Skadeståndsanspråk mot staten med hänvisning till hanteringen av föremål i en bil som tagits i beslag

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern tillerkänner sökanden ersättning med 5 000 kr. Polismyndigheten ansvarar för att ersättningen betalas ut till henne. 

Ärendet

Bakgrund

I augusti 2020 hittade Polismyndigheten en stulen personbil i ett olåst garage. Tändningslåset på bilen var förstört. På varsin sida om bilen stod det två personer. Sökandens minderårige son stod vid förarsidan. Sonen och den andra personen greps som misstänkta för tillgrepp av fortskaffningsmedel. Bilen beslagtogs för att genomgå teknisk undersökning och för att återställas till sin ägare. Det antecknades i beslagsprotokollet att beslaget gjordes från sökandena son och att han var misstänkt för tillgrepp av fortskaffningsmedel. När beslaget verkställdes noterade poliserna att det fanns en väska med kläder i bakluckan. Väskan lyftes ur men stoppades tillbaka i bagageluckan. Det finns ingen anteckning om väskan i beslagsprotokollet. Varken i protokollet eller någon annanstans i förundersökningen framgår det att sonen tillfrågats om han gjorde anspråk på det beslagtagna. Han förhördes inte heller. Efter gripandet visade det sig att sökandens son hade rymt från en LVU-placering. Gripandet hävdes därför och han kördes till LVU-hemmet samma natt.

Några dagar senare genomfördes en teknisk undersökning av bilen. Då togs bl.a. ett foto där det framgår att en väska med kläder fanns i bagageluckan. Därefter hävdes beslaget och bilen lämnades ut till målsäganden. Målsägandens son, som hämtade ut bilen, slängde väskan med kläder som fanns i bakluckan.

I oktober 2020 kontaktade sökanden Polismyndigheten angående att hennes son förlorat en väska med kläder som fanns i den beslagtagna bilen. 

Anspråket m.m.

Sökanden har begärt skadestånd av staten med 56 650 kr på den grunden att Polismyndigheten hanterat sonens väska med kläder felaktigt.

Polismyndigheten har med ett eget yttrande lämnat över anspråket hit. Justitiekanslern har hämtat in vissa ytterligare handlingar och upplysningar från Polismyndigheten.

Justitiekanslerns bedömning

Skadeståndsrättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndig­hets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Polismyndigheten handläggning av och beslut i frågor om beslag är sådan verksamhet.

Att det har förekommit något som i och för sig kan vara skadeståndsgrundande är inte tillräckligt för att ersättning ska utges. Det krävs också att det inträffade har orsakat skada för den enskilde. Det är den som begär ersättning som ska styrka skadan och dess omfattning. 

Aktuella rättsregler om beslag

Ett föremål får tas i beslag bl.a. om det skäligen kan antas ha betydelse för en utredning om brott, s.k. utredningsbeslag, eller vara avhänt någon genom brott, s.k. återställandebeslag (27 kap. 1 § rättegångsbalken, förkortad RB). Så snart det inte längre finns skäl för beslaget ska det hävas (27 kap.

8 § RB). Vid en hävning är huvudregeln att beslaget ska lämnas ut till den som beslaget gjordes hos (27 kap. 8 a § RB). Det finns dock en undantagsbestämmelse som medger s.k. förtida utlämnande (se 27 kap. 4 a § RB, som även nämns i 27 kap. 8 a § RB). Ett förtida utlämnande får ske till målsäganden eller någon som trätt i dennes ställe innan åtal har väckts, om det är uppenbart att han eller hon har bättre rätt till egendomen än den hos vilken beslaget har gjorts. Inför och vid ett förtida utlämnande ska Polismyndigheten skicka vissa underrättelser och iaktta en särskild frist (se 27 kap. 4 a § andra stycket, 8 § andra stycket och 11 a § RB).

Polismyndigheten har utfärdat föreskrifter och allmänna råd om förfarande med egendom som tagits i beslag, förverkats eller tagits i förvar (se PMFS 2017:4, FAP 102-2). Enligt föreskrifterna ska man i beslagsliggaren bl.a. registrera beslutet om beslag, den drabbades inställning till beslaget, förvaringsplats samt underrättelser och andra åtgärder som vidtas med anledning av beslaget (12 §). Av de allmänna råden till föreskrifterna framgår det att en anteckning i beslagsliggaren bör vara utförlig och ange de närmare omständigheterna vid och skälen för beslutet eller åtgärden. Vidare står det att redan när ett beslag verkställs bör den som drabbas av åtgärden tillfrågas om han eller hon gör anspråk eller avstår från anspråk på föremålet. Ett avstående från anspråk bör göras skriftligen (se de allmänna råden till 12 §).

