Skadestånd
Justitiekanslern har möjlighet att på frivillig väg reglera vissa skadeståndsanspråk som riktas mot staten. Tanken med det är att avlasta domstolarna uppgiften att pröva sådana mål där det egentligen inte finns någon tvist utan där det är klart att ett skadeståndsgrundande fel har begåtts och att den enskilde har rätt till viss ersättning. De anspråk på skadestånd som Justitiekanslern handlägger är i första hand sådana som grundar sig på att en statlig myndighet har fattat ett felaktigt beslut. Den lagregel som oftast tillämpas är 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207).
I skaderegleringsverksamheten ingår också att besluta om skadestånd i de fall då en statlig myndighets dataregister innehåller felaktiga uppgifter i enligt med reglerna i personuppgiftslagen (1998:204).
Skadeståndsärendena hos Justitiekanslern avgörs på basis av det skriftliga materialet. Den som gör anspråk på ersättning måste kunna påvisa vilket fel som har begåtts, att felet har orsakat en skada för honom eller henne samt styrka att skadan verkligen motiverar den ersättning som begärs. Det finns ingen möjlighet till muntlig bevisupptagning vilket är en begränsning av möjligheterna att pröva frågor som det råder olika uppfattningar om.
Även andra myndigheter har behörighet att fatta beslut i skadeståndsärenden. Skadeståndsanspråk som grundar sig på något annat än att en myndighet har fattat ett felaktigt beslut handläggs normalt av den centrala förvaltningsmyndighet som har hand om det verksamhetsområde där skadan har inträffat.
Den som inte är nöjd med Justitiekanslerns skadeståndsbeslut kan stämma staten inför domstol. Man kan också gå direkt till domstol om man vill.