angripit målsägandena i deras egenskap av socialsekreterare och enhetschef. Handlingen skickades inte in till tingsrätten. Vid huvudförhandlingen justerades åtalet till hot mot tjänsteman, vilket den misstänkte dömdes för. Justitiekanslern uppfattar handlingarna i ärendet som att stämmande åklagare redan i samband med att åtal väcktes uppmärksammade att det fanns skäl att rubricera gärningen som hot mot tjänsteman. Åklagaren borde i sådana fall ha beslutat om komplettering av förundersökningen för att delge den misstänkte den nya rubriceringen och de tillkommande gärningsmomenten. Att i stället skriva en alternativ gärningsbeskrivning och invänta huvudförhandling för att där justera åtalet stämmer inte överens med syftena bakom misstankedelgivning.  

I några ärenden (se t.ex. AM-13856-18, 5000-K1225405-17, och AM-144297-16, 5000-K1106643-17) har det av delgivningen inte framgått på vilken plats brottet ska ha begåtts. Även om platsen framgår av själva förhöret eller av annat skäl bör stå klart för den misstänkte, exempelvis för att han eller hon gripits direkt på brottsplatsen, är det viktigt att delgivningen är klar och tydlig med angivande av grundläggande omständigheter.

Delgivningen av misstanke hade i några ärenden inskränkts från det ena polisförhöret till det andra – antingen beträffande omständigheterna kring gärningen eller beträffande gärningens rubricering – på ett sätt som riskerar att leda till missförstånd hos den misstänkte om vad misstanken egentligen omfattar. För det fall misstanken inte har ändrats är det viktigt att en upprepad delgivning i senare förhör görs lika detaljerad och omfattande som den första delgivningen, alternativt att förhörsledaren helt enkelt hänvisar till tidigare delgivning. Ett exempel är det ovan nämnda ärendet AM-95064-18, ett annat är följande ärende.

Åtal väcktes i AM-150294-17 (5000-K72657-15) för grov stöld från ett sjukhus där den tilltalade arbetade som sjuksköterska. I det första polisförhöret, som hölls utan försvarare, delgavs misstanke med en tydlig och detaljerad gärningsbeskrivning som bl.a. innehöll de omständigheter som kvalificerade brottet som grovt. I det andra förhöret, som hölls i närvaro av försvarare, var delgivningen mindre preciserad, bl.a. nämndes inte de försvårande momenten. Även om det kan ha varit underförstått att brottsmisstanken var oförändrad illustrerar exemplet vikten av tydlighet när flera förhör hålls. Det ska stå klart för den misstänkte om misstanken är oförändrad eller om några justeringar gjorts. Enligt Justitiekanslern är det också tveksamt om det första förhöret borde ha hållits utan försvarare närvarande, med hänsyn till att misstanken rörde ett relativt allvarligt brott som skulle ha begåtts på den misstänktes arbetsplats, med potentiella arbetsrättsliga följder utöver de straffrättsliga. Även om den misstänkte själv – som i det här fallet – på förhörsledarens fråga uppger att förhöret kan hållas utan försvarare bör förundersökningsledaren inför förhöret göra en självständig prövning av frågan. Det är inte givet att den misstänkte själv kan överblicka konsekvenserna av att inte ha en försvarare närvarande.

En annan iakttagelse som gjorts under granskningen är att polisen i vissa ärenden delgett en betydligt mer detaljerad gärningsbeskrivning än den som åklagaren senare formulerat i stämningsansökan. Åklagarens gärningsbeskrivning har dock varit fullt tillräcklig i precision. En anmärkning i sammanhanget är att det i vissa fall faktiskt kan vara en nackdel att alltför detaljerat beskriva den brottsliga gärningen vid delgivning av misstanke, exempelvis med angivande av klockslag på minuten, exakt antal knytnävsslag istället för mer allmänt ”flera slag”, etc. En överdriven detaljrikedom kan riskera att ”låsa” gärningen och därmed kräva en kompletterande delgivning av misstanke om detaljerna förändras i substans, trots att de egentligen hade kunnat utelämnas redan i den första delgivningen. Dessa fall hör dock till undantagen. Normalt sett är förstås precision i gärningsbeskrivningen något att eftersträva, inte minst när det gäller försvårande moment.

