Diarienr: 2420-19-4.3.2 / Beslutsdatum: 26 nov 2019

Ersättningsanspråk mot staten med hänvisning till en domstols dom beträffande skadestånd vid penningtvättbrott

Justitiekanslerns beslut

  1. Justitiekanslern tillerkänner AA ersättning med 10 900 kr och uppdrar åt Domstolsverket att betala ut ersättningen till honom.
  1. Justitiekanslern tillerkänner BB ersättning med 9 800 kr jämte ränta på beloppet enligt 4 och 6 §§ räntelagen från den 30 maj 2019 till dess betalning sker och uppdrar åt Domstolsverket att betala ut ersättningen till henne. 

Ärendet

Bakgrund

AA och BB blev under 2015 utsatta för bedrägeri och gjorde därför utbetalningar från sina bankkonton med 10 900 kr den 2 november 2015 (AA) respektive med 9 800 kr den 1 november 2015 (BB). Pengarna sattes in på ett bankkonto tillhörande en person (CC) som senare kom att åtalas för penningtvättsbrott. Åtalet omfattade insättningar på CC:s konto mellan den 27 oktober och den 2 november 2015 från ett större antal målsägande. Fram till och med den 30 oktober fördes pengarna vidare till konton tillhörande en annan person (DD). Även DD kom att åtalas för penningtvättsbrott. Den 1 november 2015 fanns 145 kr på CC:s konto, som AA och BB lurades att göra överföringar till. Ytterligare tre målsägande gjorde insättningar på det kontot men inga andra transaktioner gjordes fram till dess att kontobehållningen om 58 800 kr togs i penningbeslag den 11 december 2015.   

CC och DD dömdes för penningtvättsbrott av Nacka tingsrätt den 31 januari 2019.

Åklagaren hade yrkat att 58 800 kr skulle förverkas från CC men anfört att yrkandet återkallades för det fall målsägandenas skadeståndsanspråk skulle bifallas. I sådant fall framställde åklagaren för målsägandenas del ett yrkande om kvarstad motsvarande utdömda skadeståndsbelopp. Tingsrätten biföll förverkandeyrkandet.

Samtliga målsägande yrkade skadestånd av CC, varav några yrkade solidariskt ansvar för DD. AA yrkade skadestånd av CC med 10 900 kr jämte ränta. BB yrkade skadestånd av CC med 9 800 kr jämte ränta. Som grund för skadeståndsyrkandena anfördes att skadan orsakats genom brott. Tingsrätten avslog yrkandena från de målsägandena som begärt skadestånd endast av CC. Som skäl i skadeståndsdelen anförde tingsrätten följande:

En ägare som har fråntagits lös egendom genom brott har normalt sett rätt att få tillbaka egendomen, förutsatt att det rör sig om egendom som går att identifiera eller inkludera under annan egendom genom s.k. surrogation (se rättsfallet NJA 2009 s. 500). Under sådana förhållanden ska ett skadeståndsyrkande, såvida det inte innefattar annat skadestånd än sådant som avser återfående av den avhända egendomen, ogillas. I en sådan situation ska staten istället enligt 36 kap. 17 § brottsbalken förverka pengarna och överta ansvaret för målsägandens ersättningsanspråk, dvs. att staten betalar motsvarande belopp till ägaren. Om egendomen emellertid har hanterats på ett sådant sätt att ägaren förlorar sin separationsrätt, t.ex. att gärningsmannen tar ut denna från kontot och de inte längre kan följas, bör denne istället tillerkännas skadestånd med motsvarande belopp (se rättsfallet NJA 2017 s. 1053).

I fråga om de pengar som har överförts från [CC:s] konto till något av [DD:s] konton har pengarna otvetydigt sammanblandats på ett sådant sätt att de inte längre är identifierbara. Pengarna har därutöver inte gått att återfinna. Det saknas därför förutsättningar för att pengarna ska återlämnas till sina respektive ägare, varför målsägandena […] har rätt till skadestånd motsvarande de pengar de har fråntagits. [CC] och [DD] har godtagit de belopp som ovanstående målsägande har begärt som rimliga och ska solidariskt betala skadestånd med dessa belopp.

