Ersättningsanspråk på grund av överträdelse av gemenskapsrätten angående uttag av dispensavgift enligt bilavgaslagen

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern tillerkänner AA skadestånd med 1 000 kr.

Justitiekanslern uppdrar åt Naturvårdsverket att ombesörja att den beslutade ersättningen utbetalas till AA.

Ärendet

Bakgrund

Efter att ha varit bosatt i Belgien flyttade AA tillbaka till Sverige. Han medtog då sin personbil som enligt Vägverkets bilregister infördes den 8 mars 1995 som flyttsaksbil. Vid godkännande av personbilen i samband med registreringsbesiktning i Sverige beviljades enligt Naturvårdsverkets A40-bestämmelser dispens från bilavgaskraven i bilavgaslagen och bilavgasförordningen. En dispensavgift om 7 000 kr togs därvid ut.

AA begärde hos Naturvårdsverket befrielse från dispensavgiften under hänvisning till att avgiften stred mot Sveriges förpliktelser som medlem i EU. I beslut den 31 mars 1995 avslog Naturvårdsverket Andreas J:s begäran.

Efter det att AA överklagat Naturvårdsverkets beslut till Kammarrätten i Stockholm biföll kammarrätten i dom den 5 november 1997 överklagandet och undanröjde Naturvårdsverkets beslut (mål nr 6425-1995). Som skäl för sitt beslut angav kammarrätten sammanfattningsvis att uttagande av dispensavgiften stred mot artiklarna 30 och 36 i Romfördraget.

Dispensavgiften har härefter återbetalats till AA.

Anspråket m.m.

AA har i en skrivelse till Naturvårdsverket bl.a. begärt att han skall erhålla ränta om nio procent på dispensavgiften om 7 000 kr från den 25 april 1995 vilket var den dag dispensavgiften betalades in. Enligt hans beräkningar uppgick därvid räntan till 1 630 kr.

Naturvårdsverket har med eget yttrande överlämnat AA:s begäran till Justitiekanslern för handläggning.

AA har lämnat synpunkter på vad Naturvårdsverket har anfört. Han har därvid anfört att han begär att ränta skall utgå under tiden den 24 april 1995 - 8 januari 1998.

Gällande bestämmelser 

Enligt 2 § bilavgaslagen (1986:1386) skall motordrivna bilar vara så konstruerade och utrustade att de inte släpper ut avgaser och andra ämnen i större mängd än vad som kan godtas från hälso- och miljöskyddssynpunkt. I 4-5 §§ bilavgasförordningen (1991:1481) har regeringen meddelat föreskrifter om bl.a. avgasreningskrav.

Av 10 § bilavgaslagen framgår att dispensavgift får tas ut, om undantag från meddelade föreskrifter medges, för varje fordon som omfattas av undantaget. Naturvårdsverket meddelar närmare föreskrifter om dispensavgiftens beräkning. Härvid skall iakttas att avgiften bör utjämna de ekonomiska fördelarna för den avgiftsskyldige av att fordon inte uppfyller uppställda krav.

I 18 § bilavgasförordningen anges att om det är av ringa betydelse från miljöskyddssynpunkt får Naturvårdsverket föreskriva om avsteg eller för det enskilda fallet medge undantag från bestämmelserna i förordningen. När Naturvårdsverket medger undantag får en dispensavgift enligt 10 § bilavgaslagen tas ut.

Av 3.1 i de s.k. A40-bestämmelserna (Naturvårdsverkets författningssamling /SNFS:12, MS 52/) följde vid den aktuella tidpunkten att undantag från kraven i avgasförordningen fick medges för en bil som importerades av en privatperson som flyttsak då han flyttade till Sverige. En dispensavgift skulle då betalas. Undantag från skyldigheten att erlägga dispensavgift kunde dock göras för bensindriven bil endast om den var försedd med reglerat trevägskatalysatorsystem och den utrustningen bedömdes vara i funktionsdugligt skick.

I artikel 28 (f.d. art. 30) i Romfördraget föreskrivs att kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan skall vara förbjudna mellan medlemsstaterna.

Enligt artikel 30 (f.d. art.36) i Romfördraget skall bestämmelserna i artikel 28 inte hindra sådana förbud mot eller restriktioner för import, export eller transitering som grundas på hänsyn till allmän moral, allmän ordning eller allmän säkerhet eller intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter, att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller att skydda industriell och kommersiell äganderätt. Sådana förbud eller restriktioner får dock inte utgöra medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna.

EG-domstolen har i ett flertal domar lagt fast att en medlemsstat kan bli skadeståndsskyldig gentemot enskilda om staten åsidosatt de förpliktelser som följer av gemenskapsrätten (se t.ex. domarna Francovich, Brasserie du Pêcheur och Factortame samt Dillenkofer m.fl.). Enligt domstolens praxis gäller som förutsättning för skadestånd att den rättsregel som överträtts är avsedd att skapa rättigheter för enskilda, att statens överträdelse är tillräckligt allvarlig samt att det finns ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och den skada som åsamkats de drabbade.

Justitiekanslerns bedömning

Som nämnts har Kammarrätten i Stockholm funnit att uttaget av dispensavgiften stred mot bestämmelser i Romfördraget. Jag tar kammarrättens dom som utgångspunkt för min bedömning.

Genom att dispensavgift i strid med Romfördraget har uttagits får staten anses ha åsidosatt sina förpliktelser enligt gemenskapsrätten på ett sådant sätt att staten har ådragit sig skadeståndsansvar gentemot AA.

När det sedan gäller frågan hur ersättningen skall beräknas är att beakta att skadeståndets huvudsakliga syfte är att försätta den skadelidande i samma ekonomiska situation som om den skadeståndsgrundande handlingen aldrig hade ägt rum. Den förmögenhetsskada som AA har orsakats bör därför motsvara vad han skulle ha erhållit i ränta om dispensavgiften i stället hade gjorts räntebärande i bank. Ersättningen beräknad på detta sätt kan antas uppgå till 1 000 kr.