Skadeståndsanspråk mot staten med hänvisning till en inställd huvudförhandling
Justitiekanslerns beslut
- Justitiekanslern tillerkänner AA skadestånd av staten med 35 946 kr och ersättning för ombudskostnader här med 5 175 kr samt uppdrar åt Domstolsverket att betala ut ersättningen till honom.
- Justitiekanslern gör vissa uttalanden inom ramen för sin tillsynsverksamhet.
Ärendet
Bakgrund
Vid Falu tingsrätt påbörjades den 15 maj 2018 en huvudförhandling gällande vårdnad om barn m.m. mellan sökanden (AA) och BB. I målet gjorde BB gällande att AA hade utsatt henne för våld och hot om våld. Som skriftlig bevisning åberopades bl.a. en brottmålsdom som hade meddelats av Falu tingsrätt den 11 januari 2018 där AA dömdes för grov kvinnofridskränkning mot BB.
Huvudförhandlingen i vårdnadsmålet, som var planerad att pågå i tre dagar, ställdes in efter lunchpausen. Orsaken var att AA:s ombud påtalade att en av nämndemännen även hade medverkat som nämndeman i brottmålet. Det konstaterades att delikatessjäv enligt 4 kap. 13 § 10 rättegångsbalken (RB) förelåg och nämndemannen avträdde frivilligt. Tingsrätten försökte ordna fram en ersättare. AA uppgav dock att han mådde psykiskt dåligt och hade svårt att klara av en fortsatt förhandling. Efter överenskommelse med parterna ställde tingsrätten in huvudförhandlingen och en ny huvudförhandling sattes ut i oktober 2018.
Det skedde viss skriftväxling i målet och ett sammanträde för muntlig förberedelse hölls i september 2018 som pågick i drygt två timmar. Huvudförhandlingen hölls som planerat den 8 – 10 oktober 2018. Tingsrätten meddelade en dom den 26 oktober 2018 och förordnade bl.a. att vardera parten skulle stå sina rättegångskostnader. AA överklagade domen och hovrätten beslutade den 14 december 2018 att inte meddela prövningstillstånd.
Anspråket m.m.
AA har – som Justitiekanslern uppfattat det – begärt skadestånd av staten med sammanlagt 55 728 kr på den grunden att tingsrättens rättegångsfel (jäv) har orsakat honom merkostnader. Av beloppet avser 50 932 kr ökade ombudskostnader, 4 500 kr förlorad arbetsförtjänst och 296 kr resekostnader. Han har vidare begärt ersättning för sina ombudskostnader här med
5 175 kr motsvarande 3 timmars arbete.
Falu tingsrätt har yttrat sig över anspråket.
AA har lämnat synpunkter på yttrandet.
Justitiekanslern har inhämtat vissa handlingar från det aktuella tvistemålet.
Justitiekanslerns bedömning
Rättsliga utgångspunkter
Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Domstolarnas handläggning av och beslut i tvistemål är sådan verksamhet.
Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess normskydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. Det är inte tillräckligt att en myndighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)
Att det har förekommit något som i och för sig kan vara skadeståndsgrundande är inte tillräckligt för att ersättning ska ges ut. Det krävs också att det inträffade har orsakat skada för den enskilde. Det är den som begär ersätt-ning som ska styrka skadan och dess omfattning. Vidare är en skadelidande skyldig att göra vad han eller hon kan för att begränsa sin skada till följd av ett skadeståndsgrundande fel.
Enligt 6 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen gäller dessutom att skadestånd med anledning av ren förmögenhetsskada kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Sådan jämkning sker enligt tredje stycket efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.
Bedömningen i detta fall
Bestämmelser om domarjäv finns i 4 kap. 13 § RB. Punkterna 1–9 innehåller en uppräkning av vissa faktiska omständigheter som medför att en domare är jävig att handlägga ett mål. Punkten 10 innehåller en allmänt hållen bestämmelse som anger att en domare är jävig om det annars föreligger någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans eller hennes opartiskhet i målet. Av betydelse är även artikel 6 i Europakonventionen om rätten till en rättvis rättegång (se även 2 kap. 11 § regeringsformen och artikel 47 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna).
