Diarienr: 2020/7371 / Beslutsdatum: 7 mar 2022

Klagomål mot Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och Helsingborgs tingsrätt för hanteringen av ett ärende där den misstänkte/tilltalade hade förvaltare

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern riktar viss kritik mot Polismyndigheten för underlåtenhet att informera en förvaltare om att huvudmannen var misstänkt för brott, trots huvudmannens önskemål om att förvaltaren skulle underrättas.

Justitiekanslern uttalar sig om huruvida en förvaltare bör informeras om att huvudmannen är misstänkt för brott och om förvaltaren bör kallas till huvudförhandling.

Ärendet

Bakgrund

I oktober 2020 häktades AA för grov misshandel och misshandel. AA hade en förvaltare med uppdrag att bevaka hans rätt och sörja för hans person.

AA åtalades för bl.a. grov misshandel. I anslutning till åtalet begärde två målsägande skadestånd av AA. Tingsrätten hade i samband med häktningsförhandlingen beslutat att hämta in ett läkarintyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål och hämtade inför huvudförhandlingen även in en personutredning rörande AA från Frivården.

AA dömdes till ett och ett halvt års fängelse för bl.a. grov misshandel och förpliktades att betala skadestånd till målsägandena med 28 500 kr respektive 5 000 kr. Av domen framgår att AA varken kunde erkänna eller förneka gärningarna och att han motsatte sig att betala skadestånd.

Anmälan till Justitiekanslern och utredningen här

Justitiekanslern har tagit emot ett klagomål från AA:s förvaltare mot Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och Helsingborgs tingsrätt när det gäller hur de hanterade att AA var ställd under förvaltarskap.

Förvaltaren har anfört att varken Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten eller tingsrätten kontaktade honom under handläggningen av AA:s ärende, vilket inneburit att AA har fått ta ställning till de skadeståndsanspråk som framställdes, trots att AA inte på egen hand kan ingå avtal. Deras underlåtenhet har också försvårat möjligheterna för honom som förvaltare att i övrigt utföra sitt uppdrag i förhållande till AA.

Justitiekanslern har hämtat in yttranden från myndigheterna. I yttrandena har sammanfattningsvis följande anförts.

Polismyndigheten

Vid de första förhören med AA framkom det att han hade en god man (egentligen förvaltare). Vid det första förhöret förklarade AA att han inte önskade att den gode mannen eller någon anhörig skulle underrättas. Vid det andra förhöret uttryckte AA att han önskade att den gode mannen skulle underrättas. Flera försök att etablera kontakt med den gode mannen (dvs. förvaltaren) gjordes utan framgång.

Polismyndigheten har inte gjort några närmare kontroller för att verifiera eller få bekräftat huruvida AA hade förvaltare. Myndigheten har inte några rutiner för att kontrollera om en person som är misstänkt för brott har förvaltare och det finns inte heller något styrdokument eller liknande som tar sikte på frågan. Polismyndigheten har inte heller några särskilda rutiner beträffande information till förvaltare om en pågående förundersökning. Enligt myndighetens uppfattning kan en förvaltare utgöra en sådan nära person som ska underrättas om ett frihetsberövande (24 kap. 21 a § rättegångsbalken). Handläggaren i ett ärende ska numera registrera att underrättelse till anhörig eller annan person har skett och, om så inte är fallet, varför så inte har skett.

Med anledning av detta ärende har man inom myndigheten väckt frågan om specifika rutiner bör tas fram för denna situation och införas i t.ex. Polismyndighetens handbok för arrestverksamheten (PM 2017:63). Även om det inte finns någon uttrycklig bestämmelse om att förvaltare ska underrättas under en pågående förundersökning kan det ändå finnas anledning till det. Omständigheterna i det nu aktuella fallet, t.ex. brottslighetens allvar och att AA uppgav att han hade god man, talar för att förvaltaren borde ha informerats. Även om AA uppgett att han inte ville att den gode mannen (dvs. förvaltaren) skulle underrättas kan det diskuteras om det förelåg synnerliga skäl för underrättelse enligt 24 kap. 21 a § rättegångsbalken. Att brottmålsprocessen innefattade anspråk på skadestånd talar också för att förvaltaren borde ha informerats, om inte annat för att klargöra förvaltaruppdraget.

