Diarienr: 2322-19-4.3.2 / Beslutsdatum: 31 mar 2020

Skadeståndsskyldighet för staten med hänsyn till tingsrätts felaktiga handläggning och beslut i ett tvistemål

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern tillerkänner sökanden ersättning med 318 450 kr. Domstolsverket ansvarar för att ersättningen betalas ut till honom.

Ärendet

Bakgrund

Sökanden väckte, genom ombud, en fastställelsetalan vid Södertörns tingsrätt. Han begärde att tingsrätten skulle fastställa att han var ägare till 30 procent av aktierna i ett bolag. Som skäl för att få föra en fastställelsetalan anförde han att det rådde osäkerhet om rättsförhållandet och att osäkerheten lände honom till förfång på så sätt att han förvägrades att ta del av vissa handlingar som han som aktieägare har rätt att ta del av.

Tingsrätten utfärdade stämning. Förberedelse ägde rum och målet avgjordes efter huvudförhandling. Först i samband med att svarandena slutförde sin talan invände de att fastställelsetalan var otillåten och begärde att den skulle avvisas. Tingsrätten, som ansåg att fastställelsetalan var tillåten, biföll käromålet och förpliktade svarandena att ersätta sökandens rättegångskostnader.

Svarandena överklagade domen till Svea hovrätt varvid de vidhöll sitt avvisningsyrkande. Hovrätten gjorde bedömningen att den förda fastställelsetalan inte avsåg något konkret rättsförhållande och därför var otillåten, och ansåg att talan följaktligen inte borde ha tagits upp till prövning. Hovrätten undanröjde tingsrättens dom, avvisade sökandens talan samt förpliktade honom att ersätta svarandenas rättegångskostnader vid tings­rätten och i hovrätten. Högsta domstolen meddelade inte prövningstill­stånd.

Anspråket m.m.

Sökanden har, genom ombud, begärt skadestånd av staten med 372 700 kr på den grunden att tingsrätten felaktigt beslutat att ta upp målet till pröv­ning. Av det begärda beloppet avser 199 950 kr hans kostnad för svarandenas rättegångskost­nader vid tingsrätten och hovrätten, och 172 750 kr hans egna ombudskostnader vid tingsrätten, i hovrätten och för att begära prövning i Högsta domstolen.

Södertörns tingsrätt har tillstyrkt att visst skadestånd utgår och anfört i huvudsak följande. Tingsrätten borde ha avvisat sökandens ansökan eller förelagt honom att justera denna i samband med att han väckte talan. Tingsrätten har i detta fall uppenbarligen brustit i sin granskning av sökandens stämningsansökan. Förutom att felaktigt utfärda stämning har tingsrätten under den fortsatta handläggningens gång inte uppmärksammat att det var en otillåten fastställelsetalan. Sökanden kommer emellertid inom ramen för en ny process att dra nytta av sina egna kostnader för ombud, vilket bör beaktas vid skadeberäkningen.

Sökanden har återkommit med synpunkter på tingsrättens yttrande.

Justitiekanslerns bedömning

Rättsliga utgångspunkter 

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta bl.a. ren förmögen­hetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndig­hets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för. En tingsrätts handläggning av och beslut i tvistemål är sådan verksamhet.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess norm­skydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. Det är inte tillräckligt att en domstol eller annan myndighet har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedöm­ningar. I regel är det endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller up­penbart oriktiga bedömningar som kan anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. En helhetsbedömning ska göras. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

När det gäller domstolars verksamhet finns det skäl att ställa höga krav på noggrannhet. Justitiekanslern har i tidigare ärenden funnit att om en domstol har åsidosatt en processuell bestämmelse får det normalt anses innebära att domstolen har gjort sig skyldig till ett skadeståndsgrundande fel. (Se t.ex. Justitiekanslerns beslut i ärende med dnr 2129-19-4.3.2 med där gjorda hän­visningar.) Om en domstols processuella ställningstagande däremot har varit av ren bedömningskaraktär, har Justitiekanslern intagit ståndpunkten att skadeståndsskyldighet inte har uppkommit för staten ens om högre in­stans t.ex. har gjort bedömningen att det inträffade har utgjort grovt rätte­gångsfel (se t.ex. beslut i ärende med dnr 1438-19-4.3.2 med där gjord hän­visning).

Att det har förekommit något som i och för sig kan vara skadeståndsgrundande är inte tillräckligt för att ersättning ska utges. Det krävs också att det inträffade har orsakat skada för den enskilde. Det är den som begär ersättning som ska styrka skadan och dess omfattning. 