När det sedan gäller de pengar som var kvar på [CC:s] konto gör tingsrätten följande bedömning. Behållningen på kontot har vid tiden när den första av dessa insättningar gjordes bestått av en förhållandevis betydelselös summa (145 kr). Därefter har det endast gjorts insättningar på kontot med medel som härrör från förbrotten. Det har inte gjorts några uttag. Pengarna går därför fortfarande att följa och pengarna ska därför förverkas med följden att staten enligt 36 kap. 17 § brottsbalken övertar ansvaret för målsägandenas ersättningsanspråk (se rättsfallet NJA 2017 s. 1053 p. 25). Det finns därför inte någon påvisbar skada, varför [målsägandenas, däribland AA och BB] skadeståndsanspråk ska ogillas.

Som skäl i förverkandedelen anförde tingsrätten följande:

Med hänsyn till vad tingsrätten har anfört ovan har förverkandeyrkandet stöd i lag och ska därför bifallas. Eftersom den förverkade egendomen svarar mot medel som målsägandena har rätt att få tillbaka svarar staten enligt 36 kap. 17 § brottsbalken i de tilltalades ställe för ersättning åt [målsägandena, däribland AA och BB].

Anspråket m.m.

AA har begärt ersättning av staten med 10 900 kr.

BB har begärt ersättning av staten med 9 800 med ränta enligt 6 § räntelagen från den 1 november 2015 till dess betalning sker.

Som grund har sökandena anfört att de begär ersättning i enlighet med domen.

Nacka tingsrätt och Åklagarmyndigheten har yttrat sig över anspråket.

Justitiekanslerns bedömning

De rättsliga förutsättningarna för ersättning från staten

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhets­skada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndig­hets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Domstolarnas handläggning av mål är sådan verksamhet.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess normskydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. Det är inte tillräckligt att en myndighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

Om utbyte av brott, som svarar mot skada för enskild eller mot medel som en enskild är berättigad att få tillbaka, har förklarats förverkat hos någon svarar staten i dennes ställe för ersättning åt den skadelidande eller ersättningsberättigade intill värdet av vad som har tillfallit staten på grund av beslutet om förverkande (36 kap. 17 § andra stycket brottsbalken). Enligt samma bestämmelse gäller att den hos vilken förverkandet skett har rätt att räkna av vad han eller hon visar sig ha utgett som ersättning till den skadelidande eller ersättningsberättigade vid verkställighet av förverkandebeslutet.

Syftet med bestämmelsen är att ett anspråk som en målsägande kan ha och som svarar mot brotts­utbytet ska ha företräde framför statens rätt till det förverkade beloppet samt att den hos vilken förverkandet sker inte ska drabbas av dubbla anspråk (se bl.a. prop. 1986/87:6 s. 20 och prop. 2004/05:135 s. 165). Bestämmelsen har tillkommit med tanke på skadeståndsanspråk som framställts efter ett förverkandebeslut medan redan framställda anspråk normalt medför att det inte beslutas om förverkande (se bl.a. prop. 1986/87:6 s. 20 och 39 samt jfr 36 kap. 1 a § brottsbalken).

Justitiekanslern har i tidigare beslut ansett att bestämmelsen i 36 kap. 17 § andra stycket brottsbalken i och för sig är tillämplig i fall där förverkandet har grundats på omständigheten att det varit föremål för penningtvättsbrott och inte på att det beslagtagna utgjort utbyte av brott (se bl.a. JK:s beslut den 12 mars 2019 i ärende 7783-18-4.3).

I ett annat beslut har Justitiekanslern ansett att bestämmelsen i 36 kap. 17 § andra stycket brottsbalken inte kan tillämpas i ett fall där en domstol samtidigt tagit ställning till frågan om förverkande och skadestånd och bifallit båda (se JK:s beslut den 6 maj 2019 i ärende 5065-18-4.3). 