5.3 Ärenden om bedrägerier och bidragsbrott

5.3.1 Allmänt hållna gärningsbeskrivningar i polisledda förundersökningar

De polisledda ärendena i den här kategorin har till största delen utgjorts av förundersökningar om bidragsbrott. Underrättelsen om misstanke i dessa ärenden har typiskt sett gjorts med en allmänt hållen gärningsbeskrivning. Den misstänkte har delgetts misstanke om bidragsbrott vid ett visst antal tillfällen under en viss tidsperiod – som ibland sträckt sig över ett eller ett par år – genom att i ansökningar om viss angiven ekonomisk förmån lämna oriktiga uppgifter och/eller inte anmäla ändrade förhållanden, och på så sätt orsaka fara för att ekonomisk förmån felaktigt utbetalas med visst sammanlagt belopp. Det framgår inte av delgivningen vilka de olika brottstillfällena eller delbeloppen varit. I några ärenden har inte heller delgetts på vilket sätt uppgifterna varit oriktiga eller vilka ändrade förhållanden som det funnits en skyldighet att anmäla. Vidare har brottsplatsen utelämnats vid delgivningen av misstanke i de flesta ärendena om bidragsbrott.

Förundersökningar om bidragsbrott inleds ofta efter en anmälan från exempelvis Försäkringskassan som till polisen överlämnar ansökningar om ekonomisk förmån, sammanställningar över utbetalningar och liknande underlag. Det har i de granskade ärendena funnits möjlighet för polisen att, på grundval av tillgängligt utredningsmaterial, vid tidpunkten för förhöret med den misstänkte delge en mer preciserad brottsmisstanke.

Även när misstanke delgetts med en allmänt hållen gärningsbeskrivning kan dock noteras att förhörsledaren, i de allra flesta av de granskade ärendena, under förhöret har gått igenom de olika ansökningarna, kassakorten eller liknande handlingar. Det bör i dessa fall i vart fall under förhörets gång ha stått klart för den misstänkte vilka exakta brottstillfällen som misstankarna omfattat. I vissa förhör har även sammanställningar över utbetalningar gåtts igenom, vilket har gett den misstänkte kännedom om hur totalbeloppet fördelar sig på olika brottstillfällen. Vidare framgår i flera ärenden att förhörsledaren under förhöret förklarat för den misstänkte på vilket sätt ansökningarna påstås vara oriktiga, även när den uppgiften inte tagits med i delgivningen av misstanke i förhörets inledning. Det förtjänar också att framhållas att det i några ärenden redan i gärningsbeskrivningen tagits in en hänvisning till förklarande bilagor i utredningsmaterialet, t.ex. anmälande myndighets sammanfattning av ärendet eller sammanställning i tabellform.

När det under förhöret måste ha varit tydligt för den misstänkte vilka gärningar – till datum, tillvägagångssätt och belopp – som omfattas av brottsmisstankarna, kan Justitiekanslern inte finna att underrättelsen av misstanke sammantaget har varit bristfällig. I den här typen av ärenden, med i vissa fall ett stort antal gärningstillfällen, kan en i alla delar preciserad gärningsbeskrivning bli väldigt omfattande och därför svår att delge eller – för den misstänkte – att ta till sig. Utgångspunkten behöver dock även i dessa ärenden vara att den misstänkte redan i inledningen av förhöret, dvs. redan vid delgivningen av misstanke, ska ha fullt klart för sig det närmare innehållet i de brottsmisstankar som förhöret kommer att avse. En möjlighet som skulle kunna övervägas är att – på sätt som åklagarna ofta gör i stämningsansökan – upprätta en tabell över de olika brottstillfällena med angivande av datum, belopp och eventuella andra moment som skiljer gärningen från de övriga. Det skulle i många fall sannolikt göra brottsmisstankarna tydligare för den misstänkte, jämfört med att vid delgivningen eller under förhöret hänvisa till handlingar som ofta innehåller betydligt mer än vad en renodlad tabell över misstankarna skulle göra. Nackdelen vore förstås att det skulle bli arbetskrävande för utredarna, vilket bör ses i ljuset av att bedrägerisektionen redan idag är hårt arbetsbelastad på grund av det stora antalet förundersökningar.