Bedömningen i detta fall

Av beslagsprotokollet framgår att Polismyndigheten vid ingripandet bedömde att beslaget av personbilen gjordes hos sökandens son. Bedömningen framstår som rimlig redan eftersom han stod vid bilens förardörr och misstänktes för att ha tillgripit den. Att sonen haft bilen i sin besittning bekräftas också av att sökanden lämnat uppgifter om att sonen före ingripandet hade sovit i bilen under några dygn. Polismyndigheten har i sin fortsatta hantering av beslaget haft att anpassa sina åtgärder till denna bedömning.

Med dessa utgångspunkter är en första brist att Polismyndigheten inte tillfrågade sökandens son om han gjorde anspråk på bilen som togs i beslag. Enligt Polismyndighetens egna föreskrifter och allmänna råd borde sonen redan när beslaget verkställdes ha tillfrågats om han gjorde anspråk på föremålet (se de allmänna råden till 12 § i FAP 102-2). Polismyndigheten har som en följd av denna inledande brist inte heller skickat de underrättelser som ska förekomma eller iakttagit den frist som gäller vid förtida utlämnande. Det framstår visserligen som troligt att sonen hade avstått från att göra anspråk på bilen och medgett en omedelbar, förtida hävning av beslaget till målsäganden men Polismyndigheten kan inte i sin hantering utgå från detta när frågorna aldrig har ställts.

Nästa fråga är om det verkligen bara var ett föremål som Polismyndigheten tog i beslag. Hela beslagsregelverket utgår från att det är ett föremål – en lös sak – som tas i beslag. När en bil tas i beslag faller det sig naturligt att det inte går att göra en så bokstavlig tolkning av reglerna att varje lös sak som kan finnas i bilen ska prövas för sig. I en bil finns det normalt ett så stort antal lösa föremål som på ett naturligt sätt hör samman med bilen att det inte rimligen kan begäras att polisen för varje föremål ska ta ställning till om det ska tas i beslag eller inte. Det kan vara sådant som en isskrapa, en domkraft eller andra föremål av liknande slag som vanligen kan tänkas ligga i ett handskfack, i bakluckan eller någon annanstans i en bil. Om bilen tas i beslag bör alltså sådana föremål kunna följa med som delar av det beslagtagna föremålet utan någon särskild prövning. En annan sak är att Polismyndigheten kan behöva ange i beslagsprotokollet vad som finns i bilen för att uppfylla kravet på att beskriva det beslagtagna föremålet noga (se 27 kap. 13 § första stycket RB).

När det i en bil finns saker som inte tillhör den här kretsen av föremål måste dock Polismyndigheten göra en särskild prövning för varje sådant föremål. I det här fallet var uppenbarligen såväl väskan som dess innehåll föremål av den karaktären som måste prövas särskilt. Genom att Polismyndigheten lät väskan och dess innehåll vara kvar i bilen när de tog den i beslag togs även dessa föremål i beslag, dock utan någon dokumentation av beslagsbeslutet eller någon beskrivning av dessa föremål (jfr här JK 1994 s. 50 – någon möjlighet för Polismyndigheten att på något annat sätt än genom beslag ”tillfälligt omhänderta” föremål i en situation som den aktuella finns inte).

Föremålen låg i bilen som poliserna bedömde var i sökandens sons besittning. Därmed var även väskan och dess innehåll i hans besittning. Polismyndigheten borde alltså ha tillfrågat honom särskilt om väskan. Om han då hade uppgett att väskan och innehållet var hans hade poliserna behövt ta ställning till om det fanns skäl att misstro honom och misstänka honom för brott avseende även väskan och därmed ta väskan i beslag (som återställandebeslag och/eller utredningsbeslag) eller om det i stället fanns skäl att fästa tilltro till honom och därmed ge honom väskan direkt.