Ersättning med stöd av 36 kap. 17 § brottsbalken med anledning av ersättningsanspråk mot gärningsmannen avseende penningtvättsbrottet

Tingsrätten har ogillat skadeståndsanspråket. I och med tingsrättens ogillande dom har det inte funnits något skadeståndsanspråk för staten att ta över ansvaret för. Det finns därmed inte förutsättningar för att tillämpa 36 kap. 17 § andra stycket brottsbalken på den grunden att AA och BB varit skadelidande.

Slutsatsen i domskälen är att det inte finns någon påvisbar skada och att skadeståndsanspråket därför ska ogillas. I domskälen förs emellertid dessförinnan ett resonemang om att skadeståndsyrkandet ska ogillas för att målsägandena har vindikationsrätt (rätt för ägaren att få tillbaka brottsbytet eller ett surrogat) till medlen på kontot. I sitt yttrande till Justitiekanslern har tingsrätten utvecklat och förtydligat det resonemanget. Resonemanget går ut på att skadeståndsskyldighet inte förelåg eftersom de beslagtagna medlen var identifierbara och CC därmed inte påtagligt försvårat för AA och BB att få skadan reparerad (jfr NJA 2017 s. 1053 p. 25). AA och BB hade enligt tingsrättens yttrande alltså, genom sin bibehållna äganderätt, bättre rätt än kontoinnehavaren CC till del av medlen. Om ett yrkande om bättre rätt hade framställts hade detta bifallits, med följden att del av penningbeslaget hävts till AA och BB.

Frågan är då om AA och BB har rätt till ersättning enligt 36 kap. 17 § andra stycket brottsbalken på den grunden att de var berättigad att få tillbaka medel från CC:s konto. Justitiekanslern har i ett tidigare beslut ansett att bättre rätt (äganderätt) kan vara en sådan omständighet som gör någon ersättningsberättigad enligt bestämmelsen (se beslut den 10 juli 2019 i ärende 2967-19-4.3.2).

I det aktuella fallet måste dock ifrågasättas om inte AA:s och BB:s eventuella rätt till en del av kontobehållningen är rättskraftigt avgjord genom tingsrättens dom i skadeståndsfrågan. Om så är fallet finns det inte något ersättningsanspråk mot CC för staten att ta över och därmed inte förutsättningar att tillämpa 36 kap. 17 § andra stycket brottsbalken med anledning av anspråk mot honom.

En doms rättskraft omfattar inte bara den rättsföljd som blivit föremål för prövning av domstolen utan även andra rättsföljder som är alternativa och ekonomiskt likvärdiga (se NJA 1999 s. 520). Skadestånd och bättre rätt till den del av penningbeslaget som motsvarar skadeståndsyrkandet – med följden att den delen av penningbeslaget skulle lämnas ut till målsägandena – är alternativa rättsföljder. Det hade alltså inte varit möjligt för tingsrätten att bifalla yrkande om både skadestånd och bättre rätt. Syftet med yrkandena är detsamma, nämligen att kompensera målsägandena för att de blivit av med sina pengar genom brott. Yrkandena får dessutom anses ekonomiskt likvärdiga. Frågan om bättre rätt till banktillgodohavandena får därmed anses omfattas av skadeståndsdomens rättskraft (se beträffande den snarlika situationen att en kärande framställer yrkande på att utfå viss egendom och därefter för talan om ersättning för att egendomen inte finns kvar Nordh, Processens ram i tvistemål, 4:e upplagan, Zeteo, s. 99 f. och Ekelöf m.fl., Rättegång häfte 3, 8:e upplagan, Zeteo, s. 192). Efter tingsrättens ogillande dom i skadeståndsfrågan finns det således inte heller något anspråk på bättre rätt att grunda en tillämpning av 36 kap. 17 § andra stycket brottsbalken på.