Åklagarmyndigheten

De aktuella gärningarna skedde på ett gruppboende där AA var bosatt. Att AA hade en funktionsnedsättning var alltså känt redan i det inledande skedet av förundersökningen. Redan vid den första häktningsförhandlingen beslutade tingsrätten att hämta in en personutredning. Enligt Åklagarmyndighetens bedömning har det inte ålegat myndigheten att vidta några ytterligare utredningsåtgärder angående AA:s personliga förhållanden.

Eftersom en förvaltare inte har talerätt i straffprocessen får frågan om det finns behov av att hämta in information från förvaltaren avgöras från fall till fall. Det finns därför ingen rutin inom Åklagarmyndigheten att regelmässigt kontrollera om en misstänkt har förvaltare. Det finns inte heller någon rutin om att åklagare regelmässigt ska underrätta förvaltare, t.ex. om beslut i åtalsfrågan.

Utvecklingscentrum vid Åklagarmyndigheten har gemensamt med Polismyndigheten utarbetat en handledning för poliser och åklagare vid planering och genomförande av förhör med bl.a. barn och vuxna med osynliga funktionsnedsättningar. Av denna handledning framgår att en vuxen person med osynliga funktionsnedsättningar har rätt att ha en stödperson med sig. I handledningen berörs inte närmare vad som gäller om den som ska höras har en förvaltare.

Det har inte framkommit något som ger skäl att ifrågasätta att AA fått en rättvis rättegång. I det aktuella fallet har det inte funnits något behov att kontakta förvaltaren under förundersökningen för att hämta in information om AA:s personliga förhållanden. AA:s inställning till skadeståndsanspråket har behövt hämtas in först vid huvudförhandlingen. AA har själv förfogat över frågan om hans förvaltare skulle underrättas om frihetsberövandet. Den underrättelseskyldighet som finns när en person frihetsberövas måste anses vara en sådan rutinåtgärd som ombesörjs av Polismyndigheten utan föregående direktiv från åklagaren. Enligt Åklagarmyndighetens bedömning har det i detta fall inte funnits några sådana synnerliga skäl som gett anledning att kontakta förvaltare för det fall AA motsatt sig att sådan underrättelse lämnas.

Åklagarmyndigheten vill i sammanhanget framhålla att det inte finns något enkelt sätt för rättsvårdande myndigheter att ta reda på om en person är ställd under förvaltarskap.

Helsingborgs tingsrätt

Tingsrätten hade inledningsvis inte några indikationer på att den tilltalade hade förvaltare. Det finns ingen information om förvaltarskap i häktningspromemorian eller i protokollet från häktningsförhandlingen. Stämningsansökan innehåller inte heller någon information om förvaltarskap. Av förundersökningsprotokollet framgår att det vid ett förhör med den tilltalade framkom att han hade förvaltare. Även av yttrandet från Frivården framgår att den tilltalade hade förvaltare samt specificeras förvaltarskapets omfattning på så sätt att det på ett par ställen anges att förvaltaren har hand ”om ekonomin”. Yttrandet kom in en fredag varefter huvudförhandling hölls följande måndag. Yttrandet från Frivården granskades inte innan huvudförhandlingen.

Tingsrätten har inte som rutin att kontrollera om olika aktörer har förvaltare. Eftersom det inte finns något centralt register avseende detta är det i praktiken omöjligt att göra en sådan sökning. Om det inte tydligt anges i en handling i målet att en person har förvaltare letar inte tingsrätten efter uppgiften i t.ex. förundersökningsprotokoll eller frivårdsyttranden.

En tilltalad har alltid rätt att själv föra sin talan och tingsrätten har inte några rutiner som innebär att förvaltare ska kallas till eller underrättas om pågående mål som deras huvudmän är inblandade i. Detsamma gäller när enskilda anspråk framställts. Förvaltare kallas ibland till huvudförhandlingen men det är inte en förutsättning för att genomföra den. Tingsrätten har inte heller några rutiner som innebär att förvaltare underrättas när deras huvudmän är häktade.

Eftersom den tilltalade har processbehörighet att själv föra sin talan och i detta fall var biträdd av en offentlig försvarare är det sannolikt att tingsrätten inte hade blandat in förvaltaren, även om förvaltarskapet uppmärksammats.

I det aktuella målet hade även målsäganden förvaltare. Målsägandens förvaltare kontaktade tingsrätten och förklarade att hon lämpligen skulle medverka som ett stöd till sin huvudman. Tingsrätten kallade henne då till huvudförhandlingen och bekostade hennes resa till tingsrätten.

