Diarienr: 3715-19-4.3.2 / Beslutsdatum: 27 feb 2020

Kritik mot Polismyndigheten för att fel person registrerats som misstänkt

Justitiekanslerns beslut

  1. Justitiekanslern tillerkänner AA ersättning med 1 000 kr. Polismyndigheten ansvarar för att ersättningen betalas ut till honom.
  2. Justitiekanslern kritiserar Polismyndigheten för bristande handläggning och rutiner som lett till att fel person registrerats som misstänkt i ett ärende.

Ärendet

Bakgrund

Den 31 mars 2019 anmälde en person till polisen att en vän till henne hade utsatts för brott. Anmälaren uppgav att den misstänkte hette AA och att målsäganden uppgav att AA var född 1999. Det antecknades också att målsäganden uppgav att AA kom från Linköping. Den operatör som tog upp anmälningen gjorde en sökning och identifierade som misstänkt sökanden i detta ärende, AA, född 1996 och den ende med det aktuella namnet som bodde i Linköping. En registrering som s.k. utpekad person i enlighet med detta gjordes i ärendet. Några ytterligare undersökningar kring AA:s identitet gjordes inte. När målsäganden förhördes samma dag, fick hon således inga frågor om den misstänktes identitet. Senare samma dag beslutade åklagare att anhålla AA i hans frånvaro och göra en husrannsakan i hans bostad samt om kroppsbesiktning. När polisen samma kväll åkte till AA:s bostad – som var en studentkorridor – för att genomföra husrannsakan, fick patrullen information från AA:s medboende om att han inte var hemma. Någon husrannsakan i AA:s studentrum genomfördes därför aldrig.

När AA den 3 april 2019 kom hem, fick han av sina medboende i studentkorridoren höra om polisbesöket. Han gick därför direkt till polisstationen för att höra efter varför han hade eftersökts. På polisstationen verkställdes anhållningsbeslutet kl. 14.50. När AA sa till polisen att han var fel person, ringde polisen upp målsäganden, som berättade att den misstänkte bodde i Lidköping. En BB [samma namn som AA, men med något annan stavning], född 1999 och boende i Lidköping, identifierades därefter som misstänkt i ärendet. Kl. 16.58 samma dag fattade åklagare beslut om att häva anhållandet. AA frigavs kl. 17.05.

Anspråket m.m.

AA har begärt ideellt skadestånd av staten med 30 000 kr med anledning av frihetsberövandet.

Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten har yttrat sig över anspråket. Polismyndigheten har tillstyrkt skadestånd med 5 000 kr.

AA har beretts tillfälle att lämna synpunkter på yttrandena.

Registreringen av AA som misstänkt har anmälts som tjänstefel och olaga frihetsberövande. Åklagare har beslutat att inte inleda förundersökning.

Justitiekanslerns bedömning

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan med stöd av dessa regler ges ut endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott.

Skadestånd ska också enligt 3 kap. 4 § skadeståndslagen ges ut när Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen. Med det sist nämnda menas skyl­dig­het­­en enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella planet till­handa­hålla rätts­medel för att komma till rätta med konventions­över­träd­elser.

Regler om ersättning vid frihetsberövande finns i frihetsberövandelagen. Lagen reglerar i första hand rätten till ersättning när någon har varit häktad eller anhållen under minst 24 timmar i sträck (2–4 §§ frihetsberövande-lagen). Även den som till följd av ett beslut vid myndighetsutövning har varit frihetsberövad under kortare tid än 24 timmar kan dock vara berättigad till ersättning enligt 5 § samma lag om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. För att ersättning ska utgå krävs att en efterhandskontroll klart visar att beslutet med hänsyn till de omständigheter som då har blivit kända inte borde ha fattats om omständigheterna hade varit kända vid beslutstillfället. Bestämmelsen är således avsedd enbart för helt klara fall, där grunden för åtgärden på ett iögonenfallande sätt framstår som felaktig (prop. 1997/98:105 s. 53).  

Skadeståndslagens bestämmelser ska endast tillämpas om inte annat är särskilt föreskrivet (se lagens 1 kap. 1 §). Frihetsberövandelagen ska alltså tillämpas i första hand. (Se även, såvitt avser bestämmelsen i 3 kap. 4 § skadeståndslagen, prop. 2017/18:7 s. 23 och 59.) 

Bedömningen i detta fall

Av utredningen framgår att AA har varit frihetsberövad såsom anhållen under drygt två timmar misstänkt för brott. Det visade sig under tiden för frihetsberövandet att AA felaktigt hade blivit misstänkt för brott då han förväxlats med en annan person. Beslutet om frihetsberövande har således vilat på felaktig grund då det inte har funnits något skäl att misstänka AA för brott, än mindre att frihetsberöva honom. AA har därför rätt till ersättning för lidande enligt 5 § frihetsberövandelagen.