När det däremot gäller frågan om precisering av på vilket sätt uppgifter i  ansökningar varit oriktiga, eller vilka ändrade förhållanden som den misstänkte haft en skyldighet att anmäla borde det vara enkelt att ge den misstänkte tydliga uppgifter redan i samband med delgivningen av misstanke vid förhörets början, på sätt som också hade skett i de flesta av de granskade polisledda ärendena.

5.3.2 Exempel på när gärningsbeskrivning borde ha varit mer preciserad

Det har bland de polisledda ärendena om bedrägeri och bidragsbrott påträffats några exempel på när det kan ifrågasättas om det i tillräcklig grad tydliggjorts för den misstänkte vad misstankarna närmare omfattat. De ärenden som avses är framför allt följande.

 

I AM-10431-16 (5000-K243028-15) delgavs misstanke med följande gärningsbeskrivning. ”Bidragsbrott mot Stockholms kommun, stadsdelsnämnd, mellan februari till december 2013 + januari till februari 2014. Totalt felak-tigt utbetalt belopp är 53 792 kr + 4 612 kr.” Av förhörsutskriften framgår att förhörsledaren under förhöret gått igenom de olika ansökningarna, men däremot inte delbeloppen. Av sammanhanget bör det under förhörets gång ha stått klart för den misstänkte att den brottsliga handlingen bestod i att han hade lämnat oriktiga uppgifter och underlåtit att anmäla ändrade förhållanden samt på vilket sätt uppgifterna varit oriktiga och vilka förhållanden som borde ha anmälts. Detta är dock inget som förhörsledaren förklarat för den misstänkte under förhöret. När åtal senare väcktes formulerades en mycket preciserad gärningsbeskrivning i stämningsansökan, utan att någon kompletterande delgivning av misstanke dessförinnan skedde.

 

I ett annat ärende, AM-33875-15 (0201-K55515-14) blev den misstänkte delgiven misstanke med följande gärningsbeskrivning. ”Bidragsbrott av normalgraden mot Rinkeby-Kista stadsdelsförvaltning under perioden 14 december 2011 – 21 december 2012 genom att vid 13 tillfällen ansöka om ekonomiskt bistånd för månaderna januari 2012 – januari 2013 och lämna oriktiga uppgifter och/eller inte anmäla ändrade förhållanden som du är skyldig enligt lag eller förordning att anmäla och på så sätt orsaka fara för att felaktigt försörjningsstöd betalas ut med totalt 43 837 kr.” Av förhörsutskriften framgår att förhörsledaren under förhöret gått igenom de olika ansökningarna, men däremot inte delbeloppen. Av frågornas formulering kan dras slutsatsen att de oriktiga uppgifterna bestått i att den misstänkte i ansökan angett att hon var ogift trots att hon var gift, att hon varit sjuk trots att hon arbetat och att hon saknat inkomst trots att hon haft inkomst. Att det är dessa oriktigheter som åsyftas i formuleringen av misstanke anges dock aldrig rent ut av förhörsledaren vid något tillfälle under förhöret. Enligt åklagarens stämningsansökan – med en preciserad gärningsbeskrivning – bestod de oriktiga uppgifterna i att den tilltalade i ansökningarna felaktigt angett att hon saknat inkomst och varit sjuk.

Enligt Justitiekanslern borde underrättelsen till den misstänkte i dessa två ärenden ha varit mer konkretiserad. Av förundersökningsprotokollen framgår att det vid tidpunkten för förhören fanns tillräckligt underlag för en precisering av misstankarna. Trots det har förhörsledaren varken i sin allmänt hållna gärningsbeskrivning eller senare under förhörens gång gått igenom samtliga relevanta gärningsmoment på ett tydligt sätt. Risken är i sådana fall att den misstänkte – som inte i någon av dessa förundersökningar biträddes av försvarare – har lämnat förhöret utan att ha fullständigt klart för sig vilka olika avgränsade gärningar som omfattats av brottsmisstankarna och på vilka grunder gärningarna har bedömts vara brottsliga.