Ersättning med stöd av 36 kap. 17 § brottsbalken med anledning av ersättningsanspråk mot gärningsmannen avseende förbrottet

Nästa fråga som måste prövas är om målsägandena gentemot staten kan grunda sin begäran om ersättning enligt 36 kap. 17 § andra stycket brottsbalken på att de har ett ersättningsanspråk mot gärningsmannen till förbrottet, som svarar mot det förverkade medlen.

Högsta domstolen har möjligen berört den frågan i rättsfallet NJA 2017 s. 1053 som rör förutsättningarna för skadeståndsskyldighet vid penningtvättsbrott. Högsta domstolen uttalar sig i domen om när skadeståndsansvar kan anses föreligga för gärningsmannen till ett penningtvättsbrott. Om gärningsmannen genom ett penningtvättsbrott bidrar till att vindikationsrätten går förlorad bör det leda till skadeståndsansvar (p. 15 och 22). Även om vindikationsrätten gått förlorad innan penningtvättsgärningen kan skadeståndsansvar föreligga vid penningtvättsbrott som avser befattning med medel som härrör från ett förbrott, om penningtvättsgärningen gör det påtagligt svårare för den brottsutsatte att få sin skada reparerad (p. 23–26).

Ett sätt att påtagligt försvåra för målsäganden att få skadan reparerad är enligt Högsta domstolen att gärningsmannen tar ut pengar som satts in på hans konto och därigenom orsakar att de inte längre kan följas. För att förklara varför ett sådant agerande innebär att det blir påtagligt svårare att få skadan reparerad för Högsta domstolen i p. 25 i domen ett resonemang om att förverkande annars hade kunnat ske hos gärningsmannen avseende penningtvättsbrottet. Vid ett sådant förverkande bör enligt Högsta domstolen regeln i 36 kap. 17 § andra stycket brottsbalken tolkas så att staten övertar ansvaret för eventuella ersättningsanspråk från en skadelidande.

Högsta domstolens uttalanden i p. 25 tar alltså sikte på situationen att det inte finns något ersättningsanspråk mot den som döms för penningtvättsbrott, eftersom pengarna fanns kvar på hans konto. Han har därmed inte vidtagit några åtgärder för att försvåra en skadereparation. Trots detta bör staten enligt Högsta domstolen ta över målsägandens ersättningsanspråk. Det som avses måste alltså vara ett ersättningsanspråk mot någon annan än den som begått penningtvättsbrottet. Närmast till hands är att uppfatta det som att Högsta domstolen avsett ett ersättningsanspråk mot den som begått förbrottet.

Enligt sin ordalydelse är bestämmelsen i 36 kap. 17 § andra stycket brottsbalken emellertid inte tillämplig i en sådan situation. Bestämmelsen föreskriver nämligen bara en möjlighet för staten att svara i stället för den som förverkandet har skett hos. I ett sådant här fall har förverkandet inte skett hos gärningsmannen till förbrottet och enligt bestämmelsens ordalydelse kan staten därmed inte svara i dennes ställe.

Frågan är om det finns skäl att frångå lagtexten och utvidga statens skyldighet att ersätta skadelidande vars anspråk svarar mot brottsutbyte som förverkats även till fall där förverkandet skett hos annan än den mot vilken anspråket riktas. En sådan extensiv tolkning svarar i och för sig väl mot ett av de två huvudsyftena med bestämmelsen, nämligen att en målsägandes anspråk på brottsutbytet ska ha företräde framför statens rätt till det förverkade beloppet. Det andra huvudsyftet – att den hos vilken förverkandet sker inte ska drabbas av dubbla anspråk – kan däremot inte anföras som skäl för en sådan tolkning.

Det framstår förvisso som en olämplig ordning att en målsägande som inte med framgång kan rikta anspråk mot den som begått penningtvättsbrott inte får någon ersättning, medan staten tillägnar sig brottsutbytet genom förverkande. Frågan är dock om en extensiv tillämpning av 36 kap. 17 § andra stycket brottsbalken är rätt lösning på problemet. En sådan tillämpning skapar nämligen i sin tur omotiverade skillnader mellan snarlika fall där medel från en målsägandes konto överförts till någon annans konto på grund av ett brott.