Prövningen av om jäv föreligger enligt 4 kap. 13 § 10 RB avser inte bara domarens egen inställning till målet och parterna. Det räcker därför inte att domaren rent faktiskt är opartisk. För att jäv enligt generalklausulen ska föreligga är det dock inte tillräckligt att en part saknar förtroende för domaren. Det måste finnas en rimlig grund för partens åsikt att domaren inte är opartisk. Så kan vara fallet om det – med ett objektivt betraktelsesätt – föreligger någon särskilt omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för domarens opartiskhet (se tex. NJA 2014 s. 482 och NJA 2019 s. 327).
Av utredningen framgår att tingsrätten konstaterade att s.k. delikatessjäv förelåg. Det har dock inte påståtts eller framkommit att någon av rättens ledamöter faktiskt insåg att det var fråga om en jävssituation innan huvudförhandlingen hade påbörjats. Frågan är dock om underlåtenheten från tingsrätten att på förhand uppmärksamma jävssituationen utgör ett sådant fel eller en sådan försummelse som är skadeståndsgrundande för staten.
Det finns inte någon generell skyldighet för rätten att efterforska jävsanledningar eller garantera att jäv bland rättens ledamöter inte föreligger. En domare som vet att det finns en omständighet som kan antas grunda jäv mot honom eller henne är dock, enligt 4 kap. 14 § första stycket RB, skyldig att självmant ge det till känna. Bestämmelsen innebär att varje domare samvetsgrant måste pröva om det – såvitt är känt för honom eller henne – föreligger jäv. Denna skyldighet består under hela den tid som en domare tar befattning med ett mål eller ärende. Någon skyldighet för domaren att vidta några mer ingående efterforskningar för att utröna eventuella jävssituationer kan emellertid inte anses finnas om inte omständigheterna ger anledning till detta. Domarens skyldighet gäller alla kategorier av domare, dvs. även för nämndemän. (Se Fitger m.fl., kommentaren till 4 kap. 14 § RB publicerad i Zeteo 2019-06-27).
En domares förbiseende av en jävssituation som borde ha uppmärksammats tidigare kan vara skadeståndsgrundande, men det krävs då att omständigheterna är sådana att underlåtenheten utgör fel eller försummelse (jfr bl.a. Justitiekanslerns beslut den 13 maj 2019 med dnr 497-19-4.3).
Av utredningen framgår att påståenden om våld och hot om våld hade förts fram i vårdnadsmålet. Brottmålsdomen nämndes även vid ett sammanträde för muntlig förberedelse som hölls före huvudförhandlingen. Det kan vidare noteras att det var samma rådman som höll i det sammanträdet som senare var ordförande vid huvudförhandlingen. Brottmålsdomen åberopades även som skriftlig bevisning i målet och gavs in i god tid före huvudförhandlingen.
Mot denna bakgrund får omständigheterna anses ha varit sådana att det konstaterade jävet borde ha uppmärksammats tidigare och att denna underlåtenhet utgör ett sådant fel eller försummelse som medför skadeståndsskyldighet för staten.
Frågan är då vilken skada AA har visat att han har drabbats av till följd av tingsrättens felaktiga hantering.
Resekostnad
Det finns inte skäl att ifrågasätta att AA haft kostnader för resa till och från tingsrätten i samband med den inställda huvudförhandlingen. Ersättning ska därför utgå med begärt belopp, dvs. 296 kr (16 mil x 18,50 kr).
Förlorad arbetsförtjänst
AA har uppgett att han tog ledigt från sitt arbete i tre dagar för att närvara vid huvudförhandlingen i maj 2018 och att han gått miste om arbetsförtjänst med 4 500 kr. Till stöd för sin begäran har han gett in en skrivelse där det anges vad ett namngivet bolag debiterar per timme.