Ersättningen för lidande bör motsvara vad som brukar betalas ut vid frihetsberövanden av jämförbar längd och bestäms till 1 000 kr.

Även om beslutet om anhållande fattades av åklagare, var det polisen som underlät att vidta tillräckliga utredningsåtgärder och som lämnade felaktiga uppgifter till åklagaren. Skadeståndet ska därför betalas ut av Polismyndig­heten.

Åklagarmyndigheten har i sitt remissyttrande till Justitiekanslern menat att polisen genom sitt besök i AA:s studentkorridor överträtt artikel 8 i Europakonventionen. I denna artikel slås fast att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sin korrespondens och sitt hem.

Åklagarmyndigheten har vid sin bedömning antagit att polisen var inne i studentkorridorens allmänna delar i samband med att de eftersökte AA och även utgått från AA:s egna uppgifter om att polisen frågat de medboende inte bara om AA fanns på plats, utan även om någon hade en nyckel till hans studentrum. Med dessa utgångspunkter saknar Justitiekanslern skäl att göra någon annan bedömning än Åklagarmyndigheten. Överträdelsen av artikel 8.1 i Europakonventionen får anses gottgjord genom det erkännande av överträdelsen som kommer till uttryck genom Justitiekanslerns beslut (jfr prop. 2017/18:7 s. 66).

Beslutet om kroppsbesiktning verkställdes aldrig, och ger därför inte AA någon rätt till ersättning.

Frågan om tillsyn

Redan när polisen under anmälningsupptagningen sökte efter den misstänkta personens personuppgifter i polisens s.k. informationslösning (PIL), stod det klart att det var något i de antecknade uppgifterna som inte stämde. Någon person som överensstämde med både den ort och det födelseår som anmälaren uppgav fanns inte. I en sådan situation framstår det som en självklarhet att uppgifterna måste kontrolleras, så att den rätta identiteten kan klarläggas. I detta fall borde operatören som tog upp anmälan till att börja med ha frågat anmälaren om uppgifterna var rätt uppfattade. Om behovet av klarläggande därefter kvarstod borde polisen ha ställt frågor till målsäganden om identiteten i samband med det förhör som hölls kort efter anmälningsupptagningen. För att polisen som höll förhöret skulle få klart för sig att det fanns ett behov av att ställa sådana frågor, borde operatören på regionledningscentralen ha sett till att denna information nådde den patrull som åkte iväg för att hålla förhöret.

Även om någon sådan information aldrig lämnades till patrullen, framstår det enligt min mening som märkligt att inga som helst frågor om den misstänktes identitet ställdes till målsäganden vid förhöret (av hennes berättelse framgick bara vad han hette i förnamn och att de hade träffats tidigare på en studentkryssning).

När anmälan sedan upprättades i ärendehanteringssystemet DurTvå ungefär fyra och en halv timmar efter samtalet till regionledningscentralen och en dryg timme efter målsägandeförhöret, fördes AA in som ”misstänkt person” (att jämföra med registreringen som ”utpekad person” vid anmälningsupptagningen på regionledningscentralen). Det får förutsättas att den som upprättar en anmälan i DurTvå läser händelserapporten från regionledningscentralen, när det finns en sådan. Även den person som skrev in anmälan borde således ha reagerat på de oförenliga uppgifterna om den misstänktes identitet och kontrollerat uppgifterna. Den polisanställde jourförundersökningsledare som därefter inledde förundersökning måste på samma sätt förväntas ha läst igenom händelserapporten och borde med anledning av vad som stod i den ha gjort kontroller av identiteten.

Det går enligt min mening inte att lägga skulden för det inträffade på någon enskild befattningshavare, eftersom polisens kontroller varit otillräckliga i flera led. Det inträffade visar i stället att Polismyndigheten inte i tillräcklig utsträckning hos sin personal har inskärpt vikten av omsorg och noggrann-het vid registreringen av involverade i förundersökningar (jfr JO:s beslut den 3 februari 2020, dnr 4724-2018, med där gjorda hänvisningar till tidigare beslut). Rutinerna för när och hur en kontroll av identiteten på en misstänkt eller annan involverad i en förundersökning bör göras framstår också som otillräckliga. Polismyndigheten ska kritiseras för detta. Alla personalkategorier inom Polismyndigheten som deltar i hanteringen av ett ärende måste vara medvetna om vikten av att korrekta uppgifter läggs in i ärendehanter­ingssystemen avseende en misstänkts identitet, vilka kontroller som bör göras och vilka konsekvenserna kan bli vid en felaktig registrering. Jag förutsätter att Polismyndigheten kommer att vidta de åtgärder som kan krävas för att säkerställa att det inträffade inte upprepas.