Om det i ett tänkt fall inte är fråga om penningtvättsbrott finns det inte möjlighet att ta medel på ett konto i penningbeslag. Målsägandens ersättningsanspråk får i sådana fall skyddas genom bestämmelserna om förvar och kvarstad. Sådana åtgärder innebär inte skydd mot kontoinnehavarens övriga borgenärer utan den kvarstadsbelagda kontobehållningen kan utmätas för kontoinnehavarens skulder (se 26 kap. 3 a § rättegångsbalken och 16 kap. 15 § utsökningsbalken). Om egendomen däremot efter förbrottet överförs till en annan persons konto finns förutsättningar för penningbeslag. Medlen kan då förverkas och med en extensiv tolkning av 36 kap. 17 § andra stycket brottsbalken får målsäganden rätt till ersättning av staten motsvarande kontobehållningen utan konkurrens av övriga borgenärer.

Ett annat exempel är fallet att någon som döms för penningtvättsbrott har orsakat att målsägandens vindikationsrätt upphört. Målsäganden har då ett skadeståndsanspråk mot den som döms för penningtvättsbrott (se NJA 2017 s. 1053 p. 22). Om medel på gärningsmannens konto tagits i penningbeslag bör en domstol i enlighet med grunderna för 36 kap. 1 a § brottsbalken besluta om skadestånd i stället för förverkande. Målsäganden måste då i konkurrens med övriga borgenärer begära verkställighet av sin skadeståndsdom. Hade målsäganden däremot inte haft något skadeståndsanspråk på den som dömdes för penningtvättsbrott – till exempel för att vindikationsrätten upphört redan tidigare – skulle förverkande ske med följden att målsäganden, med en extensiv tolkning av 36 kap. 17 § andra stycket brottsbalken, får ersättning av staten motsvarande hela det förverkade beloppet.

Penningbeslag med efterföljande förverkande skulle bli vad som närmast kan beskrivas som en ny form av säkerhetsåtgärd, tillgänglig endast för målsäganden till ett penningtvättsbrott i vissa fall. Det skulle dessutom vara en mer förmånlig säkerhetsåtgärd än bestämmelserna om förvar och kvarstad. Någon sådan säkerhetsåtgärd finns det inte stöd för vare sig i förarbetena till bestämmelserna om penningtvättsbrott och penningbeslag eller i förarbetena till 36 kap. 17 § brottsbalken.

De senaste åren har Justitiekanslern sett en ökning av antalet ärenden där ersättning begärs enligt 36 kap. 17 § andra stycket brottsbalken. I princip samtliga ärenden rör penningbeslag. En utvidgning av bestämmelsens tillämpningsområde riskerar naturligtvis att leda till en ytterligare ökad tillströmning av ärenden. Bestämmelsen är emellertid avsedd som en undantagsregel, tänkt för fall där målsäganden inte varit känd när förverkandet sker. Om bestämmelsen skulle tillämpas som i exemplen ovan finns det risk för att ersättning från staten snarare blir regel än undantag vid penningbeslag, eftersom det innebär den mest förmånliga säkerhetsåtgärden för en målsägande.

Sammantaget finns det inte tillräckliga skäl för att frångå bestämmelsens ordalydelse. Det saknas därmed förutsättningar för att betala ut ersättning till sökandena med stöd av 36 kap. 17 § andra stycket brottsbalken.

Rätt till skadestånd på grund av tingsrättens handläggning

Tingsrätten har ogillat skadeståndsanspråket på den grund att staten övertagit ansvaret för AA:s och BB:s ersättningsanspråk och att det därför inte finns någon påvisbar skada. Den motiveringen var i sig inte riktig. Att staten eventuellt kan komma att överta ett ersättningsanspråk medför inte att ett skadeståndsyrkande kan ogillas på den grunden att skada inte visats.

Om man bortser från skrivningen i skälen om påvisbar skada bygger tingsrättens resonemang i skadeståndsdelen på antagandet att målsägandena har rätt till ersättning från staten motsvarande det förverkade beloppet. Som framgår av bedömningen ovan var det antagande felaktigt.

