Skadeståndsanspråk mot staten med anledning av ombudskostnader som inte ersatts i förvaltningsdomstol
Justitiekanslerns beslut
Justitiekanslern avslår sökandens anspråk.
Ärendet
Bakgrund
Skatteverket beslutade med stöd av lagen om förfarande vid skattereduktion för hushållsarbete (förfarandelagen) att sökanden skulle återbetala 299 425 kr för hushållsarbeten utförda åt sju köpare. Sökanden överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Linköping, som avslog överklagandet.
Sökanden överklagade genom ombud till Kammarrätten i Jönköping och anförde att han inte har begärt utbetalning från Skatteverket och inte heller mottagit några sådana medel. Han hade fått sin identitet kapad. Av Södertörns tingsrätts dom den 20 mars 2017 i mål nr B 5284-15 framgår att tingsrätten funnit skäl att beakta åklagarens uppgifter i målet om att gärningsmannen vilselett Skatteverket att göra utbetalningar enligt förfarandelagen till olika bankkonton. Bland annat har utbetalning gjorts till ett konto i hans namn varifrån medlen har förts vidare och tagits ut som kontanter. Han har inte själv haft del i saken.
Kammarrätten upphävde i dom den 19 juni 2018 i förvaltningsrättens dom och Skatteverkets beslut om återbetalning (mål nr 380-17). Kammarrätten avslog också sökandens yrkande om ersättning för kostnader. Av skälen för kammarrättens avgörande framgår bland annat följande. Förfarandelagen kan inte tolkas på annat sätt än att det är mottagaren av en utbetalning som ska göras återbetalningsskyldig. För det fall den som i formell mening har mottagit beloppet, aldrig har haft vetskap om eller faktisk rådighet över medlen som utbetalats torde denne, enligt kammarrättens mening, inte kunna anses vara mottagare av utbetalningen. Kammarrätten anser att sökanden genom sin berättelse och det stöd som den vinner i det skriftliga materialet, har gjort sannolikt att han inte har begärt utbetalning från Skatteverket och att han inte heller har varit medveten om, eller haft någon egentlig möjlighet att förfoga över medlen som utbetalats till det aktuella kontot, före det att medlen slussats vidare till annat konto. Han kan därmed inte betraktas som mottagare av utbetalningen. Det finns således inte förutsättningar att besluta att sökanden ska återbetala det aktuella beloppet jämte ränta. Skatteförfarandelagens ersättningsregler är inte tillämpliga i mål och ärenden enligt förfarandelagen. Inte heller någon annan regel som medger ersättning för ombudskostnader är tillämplig i målet. Sökanden kan därför inte beviljas ersättning för sina kostnader i målet.
Sökanden överklagade den del av kammarrättens dom som rörde ersättning för kostnader till Högsta förvaltningsdomstolen, som inte meddelade prövningstillstånd.
Anspråket m.m.
Sökanden har begärt skadestånd av staten med 15 629 kr, det vill säga samma belopp som han begärde som ersättning för ombudskostnader i målet i kammarrätten. Han har anfört följande. Han har blivit utsatt för bedrägeri och fått sin identitet kapad. Enligt kammarrättens dom anses det vara styrkt att han har blivit utsatt för det bedrägeri som gärningspersonen i Södertörns tingsrätts brottmål blivit dömd för. På grund av att målet i kammarrätten utgjorde ett mål enligt förfarandelagen tvingades han dock stå för sina rättegångskostnader själv. Även om det inte går att få rättegångskostnader ersatta när det rör sig om mål enligt förfarandelagen bör han ändå få skadestånd. Trots att han inte är part i brottmålet, grundar hans ärende sig i ett brott som han blivit utsatt för. Brottsoffer är enligt FN den som utsatts för brott, även om personen inte är målsägande. Eftersom han omfattas av FN:s definition av brottsoffer kan han ställa krav på att få sina rättigheter tillgodosedda, däribland ekonomisk kompensation. Samtliga andra möjligheter till att erhålla ersättning har prövats utan framgång.
Justitiekanslerns bedömning
Sökanden har inte klargjort vilken rättslig grund som åberopas till stöd för skadeståndsanspråket. Justitiekanslern handlägger bland annat skadeståndsanspråk som grundas på 3 kap. 2 eller 4 § skadeståndslagen (se 3 § förordningen om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten). Justitiekanslern får inte besluta om ersättning ex gratia. Det ankommer på regeringen att besluta om.
Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Mål och ärenden enligt förfarandelagen är sådan verksamhet. Skadestånd ska också ges ut när Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen. (Jfr bl.a. rättsfallet NJA 2007 s. 584 och numera 3 kap. 4 § skadeståndslagen.)
Vad sökanden har anfört och vad som i övrigt framgår av de handlingar som har getts in ger inte stöd för att det har förekommit några sådana fel, försummelser eller överträdelser av Europakonventionen hos Skatteverket eller domstolarna som grundar skadeståndsskyldighet för staten. Justitiekanslern ska därför inte besluta om skadestånd för sökanden med stöd av skadeståndslagen. Att han omfattas av FN:s definition av brottsoffer kan inte i sig ge rätt till skadestånd från staten, eftersom FN:s brottsofferdeklaration inte i sig själv ger brottsoffer några rättigheter. Skadeståndsanspråket ska därför avslås.
Som kammarrätten konstaterat i sin dom finns det inte någon tillämplig regel som medger ersättning för ombudskostnader i mål enligt förfarandelagen (HFD 2017 ref. 46). Omständigheterna i sökandens fall innebar att han skulle haft svårt att ta tillvara sin rätt utan att anlita ett juridiskt skolat ombud. Detta aktualiserar frågan om processen för återkrav enligt förfarandelagen i alla lägen lever upp till kraven i regeringsformen och i Europakonventionen på att en rättegång ska genomföras rättvist (jfr NJA 2015 s. 374, NJA 2017 s. 503 och NJA 2018 s. 49). Det kan därför enligt Justitiekanslern finnas skäl för lagstiftaren att se över den aktuella regleringen. Detta beslut skickas därför till Finansdepartementet för kännedom.