Sökanden har lämnat olika uppgifter när det gäller om sonen redan när beslaget verkställdes sa att väskan var hans och att han ville ha den eller om han aldrig fick tillfälle att säga detta. Polismyndigheten har menat att han inte sade något om väskan. Oavsett hur det var med den saken så hade dock inte sonen det primära ansvaret att fråga efter sin väska, utan det var Polismyndighetens ansvar att tillfråga honom om han gjorde anspråk på väskan och dess innehåll eller inte.

Det går inte nu att bedöma om väskan och dess innehåll vid en korrekt hantering hade lämnats ut till sökandens son direkt på platsen eller om föremålen hade tagits i beslag. Oavsett vilket hade dock slutresultatet blivit detsamma, nämligen att sonen hade fått väskan. Ägaren av bilen gjorde uppenbarligen inte anspråk på väskan och det saknas skäl att ifrågasätta sökandens uppgift att väskan och innehållet tillhörde sonen. Sonen hade därmed varit den enda anspråkstagaren och väskan hade lämnats ut till honom vid en hävning av beslaget.

Nu lämnades väskan i stället ut till ägaren av bilen när beslaget av väskan i praktiken hävdes. Detta felaktiga utlämnande och de föregående hanteringsfelen som ledde fram till det har utgjort fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Det saknas skäl att ifrågasätta uppgiften att väskan och innehållet sedan slängdes. Detta får också anses ha varit en rimligt förutsägbar konsekvens av det felaktiga utlämnandet. Ett tillräckligt orsakssamband mellan felet och skadan föreligger därmed.

Sökanden har inte kunnat visa upp några kvitton på de kläder som påstås ha funnits i väskan. Det rörde sig enligt hennes uppgifter om många klädesplagg och genomgående om mycket värdefulla märkeskläder. Det är utifrån det foto som Polismyndigheten tagit av väskan i bakluckan – där några kläder skymtar i väskan – omöjligt att göra en bedömning av antalet plagg eller klädernas värde. Samtidigt bör sökanden få en viss bevislättnad eftersom det beror på Polismyndighetens felaktiga hantering att dokumentation av beslaget helt saknas. Sammantaget finner Justitiekanslern att klädernas värde vid en generös bedömning får uppskattas till 5 000 kr. Sökanden ska få skadestånd med detta belopp.

Tillsyn

Detta beslut visar åter vikten av att Polismyndigheten gör en noggrann bedömning av vem ett beslag görs hos, för in uppgift om detta i beslagsprotokollet och sedan fullgör de skyldigheter som myndigheten har utifrån den bedömning som har gjorts (jfr Justitiekanslerns beslut den 20 september 2019, dnr 5980-18-4.3). I det här fallet finns det i och för sig inget att invända mot den bedömning som gjordes, men Polismyndigheten har inte fullgjort de skyldigheter som uppkommit i förhållande till sökandens son. Polismyndigheten har också tagit med sig föremål från platsen för ingripandet utan att dokumentera beslaget av dessa föremål och utan att ha den rättsliga grunden för beslaget klar för sig i denna del. (Av Polismyndighetens yttrande framgår att väskan i vart fall inte förefaller ha varit tagen som utredningsbeslag och brottet tillgrepp av fortskaffningsmedel som angavs i beslagsprotokollet kan inte ha varit relevant avseende väskan.)

Justitiekanslern har från Nationella operativa avdelningen vid Polismyndigheten hämtat in upplysningar om att det vid beslag av personbilar som innehåller föremål finns en rutin som tycks överensstämma med den som beskrivits ovan, dvs. där föremål som inte direkt kan sägas tillhöra bilen antingen lämnas kvar hos den som beslaget görs hos (om det saknas grund för beslag) eller annars tas som särskilda beslag (om det finns grund för detta). Denna rutin finns dock enligt upplysningarna inte beskriven i något rutindokument. Jag finner mot bakgrund av rutinen inte skäl att nu vidta någon ytterligare tillsynsåtgärd utan utgår från att Polismyndigheten fortsättningsvis vidtar de åtgärder som kan vara påkallade för att kunskapen om rutinen ska spridas inom myndigheten. Det finns också skäl att ännu en gång påminna om vikten av att beslag dokumenteras ordentligt och att beslagtagna föremål beskrivs noga på det sätt som ska ske enligt lag.