Initiativärende med anledning av långsam handläggning av en förundersökning

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern riktar kritik mot Polismyndigheten för att handläggningen av en förundersökning har dragit ut på tiden. 

Ärendet

Bakgrund 

I samband med nyhetsbevakning uppmärksammade Justitiekanslern att en domstol i ett mål angående stöld, där de tilltalade var 18 år vid gärningen, meddelat påföljdseftergift eftersom det hade gått mer än tre år från brottet till dess att målet prövades i domstol.

Från Åklagarmyndigheten inhämtades att det aktuella ärendet, där förundersökningen varit polisledd, inkom till aktuell åklagarkammare den 16 november 2015 i form av en slutredovisad förundersökning. Gärningen skulle ha begåtts den 27 september 2015. Sedan åklagare bedömt att förundersökningen behövde kompletteras lämnades ledningen av förundersökningen den 26 november 2015 tillbaka till Polismyndigheten. Ärendet återredovisades till kammaren den 11 september 2018, varefter åtal väcktes den 20 september 2018. Dom meddelades av tingsrätten den 7 november 2018 och av hovrätten den 28 januari 2019.

Justitiekanslern har hämtat in ett yttrande från Polismyndigheten.

Justitiekanslern har även tagit del av vissa handlingar i ärendet hos Åklagarmyndigheten samt de ovan nämnda domarna.

Justitiekanslerns bedömning

Rättsliga utgångspunkter

En förundersökning ska bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger och ska läggas ned om det saknas anledning att fullfölja den (se 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken [RB]). Förundersökningsledaren ansvarar för förundersökningen i dess helhet och ska bl.a. se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till vara (1 a § förundersökningskungörelsen [1947:948]).

Bedömningen i detta fall

Det aktuella ärendet avsåg ett tillgreppsbrott av enklare slag, där utredningen torde ha varit okomplicerad och innefattat rutinmässiga åtgärder. Det hade mot den bakgrunden varit tidsmässigt rimligt att förundersökningen varit klar långt tidigare än som nu blev fallet. Uppenbarligen var förundersökningsledarens bedömning att förundersökningen var färdig i november 2015 när den första gången redovisades till åklagarkammaren. Att en förundersökning kan behöva kompletteras, och att olika bedömningar avseende dess fullständighet för övrigt kan förekomma, är i sig varken märkligt eller ovanligt. Den relativt enkla komplettering som det var fråga om här, dvs. att de misstänkta skulle få möjlighet att ta del av en övervakningsfilm, borde dock ha kunnat genomföras betydligt snabbare än vad som blev fallet.  

Utifrån de uppgifter som Polismyndigheten lämnat i sitt yttrande kan konstateras att de utredningsåtgärder som vidtogs under de nästan tre år som förundersökningen åter leddes av polisen var synnerligen begränsade; det rörde sig i princip om ett förhör, något direktiv och ett par administrativa åtgärder.

Av Polismyndighetens yttrande framgår att orsakerna till fördröjningen i första hand kan härledas till bristande resurser och rutiner samt behov av att prioritera vissa ärenden framför andra till följd av bl.a. hög arbetsbelastning. Som Polismyndigheten anfört kan sådana förhållanden emellertid inte ursäkta en så pass stor tidsutdräkt som det varit fråga om här, i synnerhet inte då det rört sig om ett ärende där de misstänka bara var strax över 18 år.

Av 4 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) framgår att en förundersökning mot den som inte har fyllt 18 år och som gäller brott på vilket fängelse kan följa ska bedrivas med särskild skyndsamhet. Förundersökningen ska avslutas och beslut i åtalsfrågan fattas så snart det kan ske och senast inom sex veckor från dagen för delgivning av brottsmisstanke enligt 23 kap. 18 § första stycket RB.

I det här fallet var de misstänkta 18 år vid brottet, varför bestämmelsen i 4 § LUL i och för sig inte varit tillämplig. De misstänktas låga ålder borde dock ändå ha tillmätts betydelse utifrån det allmänna skyndsamhetskravet i 23 kap. 4 § andra stycket RB (se JO:s beslut 2002-09-25, dnr 455-2002). I likhet med Polismyndigheten och domstolen anser Justitiekanslern därför att utredningen borde ha bedrivits med större skyndsamhet.

Med hänsyn till det anförda, och då det inte funnits några särskilda svårigheter eller andra omständigheter i ärendet som motiverat den anmärkningsvärda tidsutdräkten, anser Justitiekanslern att Polismyndighetens handläggning av den aktuella förundersökningen dragit ut på tiden på ett oacceptabelt sätt. För detta förtjänar Polismyndigheten kritik.

Med detta sagt ser jag positivt på att det, vilket framgår av Polismyndighetens yttrande, har tillförts mer personal till utredningsverksamheten vid det aktuella lokala polisområdet och att bristande rutiner har åtgärdats. Särskilda ärenderevisioner genomförs nu med jämna mellanrum och det finns ett systemstöd för uppföljning av status i ärenden.