I AM-147421-16 (5000-K261699-16 m.fl.) väcktes åtal för flera fall av bedrägeri. Enligt gärningsbeskrivningen hade den tilltalade ingått avtal med målsägandena om att sälja guldsmycken till dem, men utan avsikt eller förmåga att genomföra någon överlåtelse, och hade vilselett målsägandena att betala för varorna. Gärningsbeskrivningen i stämningsansökan är utförlig och detaljerad. Under förundersökningen hölls tre förhör med den misstänkte men utan att hon vid något tillfälle, såvitt framgår, delgavs misstanke med angivande av något annat än brottets rubricering ”bedrägeri alt. grovt bedrägeri”. Hon berättade dock om de olika avtalen med målsägandena under förhörens gång, så sannolikt hade hon fått något slags information om vad misstankarna gällde. Det är därför oklart om det är polisens dokumentation av delgivningen som brister eller om förhörsledaren faktiskt avstod från att delge en preciserad misstanke med en gärningsbeskrivning. Sammanfattningsvis kan sägas att det naturligtvis är viktigt att en klar och tydlig delgivning av misstanken sker redan i inledningen av förhöret och att den delgivning som sker dokumenteras. Åklagaren borde för sin del, före åtals väckande, ha begärt att polisen kompletterade förundersökningen, antingen i form av ny delgivning av misstanke eller en klargörande anteckning om vilken delgivning som redan hade skett men inte blivit dokumenterad.

5.3.3 Preciserade gärningsbeskrivningar från åklagarnas sida

Som framgått ovan har samtliga granskade ärenden lett till åtal. Vid en jämförelse med stämningsansökan i de polisledda ärendena kan generellt sägas att gärningsbeskrivningen i åtalet varit betydligt mer preciserad jämfört med hur den såg ut vid delgivningen av misstanke i polisförhör. Åklagaren har ofta använt tabellform för att precisera de olika brottstillfällena. Vidare har i samtliga ärenden i åtalet preciserats på vilket sätt uppgifter varit oriktiga eller vilka ändrade förhållanden som den tilltalade varit skyldig att anmäla. Brottsplats har angetts i samtliga fall. Inte i något av de granskade ärendena har dock åklagaren före åtals väckande beslutat om komplettering av förundersökningen i form av delgivning av en mer preciserad misstanke.

När det gäller de åklagarledda förundersökningarna – vilka mestadels avsett bedrägeri och grovt bedrägeri – har i fall av mer omfattande och komplicerad brottslighet delgivning av misstanke skett enligt en lika preciserad gärningsbeskrivning som senare använts i stämningsansökan. Delgivningen har ofta varit mer kortfattad och allmänt hållen i inledande förhör med den misstänkte, men under förundersökningens gång har åklagaren gett polisen direktiv om att delge misstanke enligt en utförlig och preciserad gärningsbeskrivning. De ärenden där sådant direktiv inte har funnits har generellt avsett gärningar av något enklare slag där delgivningen av misstanke ändå varit godtagbar.

5.3.4 Ett åtal för andra brott än vad delgivningen av misstanke avsåg

Tre personer åtalades i AM-85331-15 (0201-K109698-14) för bedrägeri (såvitt avsåg tilltalad AA) respektive medhjälp till bedrägeri (tilltalade BB och CC) enligt följande gärningsbeskrivning (såvitt nu är av intresse). AA, som hade varit anställd i målsägandebolaget och ansvarig för vissa utbetalningar, hade under perioden maj 2013 – mars 2014 skapat felaktiga underlag för utbetalningar och på så sätt vilselett företrädare för bolaget att genomföra utbetalningar som gått till BB:s respektive CC:s konton. Förfarandet var till skada för bolaget och till vinning för AA, BB och CC. BB och CC hade var och en främjat gärningarna genom att upplåta sina konton och ta emot betalningarna på desamma, för att därefter behålla viss del och till AA överföra viss del. BB och CC åtalades i andra hand för penninghäleri genom att otillbörligt ha främjat möjligheterna för AA att tillgodogöra sig utbetalningarna. Av tabeller i gärningsbeskrivningen framgår att det rörde sig om utbetalningar om totalt cirka 184 000 kr, varav cirka 100 000 kr till BB:s konto och resten till CC:s konto samt att cirka 120 000 kr överförts av BB och CC till AA:s konto.