Rättsliga utgångspunkter

Om förvaltarskap

Ett förvaltarskap får anordnas om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande är ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Förvaltaruppdraget ska anpassas till den enskildes behov i varje särskilt fall och får begränsas till att avse viss egendom eller angelägenhet eller egendom överstigande ett visst värde. (Se 11 kap. 4 och 7 §§ föräldrabalken.)

Trots ett förvaltarförordnande har den enskilde alltid rätt att själv vidta vissa rättshandlingar, bl.a. att sluta avtal om tjänst eller annat arbete (11 kap. 8 §). Förvaltaren har inom ramen för sitt uppdrag ensam rådighet över den enskildes egendom och företräder honom eller henne i alla angelägenheter som omfattas av uppdraget (11 kap. 9 § första stycket). Med förvaltarens samtycke får den enskilde själv företa rättshandlingar även i en angelägenhet som omfattas av förvaltaruppdraget (11 kap. 10 §).

Förvaltaren är inte behörig att företräda den enskilde i frågor om att ingå äktenskap, bekräfta faderskap, upprätta testamente eller liknande frågor av utpräglat personlig karaktär (12 kap. 2 § tredje stycket).

Om brottmålsprocessen

Den misstänkte äger själv föra sin talan (21 kap. 1 § rättegångsbalken).

Om den misstänkte är omyndig, dvs. under 18 år, kan även den som är vårdnadshavare föra talan. (Se 21 kap. 1 § rättegångsbalken och 9 kap. 1 § föräldrabalken.)

Enligt äldre rätt hade en förmyndare för den som förklarats omyndig samma rätt att bli hörd och att föra talan för den omyndige som en förmyndare för en underårig har i dag. Möjligheten att förklara någon omyndig togs bort år 1988 när förvaltarskapsinstitutet infördes (SFS 1988:1260; prop. 1987/88:124).

När förvaltarskapsinstitutet infördes gjordes det inte några uttalanden om vilken betydelse det skulle komma att få för den misstänktes processbehörighet. Ändringar gjordes i bestämmelserna om målsägandens processbehörighet men inte avseende misstänkts. Om en målsägande som har förvaltare utsätts för brott som rör egendom eller rättshandling som omfattas av förvaltarens uppdrag har förvaltaren rätt att angiva brottet eller tala därå (20 kap. 14 § rättegångsbalken).

I doktrinen har det framhållits att lagstiftarens tystnad kan uppfattas så att avsikten inte var att åstadkomma annan förändring än att förvaltare på den misstänktes sida skulle träda in i stället för förmyndare. Det har även framhållits att en speciell bestämmelse i särskild lag anses ta över en bestämmelse i rättegångsbalken om annat inte sägs i den särskilda lagen eller i rättegångsbalken. I äldre bestämmelser angående omyndighet på grund av rättens beslut gjordes undantag för bestämmelser i annan lag än föräldrabalken, medan de nya bestämmelserna om förvaltarskap inte innehåller någon sådan undantagsbestämmelse. Detta skulle kunna tolkas som att de nya bestämmelserna om förvaltarskap har företräde framför bestämmelserna i rättegångsbalken, vilket alltså skulle innebära att förvaltarens behörighet att rättshandla för sin huvudmans räkning är överordnad bestämmelsen i 21 kap. 1 § rättegångsbalken. En konsekvens av en sådan tolkning vore att endast förvaltaren skulle ha rätt att föra talan i frågor om huvudmannens egendom även när det gäller skadestånd på grund av brott. En sådan ordning synes dock inte vara en avsedd konsekvens av lagändringarna. (Se Fitger m.fl., kommentaren till 21 kap. 1 § rättegångsbalken, Rättegångsbalken, den 1 oktober 2020, Version 90, JUNO.)

Enligt vad som angetts i doktrinen bör den misstänktes processbehörighet rörande ansvarsfrågan även avse frågor som har ett omedelbart samband med denna, såsom frågor om rättegångskostnader. Det har vidare uttalats att det inte bör inte uteslutas att en förvaltare, särskilt i ekonomiska frågor, har rätt att uppträda vid sidan av den misstänkte. När det gäller frågor om skadestånd måste man mot bakgrund av dispositionsprincipen räkna med att en misstänkt, för vilken det utan begränsning har förordnats en förvaltare, i vissa fall skulle kunna lida rättsförluster om han eller hon tilläts att helt utan inblandning av förvaltaren föra sin talan. Mycket talar emellertid för att en person som har en förvaltare ändå har processbehörighet rörande anspråk på skadestånd i brottmål. Slutsatsen av detta har varit att i den mån det enskilda anspråket faller inom förvaltarens uppdrag måste även förvaltaren ha möjlighet att företräda den misstänkte. (Se Fitger m.fl. a.a.)