Förlorad semester kan enligt Justitiekanslerns praxis ersättas som förlorad arbetsförtjänst. Ersättning kan då utgå med ett belopp som motsvarar vad AA skulle ha förlorat om han hade varit tjänstledig samma tid utan lön.
Av utredningen framgår inte om AA har förlorat arbetsförtjänst i en bestående anställning eller om det är ett aktiebolag som har gått miste om uppdrag till följd av AA:s semesteruttag. Justitiekanslern är inte beredd att på befintlig utredning godta yrkandet i denna del. Det står honom fritt att återkomma, men han måste då vara beredd att ge in utredning som visar den uppgivna inkomstförlusten, tex. lönespecifikationer eller liknande.
För det fall inkomstförlusten är hänförlig till ett aktiebolag kan tilläggas att ett aktiebolag är en självständig juridisk person. Den skada som aktiebolaget eventuellt har lidit är en indirekt skada som enligt skadeståndsrättsliga principer inte ger rätt till ersättning (se t.ex. NJA 1975 s. 533).
Ökade ombudskostnader
AA har begärt ersättning med sammanlagt 50 932 kr för de ökade ombudskostnader som han orsakats på grund av den inställda förhandlingen. Av beloppet avser 134 kr (4,4 mil x 30,50 kr) utlägg för en bilresa, 1 556 kr en timmes tidspillan och 49 242 kr arbete motsvarande 29 timmar.
AA har rätt till ersättning för de ombudskostnader som tingsrättens agerande har orsakat honom och som han annars inte skulle ha haft, under förutsättning att kostnaderna bedöms vara skäliga.
AA har anfört att det nedlagda arbetet avser 4 timmars arbete vid den inställda huvudförhandlingen, 15 timmars förberedelsearbete inför huvudförhandlingen i oktober och 10 timmars arbete som i övrigt har tillkommit efter den inställda huvudförhandlingen.
Med hänsyn till att ombudet rimligen redan hade utfört nödvändigt förberedelsearbete inför det första huvudförhandlingstillfället kan anspråket på ersättning för ytterligare 15 timmars förberedelsearbete inte godtas. Ersättningen i den delen bör begränsas till motsvarande sex timmars arbete (10 188 kr).
I övrigt finns det inte skäl att begränsa skadeståndet utan övriga begärda belopp avseende arbete (4 + 10 timmar = 23 772 kr), resa, (134 kr) och tidsspillan (1 556 kr) är skäliga och godtas därför.
Sammanfattningsvis ska AA tillerkännas ersättning för ökade ombudskostnader med 10 188 kr + 23 772 kr + 134 kr + 1 556 kr =) 35 650 kr
Ombudskostnader i ärendet här
Begärd ersättning för ombudskostnader är skälig och godtas.
Tillsyn
Rätten till en rättvis rättegång förutsätter att domarkåren är oberoende och opartisk. Det är vidare av stor vikt att rättskipningen omfattas av ett allmänt förtroende. I rättsfallet NJA 2014 s. 482 uttalade Högsta domstolen att frågan om jäv föreligger inte kan besvaras på samma sätt idag som vid bestämmelsernas tillkomst. Samhällsutvecklingen har lett dels till att frågor om förtroendet för domstolars verksamhet samt domares oavhängighet och opartiskhet har fått ökad uppmärksamhet, dels till att skärpta krav riktas mot den dömande verksamheten i dessa hänseenden. Högsta domstolen angav att det innebär att fler förhållanden än tidigare konstituerar jäv.
Som tidigare nämnts uppmärksammade tingsrätten aldrig jävsfrågan. Så borde ha skett. Mot bakgrund av vad som anförts ovan finns det skäl att betona vikten av att det – när omständigheterna ger anledning till det – görs noggranna överväganden beträffande rättens sammansättning så att inte en förhandling behöver ställas in eller tas om på grund av jäv. Jag förutsätter att tingsrätten vidtar adekvata åtgärder så att liknande misstag kan undvikas i framtiden.