AA, BB och CC var under förundersökningen – som var åklagarledd – hörda endast vid ett tillfälle vardera. AA delgavs då misstanke om grov trolöshet mot huvudman genom att under perioden september 2010 – mars 2014, i egenskap av bolagets ansvarige i visst hänseende, på närmare angivet vis genom felaktiga underlag se till att utbetalningar om sammanlagt cirka 298 000 kr gjordes till tre olika personers konton. AA hade därigenom missbrukat sin förtroendeställning och förfarandet hade inneburit skada för bolaget och vinning för annan. BB och CC delgavs misstanke om medhjälp till grov trolöshet mot huvudman alternativt penninghäleri, genom att under perioden maj 2013 – mars 2014, respektive juni 2013 – mars 2014, ta emot och förvara sammanlagt cirka 100 000 kr respektive cirka 84 000 kr på sina konton, som kom från bolaget och avsåg försäljningar av gods som inte existerat.

Bifogat till stämningsansökan ingav åklagaren en tjänsteanteckning, i vilken hon uppmärksammade hur delgivningen av misstanke hade gjorts. Enligt åklagaren behövdes inte någon kompletterande delgivning av misstanke eftersom de misstänkta enligt hennes bedömning var delgivna alla för rubriceringen relevanta gärningsmoment, samt datum, belopp och plats.

Justitiekanslern konstaterar att samtliga tre tilltalade i detta fall åtalades för annat brott än vad de hade delgetts misstanke om. Visserligen är det brottsliga handlandet till största delen detsamma enligt båda alternativen, dvs. trolöshet mot huvudman respektive bedrägeri. Det finns dock vissa skillnader, främst till följd av bedrägeribrottets rekvisit att någon genom vilseledande ska ha förmåtts till handling eller underlåtenhet, vilket inte motsvaras av trolöshetsbrottet. När det gäller medhjälpsbrottet kan noteras att gärningsmomentet att BB och CC överfört pengar till AA:s konto inte ingick i delgivningen av medhjälp till grov trolöshet mot huvudman alternativt penninghäleri. Däremot framgår av förhörsutskrifterna att betalningarna till AA togs upp med BB och CC under förhöret.

Sammanfattningsvis kan det enligt Justitiekanslern ifrågasättas om de tilltalade kan sägas ha varit delgivna samtliga för bedrägeribrottet relevanta gärningsmoment. En ny delgivning av misstanke borde därför ha skett. En annan sak är att det inte finns grund för någon kritik mot åklagaren som ändå uppmärksammat problemet, gjort en bedömning som dokumenterats och sett till att tingsrätten i samband med åtalet fick kännedom om hur misstankarna hade delgetts under förundersökningen.  

Justitiekanslern vill också beträffande detta ärende anmärka att det framstår som mindre lämpligt att de misstänkta inte biträddes av försvarare under förundersökningen. Oavsett brottsrubricering har utredningen inte varit okomplicerad och den avsåg dessutom relativt mycket pengar. För AA:s del tillkom den försvårande omständigheten att hon var misstänkt för att ha begått brott i sin anställning hos målsägandebolaget. Att AA, BB och CC samtliga, på fråga från förhörsledaren, förklarade sig inte ha behov av försvarare under förhöret föranleder inte någon annan bedömning.

6. Avslutande möte

Den 3 juni 2019 hölls ett möte hos åklagarkammaren där Justitiekanslern kortfattat redogjorde för sina iakttagelser enligt avsnitt 5. Vid mötet närvarade personal från åklagarkammaren samt från lokalpolisområdena och bedrägerisektionen.