Om underrättelse till anhörig eller annan vid frihetsberövanden

Den som har frihetsberövats genom bl.a. gripande, anhållande eller häktning har rätt att så snart som möjligt få någon av sina närmaste anhöriga eller någon annan person som står honom eller henne särskilt nära underrättad om frihetsberövandet. Undersökningsledaren får besluta att skjuta upp en underrättelse om det är nödvändigt för att sakens utredning inte väsentligen ska försvåras. Om den frihetsberövade motsätter sig att någon underrättas om frihetsberövandet, får en underrättelse lämnas bara om det finns synnerliga skäl. (Se 24 kap. 21 a § rättegångsbalken.) Exempel på synnerliga skäl att underrätta en anhörig eller annan närstående trots att den frihetsberövade motsätter sig kan vara att denne lider av en allvarlig psykisk störning. (Se JO 1993/94:111.)

Av 20 § förundersökningskungörelsen följer bl.a. att det av förundersökningsprotokollet ska framgå om en underrättelse enligt 24 kap. 21 a § rättegångsbalken skett eller inte eller om den skjutits upp.

Justitiekanslerns bedömning

Utgångspunkter för bedömningen

Att ställas under förvaltarskap innebär en inskränkning i en persons rättshandlingsförmåga. En sådan åtgärd kan endast motiveras om den enskilde är ur stånd att vårda sig eller sin egendom och hans eller hennes hjälpbehov inte kan tillgodoses på ett mindre ingripande sätt.

En grundläggande utgångspunkt är att en misstänkt som har förvaltare själv får föra sin talan i ett brottmål. En ytterligare utgångspunkt synes vara att denne själv får föra sin talan också när det gäller skadeståndsanspråk, oavsett omfattningen av detta. Det är emellertid uppenbart att en misstänkt som är ställd under förvaltarskap riskerar att lida rättsförluster om han eller hon måste hantera sådana anspråk utan stöd av sin förvaltare.

Det är mot den bakgrunden svårförklarligt att en förvaltare, vars huvudman är misstänkt eller åtalad för brott, inte getts en uttrycklig möjlighet att vid sidan av sin huvudman företräda denne i frågor som faller inom förvaltarens uppdrag. Det framstår dessutom som en omotiverad skillnad att en misstänkt som har förvaltare behandlas annorlunda än en målsägande i samma situation när det gäller anspråk som rör egendom eller rättshandling som omfattas av förvaltarens uppdrag.

Ytterligare en aspekt som förtjänar att framhållas är att personer som har förvaltare typiskt sett har ett särskilt hjälpbehov. En särskild omsorg får därför anses påkallad om någon som har förvaltare blir föremål för misstanke om brott. Detta gäller oavsett om en offentlig försvarare utses eller inte; uppdraget för en offentlig försvarare skiljer sig väsentligt från vad som gäller för en förvaltare och en försvarare kan inte uppfylla samma hjälpbehov som en förvaltare.

Det nu anförda innebär att förvaltaren för den som är misstänkt eller åtalad för brott och mot vilken det framställs anspråk på skadestånd, som regel bör ges möjlighet att biträda sin huvudman i brottmålsprocessen. Undantagsvis kan förvaltarens inblandning möjligen framstå som obehövlig, t.ex. om det är fråga om ett skadeståndsanspråk av mycket begränsad omfattning. (Se RH 1994:87.)

En förutsättning för förvaltarens medverkan är att han eller hon har information om att huvudmannen är part i ett brottmål. Det finns dock inga regler om att en förvaltare ska underrättas i ett sådant fall och det gäller oavsett om huvudmannen är misstänkt eller målsägande. Samtliga myndigheter har i sina yttranden framhållit att myndigheten i fråga inte heller har särskilda rutiner för att underrätta en förvaltare om att huvudmannen är föremål för brottsutredning eller om att huvudförhandling kommer att hållas.

Frågan om underrättelse till förvaltare inrymmer dessutom praktiska svårigheter eftersom uppgifter om att någon har förvaltare inte är lätt åtkomliga, vilket både Åklagarmyndigheten och tingsrätten har påtalat. Det kan därför inte komma i fråga att anse att någon av de myndigheter som är inblandade i brottmålsprocessen skulle vara skyldig att kontrollera om en part har en förvaltare. Frågan är i stället hur inblandade myndigheter bör agera när de faktiskt nås av information om att en part har en förvaltare eller får klara indikationer på att så är fallet.