I 13 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken (RB) föreskrivs att en talan om fastställelse, om huruvida ett visst rättsförhållande består eller icke består, får tas upp till prövning, om ovisshet råder om rättsförhållandet och denna länder käranden till förfång.

En fastställelsetalan måste avse ett konkret rättsligt förhållande. Detta innebär att fastställelseyrkandet måste innefatta ett påstående om minst en bestämd och preciserad rättsföljd. Kravet på att en fastställelsetalan ska avse ett konkret rättsförhållande motiveras av behovet av att kunna avgränsa

tvistefrågan så att domens rättskraftverkningar framstår som klara och tydliga (se Nordh, Praktisk process I, uppl. 3, 2012, s. 31 med där gjorda hänvisningar).

Enligt 6 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen kan skadestånd för ren förmögenhetsskada jämkas, om vållande på den skadelidande sida har medverkat till skadan. Sådan jämkning sker enligt tredje stycket efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

Bedömningen i detta fall

Den av sökanden förda fastställelsetalan avsåg inte ett sådant konkret rättsförhållande som krävs enligt bestämmelsen i 13 kap. 2 § RB. Hovrätten har vid sin prövning kommit fram till att tingsrätten gjorde sig skyldig till rättegångsfel som prövade sökandens fastställelseyrkande i sak trots att talan var otillåten enligt 13 kap. 2 § RB och det därför förelåg rättegångshinder.

Det ankom på tingsrätten att självmant pröva tillåtligheten av den förda fastställelsetalan. En fråga om rättegångshinder föreligger ska tas upp så snart det finns anledning till det (34 kap. 1 § RB). Detta innebär att tingsrätten redan i samband med granskningen av sökandens stämningsansökan, inför utfärdandet av stämning, borde ha uppmärksammat att fastställelseyrkandet inte avsåg ett konkret rättsförhållande. I enlighet med vad som angetts i remissvaret har tingsrätten brustit i det avseendet och har inte heller under den fortsatta handläggningen uppmärksammat att den förda fastställelsetalan inte var tillåten. Rättegångshindret hade varit möjligt att avhjälpa genom att sökanden formulerade om sitt yrkande till att avse ett konkret rättsförhållande. Tingsrätten borde därför genom föreläggande eller materiell processledning ha verkat för att sökanden formulerade om sitt yrkande i enlighet med lagens krav (jfr Nordh, Praktisk process I, uppl. 3, 2012, s. 32, med där gjorda hänvisningar).

Tingsrättens inledande bristande kontroll av tillåtligheten av sökandens förda fastställelsetalan och dess fortsatta handläggning och prövning av målet i sak innebär fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Staten är därför skyldig att ersätta sökanden för de merkostnader som han till följd av detta har orsakats.

När det gäller sökandens anspråk på ersättning för sina egna ombudskostnader gör Justitiekanslern emellertid följande överväganden. Hans kostnad för att begära prövning i Högsta domstolen, 14 250 kr, har uppkommit först sedan han fått klart för sig att hovrätten slagit fast att hans talan var otillåten. De kan därför inte anses orsakade av tingsrättens förbiseende och ska därför inte ersättas.

Sökandens kostnader för eget ombud får däremot, i såväl tingsrätten som hovrätten, anses vara orsakade av det skadeståndsgrundande felet. Det bör emellertid beaktas att sökanden har möjlighet att återkomma med en ny fastställelsetalan, varvid han torde ha viss nytta av det arbete som ombudet redan har lagt ned i ärendet. Det är därför rimligt att utgå från att hans kostnader för eget ombud i en ny process skulle bli något lägre. Sökanden bör därför tillerkänns skadestånd för egna ombudskostnader efter ett avdrag om 40 000 kr.

Sammanfattningsvis ska sökanden alltså erhålla ersättning för kostnaden för motpartens rättegångskostnader om 199 950 kr samt egna rättegångskostnader i tingsrätten och hovrätten med 118 500, eller totalt 318 450 kr.

Med hänsyn till att sökanden har företrätts av en advokat, som har utformat ett fastställelseyrkande som inte uppfyllt lagens krav finns det skäl att överväga att jämka skadeståndet på grund av medvållande på sökandens sida. Med hänsyn till att försummelsen avsett processregler som tingsrätten haft att beakta självmant redan i det inledande skedet av målets handläggning anser Justitiekanslern att staten bör svara för skadan fullt ut, trots att det förekommit visst medvållande från sökandens sida.