Högsta domstolen har i NJA 2013 s. 842 uttalat sig om vilken betydelse domskälen kan ha vid bedömningen av om en felaktig utgång i målet beror på en så oaktsamt felaktig rättstillämpning att det utgör fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. Högsta domstolen menar att om en domstol i sina domskäl inte har redovisat en sådan analys som är motiverad med hänsyn till saken, så kan det i sig vara tillräckligt för att utlösa ett skadeståndsansvar, om domstolen har kommit till ett resultat som är oförenligt med gällande rätt. Att domstolen i efterhand förklarar hur den menar sig ha resonerat måste i allmänhet sakna betydelse för culpabedömningen eftersom det är i domskälen som domstolens resonemang ska komma till uttryck (p. 38 och 39).

Frågan är alltså inte om tingsrättens i efterhand förda resonemang – att skadeståndsyrkandet rätteligen skulle ha ogillats på grunden att gärningsmannen inte påtagligt minskat möjligheten för målsägandena att få sin skada reparerad – kan anses felaktigt. Frågan är om tingsrättens handläggning av skadeståndsfrågan varit oaktsam. Domslutets och domskälens riktighet utgör viktiga moment av den bedömningen men det finns även andra delar som bör ingå i prövningen.

Frågan om att ogilla skadeståndsanspråket därför att målsägandena inte lidit skada har inte väckts av den tilltalade och frågan har inte avhandlats vid förhandlingen. Tingsrätten har inte heller med parterna tagit upp frågan om skadeståndsanspråken skulle ogillas eftersom målsägandena kunde få ersättning från staten. Inte heller har frågan om bättre rätt underställts parterna.

Om tingsrätten var av uppfattningen att skadeståndsanspråket kunde komma att ogillas för att målsägandena hade vindikationsrätt i stället för ett skadeståndsanspråk har det ålegat domstolen att ta upp den frågan med parterna och genom materiell processledning undersöka om målsägandena ville framställa ett yrkande om bättre rätt. Om tingsrättens resonemang att målsägandena hade bättre rätt till bankmedlen än gärningsmannen var riktig är det svårt att se logiken i att tingsrätten inte gjorde ett försök att få till stånd den mest ändamålsenliga utgången – att beslaget kunde hävas till målsägandena. Även om målsägandena hade valt att inte framställa anspråk om bättre rätt måste det anses olämpligt att domstolen inte fäste parternas uppmärksamhet på frågorna om bättre rätt och påvisbar skada så parterna fått möjlighet att framföra sina synpunkter (se NJA 1999 s. 629).

Det sammantagna resultatet av tingsrättens handläggning blev att skadeståndsanspråken ogillades med en felaktig motivering. Den motivering som gavs innefattade den felaktiga slutsatsen att sökandena skulle få ersättning av staten. Detta måste ha medfört att sökandena ansett sig sakna all anledning att överklaga domen. Domen i skadeståndsdelen grundades helt på ett resonemang som parterna inte fått framföra sina synpunkter på och föregicks inte av tillräcklig materiell processledning. Sammantaget innebär detta att tingsrättens handläggning varit felaktig i skadeståndslagens mening.    

Rättsläget är inte sådant att det kan anses klarlagt att en fullödig och korrekt handläggning under alla förhållanden skulle ha lett till samma domslut (se NJA 2013 s. 842 p. 30 och 39). AA och BB har därmed rätt till skadestånd från staten. Skadan får anses motsvara de ogillade skadeståndsanspråken.

Ränta

BB har yrkat ränta på ersättningen från den 1 november 2015. På fordringar som avser skadestånd eller annan liknande ersättning som inte kan fastställas utan särskild utredning utgår enligt 4 § tredje stycket räntelagen ränta på förfallet belopp från den dag som infaller trettio dagar efter det att krav på ersättning har framställts. BB:s ansökan om ersättning från staten skickades in den 30 april 2019. Ränta ska därmed utgå från den 30 maj 2019 till dess betalning sker.