Berörda myndigheters agerande i det här fallet

Polisen fick tidigt information om att AA hade en ställföreträdare, även om informationen initialt var felaktig i fråga om vilket form av ställföreträdarskap det gällde. Polisen gjorde flera försök att få kontakt med AA:s förvaltare men kontaktförsöken upphörde såvitt framkommit, redan efter någon eller några dagar. Såsom myndigheten har påpekat borde det lämpligen ha gjorts fler kontaktförsök, särskilt med hänsyn till att AA uttryckt önskemål om att få kontakt med sin ställföreträdare. Viss kritik bör därför riktas mot Polismyndigheten för underlåtenheten att vidta flera kontaktförsök eller på annat vis följa upp AA:s önskemål om kontakt med sin förvaltare.

Även tingsrätten har haft information om att AA hade förvaltare, bland annat genom yttrandet från Frivården i vilket även omfattningen av förvaltarskapet i viss mån framgick. Yttrandet från Frivården granskades dock inte närmare innan huvudförhandlingen och enligt tingsrätten hade förvaltaren troligen inte kallats till huvudförhandling oavsett om det tidigare i handläggningen hade varit tydligt att AA var ställd under förvaltarskap.

AA var tilltalad i en rättegång där anspråk på skadestånd hade framställts mot honom. Som tingsrätten har påtalat är en förvaltares närvaro inte en förutsättning för att genomföra en förhandling. Det gäller också om ett enskilt anspråk framställts mot den tilltalade. De anspråk som riktades mot AA var dessutom av relativt begränsad omfattning. Justitiekanslern vill emellertid framhålla att det som regel ändå finns skäl att underrätta en förvaltare om en kommande huvudförhandling om domstolen har fått kännedom om eller klara indikationer på att en tilltalad är ställd under förvaltarskap. Genom att förvaltaren underrättas får den tilltalade bättre förutsättningar att tillvarata sin rätt och har möjlighet att få det övriga stöd en förvaltare kan ge. Mot bakgrund av hur den reglering som finns på området är utformad finns det dock inte skäl att uttala någon kritik mot tingsrättens hantering av frågan.

Behov av rutiner när en brottsmisstänkt har förvaltare

Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten har berört skyldigheten att skicka underrättelse vid frihetsberövande enligt 24 kap. 21 a § rättegångsbalken. Såsom Polismyndigheten har påpekat torde denna underrättelseskyldighet lämpligen böra omfatta även förvaltare och, i förekommande fall, gode män, för det fall det i ett enskilt ärende framkommer att den brottsmisstänkte har sådant bistånd. Det kan även finnas situationer då det föreligger synnerliga skäl för underrättelse enligt 24 kap. 21 a § rättegångsbalken, trots att den brottsmisstänkte motsatt sig detta (se ovan nämnda JO-beslut). Det framstår som lämpligt att Polismyndigheten, i enlighet med vad myndigheten själv har fört fram, inför en rutin för att underrätta ställföreträdare vid frihetsberövanden. I enlighet med vad Åklagarmyndigheten har fört fram framstår det vidare som angeläget att införa rutiner för att säkerställa att brottsmisstänkta i behov av särskilt stöd får möjlighet att ha förvaltare eller gode män närvarande som stöd under t.ex. polisförhör när det är lämpligt. Särskilda rutiner kring underrättelser kan därför behöva införas även i andra fall än då huvudmannen är frihetsberövad.

Övrigt

Den som är ställd under förvaltarskap kan, som konstaterats, föra sin egen talan i brottmål, också vad avser enskilda anspråk. Det kan emellertid inte uteslutas att personen i fråga riskerar att lida en rättsförlust om så sker. Det finns därför skäl att ställa sig frågan om rättskipande myndigheter i dessa fall ska ha en underrättelseskyldighet till förvaltare för tilltalade och målsägande, likt den som föreskrivs i 5 och 26 §§ lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Frågan är emellertid komplex. Till detta kommer att det inte synes helt klart vilken ställning en förvaltare till en misstänkt har i brottmålsprocessen. Frågorna har tidigare berörts i betänkandet Frågor om förmyndare och ställföreträdare för vuxna (SOU 2004:112, se band II, s. 742 f., särskilt s. 747 f.) men har inte lett till ändrad lagstiftning. Mot bakgrund av detta och vad som framkommit i ärendet skickas en kopia av det här beslutet till Justitiedepartementet för eventuella överväganden av behovet av ytterligare regler på området.